Direktlänk till inlägg 19 maj 2007
I sitt första inlägg på Lingvistblogggen den 10/5 buntade Östen Dahl ihop Språkförsvaret med två amerikanska organisationer, US English och English First, trots att språksituationen i USA och Sverige är diametralt olika. Svenskan, liksom flera andra europeiska språk, utsätts för domänförluster inom nyckelområden som högre utbildning och forskning, näringsliv, massmedia etc., medan amerikansk engelska är ohotad inom samma områden. Som jag skrev tidigare borde Östen ha jämfört våra argument med de argument, som framförs av olika språkorganisationer, språkdebattörer och lingvister ute i Europa. Jag nämner också för säkerhets skull att det pågår en minst lika intressant språkdebatt i Afrika, Sydamerika och Asien som den i Europa.
Den mest intressanta meningen i hans andra inlägg är utan tvivel: ”Och frågan för alla liknande strävanden är om man kan främja ett språk utan att trycka ner de andra, och om man kan ’slå underifrån’ utan att samtidigt ’slå uppifrån’. Språkförsvaret anser uppenbarligen att man kan det.”
Språkförsvarets utgångspunkt är att alla språk har ett egenvärde. Vi försvarar svenska språket, eftersom det råkar vara vårt modersmål, huvudspråk eller för att vi anser att kampen för svenskan, speciellt kampen gentemot engelskan, gynnar språklig mångfald i världen. Jag skriver på detta sätt för att understryka att alla medlemmar i Språkförsvaret inte har svenska som modersmål. Vi förordar mångspråkighet och mellannordisk förståelse, både för att de har ett värde i sig och för att de fungerar som motvikter till svensk-engelsk parallellspråkighet. Eftersom alla språk har ett egenvärde, följer också att vi inte har något emot engelskan i sig – bara dess expansion på andra språks bekostnad.
Om Östen menar att det är omöjligt att främja ett språk utan att trycka ner andra, och att man inte kan ’slå underifrån’ utan att samtidigt ’slå uppifrån’, då är naturligtvis kampen mot ett hegemoniskt språk som engelskan dödsdömd redan från första början. Engelskan spelar idag ensam i första divisionen; franskan, spanskan, tyskan och kinesiskan i en andra; japanska, portugisiska, arabiska, ryska, hindi etc. i en tredje, medan svenskan spelar i någon gärdsgårdsserie. Det enda språk som på sikt skulle kunna hota engelskans överhöghet är kinesiskan, eftersom Kina utvecklas mycket snabbt ekonomiskt och kommer att uppnå samma BNP som USA inom några decennier.
”Med andra” syftar Östen på nationella minoritetsspråk och invandrarspråk. Faktum är att nästan alla stater i världen är flerspråkiga: de har antingen ett officiellt språk – eller flera - de jure eller de facto, samtidigt som det finns ett antal minoritetsspråk inom samma territorium. I Europa är det mig veterligt bara Portugal och Island, som saknar nationella minoriteter. Däremot finns det naturligtvis invandrare i både Island och Portugal.
Detta betyder att företrädare för olika nationalspråk i Europa (som jag håller mig till för enkelhetens skull), som vill värna om det egna språket som vetenskapligt språk, i näringslivet, inom reklamens värld etc., samtidigt kommer att börja ”sparka nedåt”. Den spanska centralregeringen kommer att riva upp överenskommelserna med Katalonien, Baskien och Galicien om respektive regionalspråk; katalonierna kommer inte respektera aranesiskan längre; det italienska parlamentet, som nyligen slog fast att italienska är Italiens officiella språk, kommer att upphäva tyskans ställning i Alto Adige och franskans i Val d'Aosta; den polska regeringen kommer att börja förtrycka kasjubiskan och den tyska regeringen sorbiskan; de nordiska staterna kommer återigen att införa repressiva åtgärder mot de nationella minoritetsspråken. Vad finns det för empiriskt stöd för en sådan teori? Teori är kanske ett alltför pretentiöst ord i sammanhanget - farhågor är möjligtvis ett bättre ord.
Det finns två felaktiga strategier i kampen mot engelskans dominans.
Den ena, som företräds av vissa franskspråkiga debattörer, exempelvis Calvet (se vidare Reiner Enrique Hamel ), som menar att huvudmotsättningen går mellan engelska och alla andra internationella språk. Han menar dessutom att den engelska språkimperialismen inte bara kan samexistera med de mindre använda språken utan faktiskt också kan profitera på återupplivandet av minoritetsspråken, eftersom dessa försvagar de nationella och internationella språken (exempelvis spanska och franska).
Den andra strategin innebär att man helt och hållet fokuserar på att rädda de hotade språken, att engelskan är den största fienden, ”mördarspråket” nummer 1, men alla officiella språk är mördarspråk, om de har använts eller används för att ersätta ett minoritetsspråk.
Enligt min mening måste man för närvarande i stället upprätta en allians mellan alla språk gentemot engelskan. I motsättningen mellan ett stort internationellt språk som ex. spanska, franska etc. och engelskan bör man alltid stödja de förra som motvikter till engelskan. Om kinesiskan seglar upp som en farlig konkurrent till engelskan i framtiden, är det bara bra. Däremot vinner världen ingenting på att ett annat språk övertar engelskans roll. Calvets linje innebär att man inte uppbådar maximalt stöd i kampen mot engelskan – detsamma gäller faktiskt den andra strategin.
Det är sant att nationalspråken, som talas av många människor och som dessutom ofta har en lång skriftspråkstradition, är de främsta barriärerna mot engelskans expansion. Men de som värnar om nationalspråken måste samtidigt värna om och respektera de nationella minoritetsspråken, dels för att dessa har ett värde i sig och dels för att uppnå bredast möjliga front gentemot engelskan. I den underordnade motsättningen mellan ett nationalspråk och ett minoritetsspråk, bör man stödja det senare. Men det finns ingen anledning att i praktiken göra ett annat nationalspråk än engelska till huvudmotståndare.
I vissa afrikanska stater förs en hoppingivande språkdebatt och -politik (se exempelvis ”Sociolingo´s Africa blog”). Man diskuterar inte bara kolonialspråkets eventuella roll som officiellt språk och som språk för den högre utbildning utan utvidgar också undervisningen på de inhemska språken – i vissa fall måste man börja uppteckna språk, som hittills bara fungerat oralt.
Östen återkommer till frågan om tolkning med anledning av § 6.7 i utkastet till språklag för Sverige: ”Medborgare, som inte behärskar svenska, har rätt till tolkning vid kontakt med alla myndigheter.” Östen frågar: ”Vad kan en invandrare göra om en myndighet tycker att de inte råd med tolkning?” Låt gå för en snäv tolkning av begreppet ”medborgare”, d.v.s person med medborgarskap i Sverige. På vad sätt skulle denna skrivning utesluta invandrare med permanent uppehållstillstånd? Dessa har i princip samma rättigheter som svenska medborgare – med undantag för att de inte får rösta i riksdagsval eller är valbara till riksdagen. Jag har absolut ingen tanke på att utesluta min egen fru, som inte ens vill bli svensk medborgare, från rätten till tolkning. De enda grupper som inte uttryckligen omfattas av denna skrivning är invandrare utan uppehållstillstånd och turister, men deras rättigheter regleras i andra lagar och förordningar eller överenskommelser. Slutligen skriver undertecknarna av utkastet till språklag i förordet ”språklagens syfte är således inte … att försvaga de officiella, redan beslutade, minoritetsspråkens eller hemspråkens ställning i landet. Jag kan inte se att utkastet försämrar deras ställning på en enda punkt.
Per-Åke Lindblom
P.S Jag måste för övrigt erkänna att jag medvetet stoppade in ”guilt-by-association” och ”så vad” i det föregående inlägget, eftersom jag ville se om jag skulle få någon reaktion. Det fick jag. Språkförsvaret fokuserar i första hand på svenskans domänförluster – inte i första hand på språkvård. Det senare sköter Svenska Akademien, Språkrådet och olika terminologiinstitutioner mycket bättre än oss. Det betyder naturligtvis inte att det skulle gå några vattentäta skott mellan statusplanering och korpusplanering. Men Språkförsvaret prioriterar kampen mot användning av engelska, där denna signalerar att engelskan har högre status, är mer internationell, modernare o.s.v., som vid namngivning av offentliga byggnader, projekt m.m., än svenskan; detsamma gäller onödig inlåning an engelska ord, där det redan finns användbara svenska ord, exempelvis ”walking”, ”crib” och ”highlights” i stället för ”stavgång”, ”lya” och ”höjdpunkter”. Vi stödjer de språkvårdande organisationernas strävan att ersätta engelska ord med svenska.
Däremot kan man i vissa sammanhang krydda sitt språk med ord, som inte försvenskats, från andra språk,. Skulle Östen ha reagerat på samma sätt, om jag använt ord som ”fait accompli”, ”gefundes fressen”, ”persona non grata” eller ”til syvende og sidst”? ”Guilt-by-association” är inte något uttryck, som har lånats in nyligen, utan som har förekommit i retoriksammanhang och i litteraturen om argumentationsteknik sedan en tid tillbaka. I normala fall brukar jag inte skriva eller säga ”så vad?” utan hellre då ”än sedan då”? eller ”så vad då?” (det senare bildat efter mönster från det förra uttrycket eller ”hej då!”). Jag ville bara se om Östen ville få sina förutfattade meningar om Språkförsvaret och dess medlemmar bekräftade, att vi är några språkliga hycklare eller något värre.
(Brev till ledarredaktionen, kulturredaktionen och språkspalten på Svenska Dagbladet) Jag känner mig träffad av formuleringen "Jag har ingenting emot att språket förändras, men ..." (SvD 20 september 2024). Emellertid ligger Mikael Parkva...
Så tror Philip Seargeant, författare till ”Future of Language”, att AI kommer att forma vår kommunikation Intervjun publicerades i Live Science den 24 september. Ilustrationer finns i originaltexten - se länk i slutet av texten. ...
Upptäckte av en slump ett program i radio med ovanstående namn där tre personer, som namnet antyder en vardera från Norge, Sverige och Danmark, samtalar på sitt respektive språk. Bra om man vill öva upp sin hörförståelse av de andra två stora nordisk...
Yair Sapir, språkforskare och universitetslektor i svenska vid Högskolan Kristianstad, har ägnat de senaste 20 åren åt att studera den mycket speciella älvdalskan. Nu släpper han, tillsammans med Olof Lundgren, doktorand i lingvistik vid Lunds univer...
(Inledning vid IMPLAN-konferensen i Oslo den 2/5 – 3/5 2008) Det här föredraget hölls 2008 och publicerades i en engelsk version i "Language and Power", sid. 283 - 288, Mkuki na Nyota Publishers Ltd 2009. Inte mycket har förändrats sedan ...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 |
3 | 4 |
5 | 6 | ||||
7 | 8 | 9 |
10 | 11 | 12 |
13 |
|||
14 | 15 |
16 |
17 |
18 |
19 | 20 |
|||
21 |
22 | 23 |
24 | 25 | 26 | 27 | |||
28 | 29 | 30 | 31 | ||||||
|
Irriteras du av ett onödigt engelskt lånord och kan föreslå ett ersättningsord? Skicka det i så fall till ersattningsordet@sprakforsvaret.se. Om granskningsgruppen tycker att det är ett bra ord, belönas du med "Svenskan - ett språk att äga, älska och ärva" och ordet förtecknas också i avdelningen "Säg hellre!"