På Stocholms stadsbibliotek ska lånarna kunna få en PL numera, rapporterade Aftonbladet i gårdagens tidning. PL står för 'personal librarian'. Frågan inställer sig varför en offentlig institution väljer en titel på engelska istället för att kalla det för 'personlig bibliotekarie'. Enligt tidningsnotisen är termen inspirerad från gymvärldens 'personal trainer'.
Och jag som alltid har trott att man säger 'personlig tränare' på svenska...

Susanne L-A

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Denna text ärhämtad från Institutet för språk och folkminnens webbplats)

Den 14 maj 1981 fastslog riksdagen att teckenspråk är dövas förstaspråk. Det var första gången som teckenspråket fick en officiell status i Sverige. Sverige var med detta beslut först i världen att erkänna teckenspråket. 

Teckenspråket har alltid funnits och använts mellan döva men under flera hundra år ansågs teckenspråket inte vara ett ”riktigt” språk. Det betraktades som ett system av gester och kallades för åtbördsspråk. Åtbördsspråket ansågs bara kunna förmedla konkreta företeelser i världen. För att uttryckta abstrakta idéer måste man lära sig det talade och skrivna språket. I dövskolan fick de döva barnen vid sidan av praktiska göromål lära sig skriva och tala. ”Åtbördsspråket deremot nyttjas för de svagast begåfvade döfstumme”, som det skrevs i Nordisk familjebok 1894. När hörapparaten kom under 1950- och 60-talet trodde man att man kunde bota dövheten i världen. Mycket tid ägnades åt att ”hörsel- och talträna” de döva barnen medan kunskapsinlärningen blev lidande.

Under 70- och 80-talet började forskare i världen intressera sig för teckenspråket som det används av döva. Svensk forskning var tidigt ute. Forskningen visade att teckenspråket har sin egen syntax och morfologi. Dessa kunskaper ledde fram till riksdagsbeslutet 1981 och ett par år senare till att teckenspråk blev undervisningsspråk i specialskolan för döva. Sverige var först i världen med att inrätta en professur i teckenspråk. Det skedde 1991. Idag har flera länder i världen erkänt sina nationella teckenspråk och det pågår forskning i ett 50-tal olika teckenspråk.

Teckenspråkets dag firas av döva i hela landet varje år som minne av riksdagsbeslutet.

Läs mer

Minoritetsspråk: Svenskt teckenspråk

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I norra Dalarna, vid Österdalälven, ligger Älvdalen. I flera hundra år blomstrade älvdalskan fritt här, men sedan mitten av 1900-talet har antalet talare ständigt minskat. Hör ett gäng som kämpar för språkets överlevnad.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I radioprogrammet ”Själens språk – får du prata som du vill?” som sändes igår första maj, tas frågan om mindre språk kontra större upp ur en mängd olika aspekter. I en sekvens intervjuas Sara Ljungkvist, lektor på Högskolan i Gävle, som studerar svenskans status i Baltikum. Hon konstaterar att det finns en stor nyfikenhet och vilja att närma sig svenska språket i de baltiska länderna, och framför allt i Estland. Fler vill lära sig svenska än det finns utbildningsplatser på universitetet och Sara Ljungkvist och hennes kolleger har utformat ett läromedel i svenska för balter. Ett annat exempel är att det i Tallinn finns turistguidningar på svenska och restauranger med svenska menyer.

Orsaken till att svenskan värderas så pass högt är historiska. Det finns ju band till Sverige längre bak i tiden, och efter Sovjettiden uppstod en längtan tillbaka till den svenska tiden. Estland har haft en svenskspråkig befolkning som under andra världskriget i stor utsträckning flydde till Sverige, men efter Sovjetunionens fall har många flyttat tillbaka. Nu finns det ca 30.000 ester som har svenska som andraspråk och ytterligare andra som läser svenska som främmande språk.

Att stödja det baltiska intresset för svenska språket gör att Norden kan stå ganska starkt i regionen, i förhållande till resten av Europa, menar Sara Ljungkvis. I det nordisk–baltiska affärslivet används svenska mer än man kanske tror, säger hon, och berättar att folk förstår varandra på ”skandinaviska”, och även om det officiella affärsmötet sker på engelska så övergår man till att tala respektive skandinaviskt språk med varandra, alltså svenska, norska eller danska.

I ”Själens språk” finns även många andra intressanta inslag. Några av svenskans minoritetsspråk diskuteras, liksom hur svenskans framtid ser ut i en globaliserad värld. Det finns även ett avsnitt om hur språksituationen ser ut i några afrikanska länder. Programmet kan höras här.

Susanne L-A

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Peter Kadhammar, kolumnist på Aftonbladet, har intervjuat en regionchef för ett rekryteringsföretag, som ser en ökande tendens bland unga att undvika att skriva:

”Lisa Schuman sitter i ett ljust sammanträdesrum i Solna. Hon är regionchef för Storesupport, ett företag som förser handeln med springvikarier och extrapersonal. Schuman har arbetat i decennier med personalfrågor i detaljhandeln. Hon har märkt något nytt.

Många kan inte skriva i dagens läge, säger hon.”

”Därför har vi börjat med videorekrytering, säger Schuman. Många är inte bekväma med att skriva. Förmågan att författa en meritlista har sjunkit. Så vi ger dem möjlighet att spela in en video och presentera sig. Hälften av de som söker arbete i butik spelar in en video.”

”Många unga säger: varför ska jag skriva en meritlista? Jag kan komma upp och presentera mig. Grundstrukturen i samhället, hur man beter sig, har förändrats, säger Lisa Schuman.”

Nu tror jag i och för sig att detta är en aning överdrivet. Man måste betänka att det är mycket tidseffektivt att hämta information från en skriven text i stället för att lyssna till den. Dessutom arbetar butikspersonal vanligtvis inte med det skrivna ordet utan just med muntlig kommunikation.

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Ett svenskt företag, Gavagai AB, som startats av forskare från KTH i Stockholm, som sysslar med språkanalys, kommer att ge sig i kast med att avslöja delfinernas kommunikationssystem. Företaget kommer att försöka skapa en delfinspråkordbok genom att registrera ljuden hos delfinerna i Kolmården.

Jussi Karlgren, ansvarig för projektet, säger “Vi vet att delfiner har ett komplext kommunikationssystem, men vi vet fortfarande inte vad de talar om. ”

Läs vidare här!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Älvdalskans ställning
Utskottets förslag i korthet

Riksdagen avslår motionsyrkanden om älvdalskans ställning.
Jämför reservation 12 (C, KD).

Motionerna

I motion 2015/16:1559 av Mikael Jansson och Roger Richtoff (båda SD) begärs ett tillkännagivande om att officiellt erkänna älvdalskan som ett eget språk.Motionärerna menar att ett erkännande av älvdalskan som ett eget språk innebär kulturella, demokratiska och forskningsmässiga vinster.

I motionerna 2015/16:2544 och 2016/17:2423 av Aron Emilsson (SD) begärs ett tillkännagivande om att utreda möjligheterna att erkänna älvdalskan som ett landsdelsspråk. Motionären menar att ett sådant erkännande skulle uppmärksamma och ta till vara de gärningar lokalsamhället i Älvdalen gör för språkets bevarande och fortlevnad, samt innebära att fler åtgärder kan vidtas för att värna språkets framtid.

I motion 2015/16:3243 av Niclas Malmberg (MP) begärs ett tillkännagivande om att utreda möjligheten att klassa älvdalska som nationellt minoritetsspråk. Motionären noterar att Europarådetsexpertkommitté i en rapport 2013 uppmanade den svenska regeringen att klargöra älvdalskans status. Vidare noterar motionären att det finns exempel på andra lika små språk i Europa som har fått officiell status.

I motion 2016/17:31 av Robert Stenkvist m.fl (SD) begärs ett  tillkännagivande om att bevara, levandegöra och officiellt erkänna språket älvdalska.

Motionärerna menar att ett erkännande av älvdalskan som ett eget språk innebär kulturella, demokratiska och forskningsmässiga vinster. Vidare menar motionärerna att åtgärder borde vidtas för att bevara och främja språket som en viktig del av vårt kulturarv, exempelvis genom att möjliggöra för alla skolbarn som vill läsa älvdalska att göra det.

I motion 2016/17:3117 av Peter Helander (C) begärs ett tillkännagivande om att älvdalskan bör erkännas som minoritets-eller landsdelsspråk i Sverige enligt Europarådets fördrag. Motionären noterar att språkliga rättigheter är en grundläggande mänsklig rättighet som finns förankrad i FN:s konvention om mänskliga rättigheter, samt att barnens rätt att utveckla och tillägna sig det egna modersmålet är förankrad i den svenska språklagen. Enligt motionären har barn med älvdalska som modersmål idag inte möjlighet att få skolundervisning vare sig på eller i älvdalska.

Minoritetsspråkskonventionen

Sverige ratificerade den europeiska stadgan om landsdels- och minoritetsspråk, minoritetsspråkskonventionen, år 2000. Enligt konventionen definieras landsdels- eller minoritetsspråk som ett språk som av hävd används i ett visst territorium inom en stat av medborgare i den staten som utgör en grupp som till antalet är mindre än resten av befolkningen i den staten, och som är annorlunda än det eller de officiella språken i den staten. Det innefattar inte vare sig dialekter av det eller de officiella språken i staten eller språk som talas av invandrare.

Begreppet landsdels- eller minoritetsspråk syftar till att täcka in varierade språkförhållanden såsom att språk som talas i en begränsad del av en stats geografiska område inom sina respektive områden möjligen talas av en majoritet av invånarna. Någon åtskillnad mellan landsdelsspråk eller minoritetsspråk görs dock inte i konventionen. Vidare anger konventionen att territoriellt obundna språk definieras som språk som används av medborgare i en stat och som avviker från det eller de språk som används av resten av befolkningen i den staten men som, trots att de av hävd används inom den statens territorium, inte kan identifieras med en bestämd del av den.

Definitionerna anges i artikel 1 av konventionen:
a) ”landsdels-eller minoritetsspråk”
i) språk som av hävd används i ett visst territorium inom en stat av medborgare i den staten, som utgör en grupp, som till antalet är mindre än resten av befolkningen i den staten, och
ii) som är annorlunda än det eller de officiella språken i den staten; det innefattar inte vare sig dialekter av det eller de officiella språken i staten, eller språk som talas av invandrare,
b) ”territorium där landsdels- eller minoritetsspråket används”
det geografiska område inom vilket detta språk är uttrycksmedel för ett så stort antal personer att det motiverar de olika åtgärder för skydd och främjande som avses i denna stadga,
c) ”territoriellt obundna språk”
språk som används av medborgare i en stat som avviker från det eller de språk som används av resten av befolkningen i den staten, men som, trots att de av hävd används inom den statens territorium, inte kan identifieras med en bestämd del av den.

Från Europarådets sida har man överlåtit åt ansvariga myndigheter i de länder som ratificerar konventionen att med beaktande av konventionens definition göra en bedömning av vilka språk som är landsdels- eller minoritetsspråk i det egna landet.

Respektive stat är också fri att inom vissa gränser bestämma vilka av föreskrifterna i konventionen som ska tillämpas för vart och ett av de språk som talas inom statens gränser. I konventionen ges inga närmare riktlinjer för bedömningen av när ett uttryckssätt ska anses vara en dialekt eller ett språk. I samband med att Sverige ratificerade konventionen beslutade riksdagen om fem officiella minoritetsspråk: finska, meänkieli och samiska samt de territoriellt obundna språken romani chib och jiddisch.

Minoritetsspråkskommittén

Minoritetsspråkskommittén, som utredde frågan om en svensk ratificering av minoritetsspråkskonventionen, behandlade frågan om dialekter och folkmål (SOU 1997:192). Kommittén konstaterade att det är komplicerat att bedöma vad som är en dialekt, ett folkmål respektive ett språk. Som exempel på svenska folkmål nämndes älvdalsmål, gutniska och skånska. Dessa folkmål talades tidigare i ganska stor utsträckning i olika delar av landet men har till följd av bl.a större rörlighet i befolkningen, inflyttningen till städerna och massmediernas inflytande kommit att talas och förstås av allt färre personer. Rent lingvistiskt kan folkmålen vara mycket olika nutida rikssvenska. Folkmålen är förknippade med den bygd där de har talats och är en del av bygdens kultur och historia. Det kan därför, enligt kommittén, hävdas att det finns ett intresse av att folkmålen bevaras som en viktig del av den svenska landsbygds- och kulturhistorien. Kommittén fann att det viktigaste argumentet mot att tillämpa konventionen på folkmålen är att det strider mot konventionens syfte som är att stärka minoritetsspråkens ställning i det offentliga livet, såsom hos domstolar och myndigheter (s. 110).

Minoritetspolitiska propositionen

I propositionen (prop. 2008/09:158) med förslag till bl.a lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk (nedan minoritetsspråkslagen) anförde regeringen att den i fråga om att utöka antalet erkända nationella minoriteter eller nationella minoritetsspråk inte fann något skäl att göra en annan bedömning än den som gjordes i anslutning till ratificeringen av minoritetsspråkskonventionen. Därmed bedömde regeringen att antalet nationella minoritetsspråk inte bör utökas. Dock ansåg regeringen att det finns ett stort värde i att älvdalskan, oavsett om den är att betrakta som ett språk eller en dialekt, bevaras som en del av det svenska kulturarvet och att det är önskvärt att älvdalskan förs vidare till nya generationer samt att det arbete som Institutet för språk och folkminnen redan bedriver för att bevara svenska dialekter och folkmål således behöver fortsätta.

Vidare konstaterade regeringen dels att Älvdalens kommun på olika sätt kan stödja älvdalskans bevarande inom kommunens ordinarie verksamhet och ge barn möjlighet att lära sig älvdalska, dels att det även inom ramen för folkbildningen bör finnas förutsättningar att stödja bevarandet av älvdalskan (s. 62).

Europarådets granskning

Enligt artikel 15.1 i minoritetsspråkskonventionen ska parterna vart tredje år inkomma med rapporter i en form som bestäms av ministerkommittén. Dessa granskas sedan av en expertkommitté från Europarådet som tillsätts i enlighet med artikel 17. Expertkommittén sammanställer sedan rapporter till ministerkommittén med förslag till rekommenderade åtgärder.

I 2011 års rapport från Europarådets expertkommitté gjordes bedömningen att det finns behov av en vetenskaplig studie av älvdalskan (ECRML [2011] 4 paragraferna 43 –46). En sådan studie skulle enligt kommittén kunna utgöra grunden för en berättigad slutsats gällande älvdalskans status och erbjuda desvenska myndigheterna ett beslutsunderlag i frågan. Expertkommittén uppmuntrade därför de svenska myndigheterna att i samarbete med älvdalsktalande klargöra älvdalskans ställning, t.ex genom att beställa en oberoende vetenskaplig studie. Expertkommitténs rekommendationer om älvdalskan behandlades av den svenska regeringen i den femte rapporten till Europarådet den 10 oktober 2013. I rapporten anfördes att Arbetsmarknadsdepartementet hållit ett möte med företrädare för älvdalskan den 14 mars 2013 för att diskutera situationen för älvdalskan. Inför mötet gjordes inom departementet en grundlig genomgång av skriftligt material i form av rapporter och annan tillgänglig skriftlig information om älvdalskan och dess status. Vid mötet närvarade även företrädare för Institutet för språk och folkminnen (ISOF).

Regeringen fann mot bakgrund av mötet ingen anledning att ompröva sitt tidigare ställningstagande gällande älvdalskan. Som motivering anförde regeringen bl.a att det bland lingvister inte finns någon fullständig samsyn om huruvida älvdalskan utgör ett språk eller en dialekt, samt att älvdalskan har få användningsdomäner och att det är få föräldrar som talar älvdalska med sina barn. Vidare menade regeringen att ett erkännande av älvdalskan som ett minoritetsspråk troligen skulle innebära att krav även skulle resas från grupper som talar andra dialekter så att även dessa ska få betecknas som minoritetsspråk. Detta skulle enligt regeringen med stor sannolikhet kunna få till följd att syftet med den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk undergrävs.Europarådets expertkommitté noterade i 2015 års rapport (ECRML [2015] 1 paragraf 41) den svenska regeringens ställningstagande. Expertkommittén konstaterade dock att det finns ett ökande stöd bland lingvister för synen på älvdalskan som ett eget språk.

Älvdalskans status

Den amerikanska språkorganisationen SIL International tog under 2016 ställning i frågan om den lingvistiska klassificeringen av älvdalskan. SIL International är en ideell organisation med närvaro i ett åttiotal länder som arbetar för en hållbar lingvistisk utveckling, framför allt genom forskning, översättning och utbildning. Organisationen beslutade den 27 maj 2016 att klassificera älvdalskan som ett distinkt språk snarare än som en dialekt av svenska. I beslutet hänvisas bl.a till antalet tillgängliga publikationer på älvdalska samt antalet vetenskapliga studier av älvdalskan. Beslutet innebär att älvdalskan tilldelas en egen språkkod enligt den internationella standarden ISO 639.

Institutet för språk och folkminnen har regeringens uppdrag att på vetenskaplig grund öka, levandegöra och sprida kunskaper om språk, dialekter, folkminnen, namn och andra immateriella kulturarv i Sverige. Myndigheten har med anledning av det aktuella motionsbetänkandet sänt in sin bedömning av älvdalskans språkpolitiska status till utskottet. Institutet för språk och folkminnen anser att det uppstår en gränsdragningsproblematik om en varietet av det svenska språket särskiljs och ges status som nationellt minoritetsspråk, liksom att gränsdragningen kring vilken varietet av älvdalska som ska erkännas riskerar att skapa splittring bland älvdalsktalande. Myndigheten noterar att Älvdalens kommun 2006 fattade ett principbeslut om att arbeta för att älvdalskan ska få officiell språkstatus enligt minoritetsspråkskonventionen, men menar att det finns ett behov av en oberoende undersökning av inställningen hos de boende i Älvdalens kommun till ett erkännande, till att revitalisera älvdalskan, samt om vilka konkreta åtgärder man anser viktigast för att kunna föra älvdalskan vidare till en ny generation.

Institutet för språk och folkminnen gör bedömningen att många åtgärder för att främja älvdalskan borde vara möjliga inom ramarna för den existerande lagstiftningen. Om sådana åtgärder ska vara ett fullgott alternativ till ett erkännande som nationellt minoritetsspråk menar myndigheten dock att åtgärdspaketet bör inbegripa ekonomiska medel, förslagsvis inom ramen för en dialektpolitik.

Föreningen för älvdalskans bevarande, Ulum Dalska, har tillsammans med föreningen Språkförsvaret vid överlämnandet av en namninsamling till utskottet bl.a anfört att det finns en stark önskan bland älvdalingarna att bevara språket.

Tidigare behandling

Våren 2012 avstyrkte utskottet en motion om att erkänna älvdalskan som minoritets-eller landsdelsspråk (2011/12:KU17). Utskottet konstaterade att folkmålen är förknippade med den bygd där de har talats och är en del av bygdens kultur och historia samt att det därför finns ett intresse av att folkmålen bevaras som en viktig del av den svenska landsbygds- och kulturhistorien. Vidare anförde utskottet att det saknade anledning att göra någon annan bedömning än Minoritetsspråkskommittén, dvs. att tillämpningen av minoritetsspråkskonventionen på folkmålen skulle strida mot konventionens syfte. Utskottet ansåg dock att det finns ett stort värde i att älvdalskan bevaras som en del av det svenska kulturarvet och såg positivt på de åtgärder som vidtas på både statlig och kommunal nivå för att göra detta möjligt.

Utskottets ställningstagande

Utskottet noterar att betydelsen av älvdalskans bevarande är starkt förankrad bland många älvdalingar. Utskottet anser att det finns ett stort värde i att älvdalskan bevaras som en del av det svenska kulturarvet och ser positivt på de åtgärder som vidtas på både statlig och kommunal nivå för att göra detta möjligt.

Utskottet delar regeringens uppfattning att Älvdalens kommun på olika sätt bör kunna stödja älvdalskans bevarande inom kommunens ordinarie verksamhet och ge barn möjlighet att lära sig älvdalska, samt att det även inom ramen för folkbildningen bör finnas förutsättningar att stödja bevarandet av älvdalskan. Utskottet noterar också att Institutet för språk och folkminnen gör bedömningen att många åtgärder för att främja älvdalskan borde vara möjliga inom ramarna för den existerande lagstiftningen, förslagsvis inom ramen för en dialektpolitik. Utskottet noterar det ökade stödet bland lingvister för att betrakta älvdalskan som ett eget språk, men också de invändningar som framförs av Institutet för språk och folkminnen. Mot denna bakgrundär utskottet inte berett att ta något initiativ med anledning av motionsyrkandena och avstyrker därför motionerna.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Konstitutionsutskottet motiverar sitt beslut i detta betänkande - se sid. 33 - 38. Sista ordet i denna fråga är absolut inte sagt.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)