I en debattartikel idag i Expressen skriver Solomon Schulman bland annat:  

”När jag professionellt träffar ungdomar som i motsats till mig då (d.v.s. efter andra världskriget – vår anm.), envisas med att tala en bruten svenska, tycks ha svårt att avläsa de sociala artighetskoderna eller skyller sina tillkortakommanden på skolan, blir jag beklämd.”

Med nuvarande utveckling är det nog bara en tidsfråga innan en andel av svenska ungdomar talar svenska med lätt amerikansk/engelsk brytning, på grund av vissa vinstdrivande friskolor, finansierade av "Farbror Sam" (amerikanskt riskkapital).

Också språkförsvarare 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Hej Oatly!

Tack för det här året! Det är sällan jag behövt vara otrogen. Men av och till har det varit leveransstörningar av era produkter till min Willysbutik, varvid jag bringats välja andra märken.

Men det är en annan sak, som jag nu ber er om svar på.

På gamla dar har jag hittat en vän i viken, och därvid tipsat henne om den ekologiska Oatlydrycken, "veganmjölken". Jo, den föll henne på läppen. Men "vegan-grädden" iMAT har E-koder som gör henne misstänksam, eftersom hon är multiallergisk.

När jag kom hem från senaste besöket googlade jag på dessa nummer E 415 och E 472e. Men där i nyckeln står endast vetenskapliga ord som inte säger mig något. Kan ni därför berätta i klartext vad det är som ni häller i "vegan-grädden". Och... varför kan inte även den vara eko?

Slutligen mitt eviga tjat om att ni ska skriva på svenska. Jag vet att ni ändå måste använda två språk för deklarationens skull i varje land där Oatly säljs. Alltså olika tryckningar, vilket naturligtvis blir en merkostnad. Men att då ändra de intressanta texterna, de som är i krönikeform, vore väl en smal sak som inte belastar tryckpressen mer än vanligt. Om ni bara ville.

Jag anar dock, att de som bestämmer hos er är unga människor, främst grabbar, som rör sig i engelskan med vana. Och de utgår från att tillräckligt många kunder har läst engelska. Men vi är faktiskt en liten rest fornminnen kvar här på jordytan. Och att skriva på svenska visar inte bara hänsyn till oss, "utgående modeller", utan även respekt för svensk kultur.

Andra folk är noga med att visa sina särarter och är stolta för det. Så varför intar Oatly denna attityd mot oss? Det vore skönt att slippa se er ständigt vara nominerade till Årets Anglofån på Språkförsvarets hemsida.

Att jag fortsätter att använda Oatly beror enbart på dess kvalitet. Det är er livlina!

God Jul!

Ingvar Nilsson

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Debattprogrammet Opinion live från Public service har sänts för sista gången. Programmet, känt för sin svengelska framtoning, gick till slutomgången i tävlingen om Årets anglofån 2016. Någon anmärkte också på programledarnas oförmåga att låta debattörerna behålla ordet tills de var klara med sina inlägg. "Skrik högst – få prata mest" kunde ha varit (var?) programmets motto.

"She lived in a boathouse down by the river [Göta älv?]"...

R.I.P på er, Anglofåner!

-cj

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Hufvudstadsbladet/SPT skriver idag:

”Riksdagens justitieombudsman (JO) Petri Jääskeläinen säger att det inte är god praxis att namnge en privat enhet som sköter en offentlig förvaltningsuppgift enbart på ett främmande språk, i stället för på nationalspråken. Också Trafikledsverket Väylä borde ha ett svenskt namn.

Det är användningen av bi- eller tilläggsnamnet Väylä för Trafikledsverket, Traficom för Transport- och kommunikationsverket och Traffic Management Finland Ab:s enbart engelskspråkiga namn som kritiseras av JO. Namnen har varit i kraft sedan början av 2019. JO har tagit emot sex klagomål gällande namnen.”

Läs vidare här!

I det utkast till språklag, som Språkförsvaret utarbetade 2006, uttalade sig Språkförsvaret mycket klart:

”13 §

Namngivning

1. Namn på platser och orter skall enbart ges på svenska utom i områden, där meänkieli eller samiska av hävd har talats, varvid parallella namn kan användas.

2. Namn på institutioner, allmänna organisationer, byggnader, projekt och så vidare, som initierats eller bekostats av svensk myndighet skall ges på svenska. Parallell namngivning på främmande språk kan ske om det är befogat, men under förutsättning att det svenska namnet står först.”

Den nuvarande svenska språklagen behandlar inte uttryckligen denna fråga.

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

  (Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Ni-ordets eventuella återkomst förefaller vara nästan lika stötande som n-ordets fortsatta förekomst i vårt dagliga språk. Den som niar på svenska anses inte göra det av pur artighet utan för att vilja skapa ett onödigt socialt avstånd nedåt till den som tilltalas. ”Ni” ska ha varit överhetens tilltalsord mot dem som inte hade någon titel. Med ”du” tilltalade man varandra i familjära eller annars informella sammanhang. Jag undrar det.

En av mina tidiga läsupplevelser var Kejsarn av Portugallien (1914), Selma Lagerlöfs roman om Jan i Skrolycka och hans sedermera vilsekomna dotter Klara Fina Gulleborg. Hon duade ej utan tilltalade föräldrarna: ”Ni, far”, ”Ni, mor.” ”Du” var däremot monarkens tilltalsord gentemot sina undersåtar och även statsministrar: ”Du, Branting.” ”Du, Per Albin.” ”Du, Erlander.”(Deras: ”Ers Majestät”; jfr ”Ers nåd”, ”Ers högvälborenhet” och så vidare, alltså ni-former.) Inte heller godsägaren niade sina statare utan sa ”du”, eller möjligtvis ”hon” eller ”han” (eller ”Jeppsson”).

Min pianolärare Judith de Frumerie hanade mig; först när jag upphörde att vara hennes elev, blev hon ”du” med mig: ”ni” hade aldrig varit aktuellt, jag kallade henne ”fröken”. Min far duade aldrig sina föräldrar. Han sa ”far” eller ”mor”. De duade honom och hans bror förstås, men till min underklassmormor sade de alltid ”fru Bergström”, aldrig ”ni”. Till henne sade min far ”tant”; hon till honom ”Pelle”, aldrig ”du”. Själv blir jag numera nästan aldrig niad, utom av en rumänskfödd granne. Och då är det givet att jag måste nia tillbaka.

Jag tillstår gärna att jag blir glad när jag någon sällsynt gång nias. Det känns både aktningsvärt och personligt. ”Du” förknippar jag bland annat med hänvändelser till Gud, det högsta väsendet: ”Ty riket är ditt, och makten, och härligheten.” Eller: ”O, Guds Lamm, som borttager världens synder, förbarma dig över oss.” Helst med versalt D. I detta tilltal finner man naturligtvis både underkastelse och närhet. Men något jämlikt förhållande mellan dig och mig rör det sig inte om och uttrycker det ej.

Språkvården är ofta benägen att bejaka (anglosaxiska) nymodigheter, men varför har den så svårt med ålderdomligheter? ”Ni” har föralldel inte så många hundra år på nacken – kanske tillkom det rentav som ett moderniserande angrepp på en titelsjuka som var svår att hålla under kontroll i ståndscirkulationens samhälle. Idag skulle ni-ordet kunna ses som ett vapen mot mindre önskad intimisering i det offentliga livet. För betänk: om ”du” används både i riksdagens talarstol och på sängkanten, vad är därmed egentligen vunnet?

Anders Björnsson

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Med tanke på den mikroskopiska språkliga stolthet som många svenska företag och handlare i dagsläget visar över sitt modersmål, suger undertecknad åt sig av alla positiva exempel.

Detta hur banala och självklara de än kan tyckas vara.

Per-Owe Albinsson 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)