Nuförtiden ser jag alltför ofta engelsk text, som exempelvis ”Best” och ”Brandworks”, på skåpbilarna som rullar i Stockholm, men när jag häromkvällen var på väg hem fick jag se en skåpbil med text på idel, ädel svenska. Jag blev riktigt lycklig. 

Det visade sig vara Stockholms äldsta flyttfirma, etablerad 1863, dvs. innan engelskan sköljde över Sverige som en tsunamivåg. På dess nätsida står:

”Vi har hjälpt stockholmare med att flytta i 150 år nu och är inte rädda för nya utmaningar och vi gör så mycket mer än bara själva flytten från A till B. Stadsbud i Storstockholm består idag av ca 80 st egenföretagare anslutna till våra 4 kontor i Stockholm. På varje kontor finns åkare som äger sina bilar och har både trafiktillstånd och rättigheter samt Stadsbud som är enskilda företagare. Vi är flyttexperter med yrkesstolthet.” 

Flyttfirman hade kunnat lägga till: Vi är flyttexperter som är stolta över att använda vårt svenska språk.

Christina Johansson

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Detta är en återpublicering av en text från 23/3 2017)

 Hillo Nordström skriver i en kommentar: ”Då vill jag som svar på ovanstående (d.v.s. på ’Engelskans uppgång varar inte för evigt’ – min anm.) lägga in vad Sveriges Radio precis har presenterat” och sedan återger hon en artikel från Vetenskapsradion, som refererar Språkrådets beslut att öppna för engelskt plural-s i den kommande Svenska skrivregler.

Men hennes svar är inget bemötande av Ostler. Hans perspektiv är mycket långsiktigt, medan hennes perspektiv är mycket kortsiktigt. Menas verkligen att införandet av plural-s av Språkrådet skulle innebära att svenskans död är nära förestående?

För det första dör ett språk först då mor- och farföräldrarna inte längre lever och barnen inte längre förmedlar deras språk till barnbarnen. Alla mor- och farföräldrar, som läser detta, bör reflektera över vilket språk som deras barnbarn talar idag. Talar de svenska, betyder det att svenskan garanterat överlever i 70 till 100 år ytterligare. Det hör till ovanligheten att ett språk, särskilt ett stort språk, dör över en natt. Det brukar vara en mycket utdragen process. Undantagen gäller historiskt sett små språk, varvid antingen språkanvändarna har drabbats av en dödlig epidemi och/eller utrotats.

För andra är svenskan ett stort språk. Det har över tio miljoner talare, varav åtminstone nio miljoner är modersmåltalare. Svenskan befinner sig på en ungefärlig plats 90 av världens 6 000 – 7 000 språk. Det betyder att 98 procent av alla språk har färre talare. Svenskan har en lång skriftspråkstradition som går tillbaka till 1200-talet, ännu längre om runskriften inkluderas. I hela världen finns det bara sjutton språk på vilka det trycks fler tidningar än svenska, tretton som det spelas in mer film på, och elva som har en större bokproduktion (1). I skrivande stund finns det drygt 44 miljoner artiklar på Wikipedia, vilka fördelar sig på olika språkversioner enligt följande: engelska 12,2 %, cebuano 9,4 %, svenska 8,6 %, tyska 4,6 %, nederländska 4,3 % och franska 4,2 %. Det finns dock inga som helst garantier för att svenskans ställning på Wikipedia skulle vara bestående.  För övrigt minskar engelskans andel på internet överhuvudtaget stadigt enligt all tillgänglig statistik.

För det tredje beror engelskans expansion inte på att språket ifråga har haft några överlägsna inre egenskaper utan enbart på ekonomiska, teknologiska, politiska och militära faktorer. Engelskan spreds genom det brittiska imperiet, men den verkliga vändningen kom efter andra världskriget tack vare USA:s ekonomiska och politiska betydelse. Som den brittiske språkvetaren David Graddol har sagt, kunde ingen på 1950-talet ana att engelskan skulle uppnå dagens internationella genomslagskraft. Detta berodde på kommunikationsteknikens genombrott, d.v.s utvecklingen av satellit-tv, datoriseringen och uppkomsten av internet. Engelskan har idag en mycket stark ställning vad gäller film, bokutgivning, tidningar, flygplatser och luftfartstrafik, internationell handel och akademiska konferenser, vetenskap och teknik, medicin, sport, populärmusik och reklam liksom att det fungerar som världens viktigaste lingua franca.

Men språk följer makten och engelskans ställning reflekterar ytterst USA:s (och tidigare Storbritanniens ) ekonomiska, politiska och kulturella makt. Idag minskar USA:s och Storbritanniens relativa ekonomiska betydelse på ett globalt plan, medan Asiens relativa ekonomiska betydelse, med Kina i spetsen, ökar. Den 29 september 2016 gick Kina förbi USA som världens största ekonomi mätt i köpkraftsviktad BNP. The Economist förutspår  förutspår för övrigt att Kina kommer att överflygla USA i fråga om BNP 2021. Detta kommer naturligtvis också på lång sikt att ha språkliga och kulturella konsekvenser. Inget imperium eller ingen stormakt i historien har någonsin expanderat med hjälp av ett lånat språk.

Det språk som hittills haft det största inflytandet på svenskan (liksom på danskan och norskan) är lågtyskan. Men svenskan överlevde lågtyskans inflytande; massor av ord lånades visserligen in från lågtyskan (som dock försvenskats) liksom att ordbildning och syntax påverkades. Varför? Därför att Hansan som bar upp lågtyskan förlorade i ekonomisk, politisk, kulturell och militär betydelse, bland annat på grund av konkurrens från holländare och engelsmän, och på grund av att det växte fram två starka nationalstater i Norden, Danmark-Norge och Sverige-Finland, med centraliserade statsapparater, som kunde sätta hårt mot hårt mot Hansan. Betydelsen av nya handelsvägar till Amerika, Afrika och Asien spelade också in.

Språks ställning kommer och går. Detta kan illustreras genom hänvisning till vilka språk som används i naturvetenskapliga facktidskrifter. Enligt Ulrich Ammon (”Die Stellung der deutschen Spache in der Welt”, 2014) uppgick engelskans andel till 92, 2 procent. Men så har det inte alltid varit. Fram till första världskriget var engelska, tyska och franska jämnstarka; under två decennier, från 1905 till 1925 var tyska det största språket. Därefter överflyglades det av engelskan, vilket hade politiska orsaker. Franskans andel började minska i samband med första världskriget. Ryskans andel ökade från 1920 fram till 1975, då nedgången inleddes. Tyska, franska och ryska står idag för cirka en procent vardera av alla naturvetenskapliga artiklar. Japanskan har behållit sin andel på 2,1 procent sedan början på 1960-talet. Det enda språk som likt engelskan har ökat sin andel är kinesiskan, som idag har en lika stor andel som japanskan. Eftersom Kina snart kommer att gå förbi USA i fråga om naturvetenskapliga avhandlingar och artiklar, kommer säkerligen också andelen som skrivs på kinesiska att öka.

För det fjärde finns det inget som hindrar att Språkförsvaret, Språkförsvarets sympatisörer och likasinnade att kritisera Språkrådets beslut och motarbeta det. Den kritiken har redan börjat levereras. Språkrådet bestämmer inte över språkutvecklingen; på sin höjd registrerar Språkrådet språkutvecklingen, vilket också förslaget om att tillåta plural-se i svenskan är ett uttryck för. Det finns ingen som helst anledning att ge slaget förlorat på förhand i denna språkfråga eller någon annan. Det är i så fall kapitulationism, som bara gynnar dem som medvetet eller omedvetet undergräver svenska språkets ställning.

Slutligen har Språkförsvaret aldrig gett sken av att organisation skulle kunna uppnå snabba resultat, inte ens under vår livstid. Vår kamp måste präglas av målmedvetenhet och uthållighet. Det finns en gammal kinesisk fabel, som berättar om en narraktig gammal man, som sätter igång med att gräva bort två berg. När han kritiseras för att ha satt igång detta företag, svarar han: ”När jag dör, kommer mina söner att fortsätta, och när de dör kommer mina sonsöner och sedan deras söner och sonsöner att göra det och så vidare i alla evighet. Bergen är höga, men de kan inte bli högre…”.

Självfallet är svenska språket hotat – se Språkförsvarets programförklaring  – men inte så till den milda grad att vi måste sträcka vapen för att kampen är hopplös. Människor förverkligar sig själva bäst genom sitt eget språk, vilket de alltid velat göra ändå, för att travestera Ostler.

Per-Åke Lindblom

(1)  Mikael Parkvall, ”Lagom finns bara i Sverige”, sid. 24 - 25

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Söndagens svenskspråkiga sång

Clas Göran Hederström - Det börjar verka kärlek banne mig

Söndagens svenskspråkiga dikt

Sådan är kärleken

Den kommer fågelvägen,

och vi förstår,

att vi har inget val.

Vi måste ta emot den

som man tar emot en ängel,

som plötsligt landar

i vår tåredal,

vi måste ta emot den

som man tar emot en sägen

och tro med samma tro,

som barnet har.

Sådan är kärleken

vi ville välja

– men hade inget val.

Bo Setterlind

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

...när det gäller att sätta P för fånig och onödig engelska!

Det gjorde jag själv senast i förrgår, då jag vid en återvinningsstation valde klädinsamlingskärlet på bilden istället för det andra som fanns, märkt "Human Bridge".

Även om många affärsidkare nuförtiden är "kåta på" att använda engelska, då de tror ett fåneriet säljer mer (en inte oväsentlig del av dem anser nog att det ser häftigare ut också), så brukar minskad(e) försäljning/intäkter få dem på andra och bättre tankar.

Sunt förnuft 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Detta är en kommentar till Per-Owe Albinssons inlägg ”Svenskan måste vara det viktigaste språket i Sverige för alla” från den 21/10 2020. Han skriver inledningsvis:

”Märk väl: Det jag ville förmedla med mitt tidigare inlägg i debatten är att svenska måste vara det v i k t i g a s t e språket i Sverige för alla - såväl infödda som invandrade. Viktigare än såväl den förrädiska engelskan som barnens modersmål. 

För att vi alla ska kunna fungera tillsammans och föra Sverige framåt måste vi kunna kommunicera med varandra för att kunna förstå och respektera varandra. Kommunikationsmedlet stavas i Sverige s v e n s k a!”

Min kommentar: Jag blir misstänksam mot vissa överord i det här citatet. Vad menas med ”att svenska måste vara det viktigaste språket för alla”?  Låt oss se på Språkförsvarets utkast till språklag 2006.

Där heter det bland annat:

• ”Språklagens syfte är således inte att motverka den inlåning av ord som alltid förekommer i ett levande språk, inte heller att försvaga de officiella, redan beslutade, minoritetsspråkens eller hemspråkens ställning i landet (min fetstil).”
• ”Svenska språket har en särställning i och med att det förutsätts vara det gemensamma språket för alla medborgare. Därmed understryks att alla medborgare bör behärska det svenska språket mer eller mindre (min fetstil).”
• ”Denna lag är icke tillämplig för språkanvändningen i icke-officiella sammanhang (min fetstil), i privat och intern kommunikation, eller i tjänster, ceremonier, ritualer eller andra slag av verksamhet hos religiösa organisationer.”

Vad menas alltså med ”att svenska måste vara det viktigaste språket för alla”?  Menas att talare av de officiella minoritetsspråken (finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska) måste prioritera svenskan mer än sitt eget minoritetsspråk, även om det senare används mer i vardagslag? Menas att invandrare som pratar ett invandrarspråk sinsemellan och med sina barn i hemmet borde upphöra med det? I den undersökning som jag gjorde bland andra generationens invandrarelever på Brännkyrka gymnasium 2009 visade det sig att 93 procent ansåg sig ha gjort ett språkbyte till svenska, 60 procent talade svenska med sina syskon och 20 procent talade svenska med sina föräldrar. Enbart i 13 procent av fallen dominerade föräldrarnas modersmål helt i hemmet. Ska utomstående och myndigheter lägga sig i språkförhållanden i hemmet? Siffrorna visar ju att majoriteten av ungdomarna ändå hade gjort ett språkbyte utan något som helst tvång från samhällets sida. Ska myndigheterna lägga sig i ifråga om vilket språk som ska användas i syrianska kyrkor eller moskéer, där majoriteten är arabisktalande?

Per-Owe skriver också:

Av det följer att svenska ska ha företräde gentemot andra språk = all undervisning i svensk skola, språkämnen undantagna, ska ske på svenska. Hemspråks-/modersmålsundervisning ska ske u t a n f ö r ordinarie lektionstid och vara självbeskostad. 

Den svenska skolans ekonomi är pressad, bland annat och inte minst på grund av ekonomiska  nedskärningar till följd av friskolesystemet, där aktiebolagsdrivna skolor dränerar skolan på resurser. Ofta mer eller mindre engelskspråkiga språkbytesskolor för övrigt! Då måste svenskan premieras.

Min kommentar:

I Språkförsvarets programförklaring rån 2011 sägs det uttryckligen:

”Språkförsvaret 

- hävdar att svenska språket ska vara Sveriges officiella språk eller nationalspråk. Användningen av svenska språket är en självklar medborgerlig rättighet och ska skyddas i lag.

- anser att inget annat språk än svenska ska vara obligatoriskt i Sverige. Svenska språket ska fungera som det språk som förenar alla svenska medborgare oavsett etnisk härkomst. Svenska språket ska tjänstgöra som det verktyg som får oss att förstå varandra och utveckla gemensamma kunskaper och värderingar.

- anser att rätten att använda sitt nationella minoritetsspråk och sitt hemspråk är ovillkorlig (min fetstil). Ett nationellt minoritetsspråk ska kunna användas som första undervisningsspråk i såväl grund- som gymnasieskola. Ett nationellt minoritetsspråk, som är territoriellt baserat, ska också kunna användas som ömsesidigt kontaktspråk med myndigheterna.”

Om rätten att använda sitt hemspråk är ovillkorlig, så står förslaget att föräldrarna själva ska bekosta modersmålsundervisningen i direkt motsättning till möjligheten att lära sig hemspråket fullt ut.

För det första: Som två forskare konstaterar:

”Att enbart tala ett språk i hemmet innebär inte att färdigheterna ovan per automatik utvecklas på modersmålet. På samma sätt som svenskundervisningen avser modersmålsämnet att ge läs- och skrivfärdigheter, ett skolmässigt, breddat och avancerat språkbruk och möjlighet att kunna tillägna sig en utökad repertoar av texttyper, även skönlitterär läsning. Inget av detta får man nödvändigtvis med sig hemifrån.”

De som först kommer att falla ifrån modersmålundervisningen, om den inte längre skattefinansieras är naturligtvis elever, som har föräldrar med svag ekonomi. Detta är att sparka nedåt.

För det andra: Varför förespråka att språkliga rättigheter försämras eller tas bort? Det har aldrig varit Språkförsvarets linje. I det här fallet drabbar det 100 000 elever (antalet deltagare 2017).  Är det progressivt eller reaktionärt? Mitt svar är att det är rent bakåtsträveri. Ett av våra argument mot engelskans expansion inom högskolan har varit att studenter med svenska som modersmål alltid ”ska ha rätt till undervisning på svenska, men att principen kan frångås beroende på undervisningsgruppens sammansättning, ämnets karaktär eller vetenskapliga nivå och inriktning (se ”Förslag till språkpolitik för den svenska högskolan” )." Rättighetsfrågan är inte exklusiv för dem med svenska som modersmål – i så fall hamnar man i ren chauvinism.

För det tredje: Varför anföra ekonomiska argument? I Finland har Finskhetsförbundet och Sannfinländarna drivit en kampanj mot svenskans ställning som andra nationalspråk med bl.a just ekonomiska argument. Svenskan är för dyr; Finland går back på svenska språket. Det här tänkesättet har alltså varit i säck innan det hamnat i påse. Det är alltid populärt bland dem som sparkar nedåt och inte uppåt.  Och varför skulle de pengar som kommunerna sparar in på modersmålsundervisningen stärka den kommunala skolan i övrigt? Fokusera i stället på de vinstdrivna friskolorna! Jag vill också påpeka att de officiella minoritetsspråken i Sverige kostar pengar. Nästa besparingsåtgärd?

Slutligen: Naturligtvis måste det undvikas att elever måste gå ifrån andra lektioner för att delta i modesmålsundervisningen. Det ser jag i första hand som ett organisatoriskt problem, ett schematekniskt problem, i kommuner med många grundskolor, beroende på undervisningsgruppernas storlek och lokalisering. Frågan är lättare att lösa på gymnasienivå. I Stockholm fr.o.m åtminstone 2004 åkte gymnasieeleverna iväg till särskilda undervisningsgrupper efter lektionstidens slut. Om det bara finns en gymnasieskola i en kommun, kan det knappast vara ett problem.

Per-Owe skriver slutligen;

”Personligen vill jag återförstatliga skolan samt riva upp det segregerande och alldeles för oreglerade friskolesystemet i dess nyvarande tappning. Vidare att jag själv en gång i tiden valde bort att delta i modersmålsundervisning. Det förstnämnda är inte populism - utan sunt förnuft! Det sistnämnda var - mitt val!”

Min kommentar:

Jag är överens med Per-Owe om att skolan måste återförstatligas och friskolereformen rivas upp, men detta är min personliga uppfattning. Språkförsvaret som partipolitiskt obundet nätverk kan bara ta ställning för försvaret av svenskan, särskilt gentemot engelskans expansion, och att vi förordar mångspråkighet och mellannordisk språkförståelse, vår språkpolitiska plattform. Denna språkpolitiska plattform är också utgångspunkten då vi bedömer regering, riksdag och de politiska partierna.  Språkförsvaret är en självständig organisation som inte svassar efter de politiska partierna.

Jag förstår inte riktigt varför Per-Owe understryker att han minsann avstod från att läsa finska som hemspråk, trots att han hade rätt till det. I andra sammanhang har han till exempel kritiserat Helena Duplantis för att hon inte lärt sin son Armando fullgod svenska. Helena Duplantis, som utvandrat till USA, är samtidigt invandrare till USA. Om man tycker att hon borde ha lärt sina söner bättre svenska, så kan man väl heller inte kritisera de invandrarföräldrar i Sverige, som för vidare sina språk till sina barn? Det är deras val. Fördelen med en rättighet som modersmålsundervisningen – man kan välja att utnyttja den eller avstå. Att ha två språk i bagaget, eller ett annat språk än svenska, hemifrån har aldrig hindrat inlärning av ytterligare språk, tvärtom.

Slutord

Språkförsvaret måste akta sig för att inta ståndpunkter, som kan stämplas som chauvinistiska. Det öppnar en bakdörr för dem som vill sabotera vår kamp mot engelskans expansion. Chauvinism innebär i språkfrågan att enbart försvara det egna språket, men inte bry sig om andra språk som befinner sig i en liknande situation eller sparka nedåt mot minoritets-  eller invandrarspråk. Ett majoritetsspråk befinner sig alltid i en fördelaktig position gentemot minoritetsspråk och invandrarspråk. Trots att västgotiska (Spanien), frankiska (Frankrike), normandisk franska (England) och manchuiska (Kina) t.o.m var härskarspråk under en tid, drunknade de i respektive majoritetsspråk. De flesta immigranter assimileras redan i andra generationen och i det närmaste alltid i tredje generationen.

Det är engelskan, som utgör det verkliga hotet mot svenskan på grund av dess dominerande ställning som lingua franca i världen, dess nära släktskap med svenskan och på den status, som naiva och språkhistoriskt okunniga svenskspråkiga frivilligt skänker den.

Per-Åke Lindblom

(Denna  nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I dag, den 21 oktober 2020, publicerar Spaniens största dagstidning El País en artikel med rubriken ”20 anglicismos nuevos cada día”. Den refererar till den forskning som bedrivs av Elena Álvarez Mellado vid University of Southern California och stöds bl.a av Brandeis University och ett universitet i Sydkorea.

Hon har kartlagt de åtta största spanska dagstidningarnas nätupplagor och under det senaste halvåret funnit 70.000 anglicismer. Varje dag dyker det upp 20 nya ord som inte konstaterats tidigare. Forskningen presenteras på https://observatoriolazaro.es.

Det förefaller som om Álvarez Mellado har begränsat sig till direkta inlån av engelska ord och inte hispaniseringar av engelska uttryck. Hon har också uteslutit vedertagna ord, som finns i spanska akademins ordbok, såsom bar eller web.

Resultaten är intressanta, eftersom spanskan har gällt för att vara synnerligen motståndskraftig mot engelskan. Det är den fortfarande, vågar jag påstå, inte minst i jämförelse med svenskan. 

Lars Göran Asmundsson

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Ur dagens GP!

Kommentar:

Märk väl: Det jag ville förmedla med mitt tidigare inlägg i debatten är att svenska måste vara det v i k t i g a s t e språket i Sverige för alla - såväl infödda som invandrade. Viktigare än såväl den förrädiska engelskan som barnens modersmål. 

För att vi alla ska kunna fungera tillsammans och föra Sverige framåt måste vi kunna kommunicera med varandra för att kunna förstå och respektera varandra. Kommunikationsmedlet stavas i Sverige s v e n s k a!

Av det följer att svenska ska ha företräde gentemot andra språk = all undervisning i svensk skola, språkämnen undantagna, ska ske på svenska. Hemspråks-/modersmålsundervisning ska ske u t a n f ö r ordinarie lektionstid och vara självbeskostad. 

Den svenska skolans ekonomi är pressad, bland annat och inte minst på grund av ekonomiska  nedskärningar till följd av friskolesystemet, där aktiebolagsdrivna skolor dränerar skolan på resurser. Ofta mer eller mindre engelskspråkiga språkbytesskolor för övrigt! Då måste svenskan premieras.

Personligen vill jag återförstatliga skolan samt riva upp det segregerande och alldeles för oreglerade friskolesystemet i dess nyvarande tappning.

Vidare att jag själv en gång i tiden  valde bort att delta i modersmålsundervisning.

Det förstnämnda är inte populism - utan sunt förnuft! Det sistnämnda var - mitt val!

Per-Owe Albinsson,

mångårig medlem i Språkförsvaret som hade möjlighet att läsa finska 1978 men som avstod

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Helena Reierstam har skrivit en avhandling, ”Assessment in Multilingual Schools”,  en jämförande och blandad metodstudie av lärares bedömningsgrunder och språkinlärares praktiker – CLIL (Integrerad innehålls – och språkinlärning) och invandrarelever. Citatet är hämtat från den svenskspråkiga sammanfattningen:

"Utifrån mina resultat skulle jag även vilja väcka en diskussion om behovet av en enhetlig språkpolicy över olika undervisningskontexter i svensk skola i relation till målspråk och undervisningsspråk. I svensk skola förekommer både en uttalad och outtalad förväntan att elever ska lära sig svenska, men i CLIL-sammanhang kan elever lära sig vissa ämnesregister på enbart engelska. Bland nyanlända hänvisas till transspråkande och användning av elevers starkaste språk, men det är beroende av tillgång till lärare med den språkliga kompetensen vilket varierar. Likaså saknas beskrivningar av hur en transspråkspraktik ska infogas i utvecklingen mot målspråket svenska. I båda kontexterna, bland nyanlända och i CLIL, finns en motsättning i förhållande till språklig korrekthet. Ämneslärare anger att det inte ser sig som språklärare och därmed kan de inte korrigera språket, i CLIL hänvisar de dessutom till att de själva är andraspråkstalare. Vad får allt detta för konsekvenser? I forskning och utredning av CLIL i svensk kontext (National Agency for Education, 2018h; Sylvén, 2019) noteras att Sveriges avsaknad av riktlinjer och policy för språkanvändning då engelska är undervisningsspråk är unikt i internationell jämförelse. Många andra länder har krav på relevant lärarutbildning eller har utvecklat specifika språkmål i ämnena. I utbildning av andraspråkselever talas det om behovet av att synliggöra olika språkliga register i ämnesundervisningen och att ha en uttalad ansvarsfördelning mellan ämneslärare och språklärare alternativt samarbete (Cummins, 2017; Schleppegrell, 2001, 2004, 2020). Detta för en hållbar utveckling i samhället i stort, men till att börja med för rättvisa och jämförbara resultat för alla elever i flerspråkig skola och utbildning (Kane, 2010; OECD, 2009b, 2015a, 2015b; Stobart, 2005). "

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)