I en uppsats vid Lunds universitet vt 2014 jämför Therese Nicander svensk och kinesisk språkpolitik i ett historiskt perspektiv. Detta är hennes slutsatser.

Undersökningen av den svenska och kinesiska språkpolitiska historian visar att det de båda länderna har många likheter i arbetet med att vårda och skydda språken. Resultatet av undersökningen förvånade mig lite eftersom jag själv, innan arbetets början, förutspådde att Kina hade gjort mycket mer radikal språkpolitiska beslut än Sverige. Men även om det ser ut som om Kina för en mer strikt språkpolitik så visar undersökningen på att det finns fler likheter än olikheter i de båda ländernas språkvårdsarbete.

Anledningen till detta ligger i grunden att majoriteten språkforskare i både Sverige och Kina anser att det är faktorer utifrån som leder till att förändringar sker i språket. Eftersom den mest utbredde teorin om språkutveckling är att språket påverkas av historiska och sociala förhållanden, så blir det även naturligt att de båda länderna har liknande metoder för att vårda och skydda sina språk.

Båda länderna har uppfattningen att språkvården måste kontrollera olika aspekter i språket, och menar att språkvårdens huvudsakliga uppgift är till för att skapa gemenskap och förena landets befolkning. Kina har många etniska grupper som har olika dialekter, därför är det viktigt att språkpolitiken fokuserar på de etniska gruppernas språkliga jämställdhet och den fortsatta utvecklingen av det rikstäckande gemensamma språket mandarin. Även i Sverige finns det många olika språk som beror på en ökad invandring. Detta gör att språkpolitiken fokuserar på att få alla nya svenskar att ta till sig språket och att se till att svenskan utvecklas i lagom takt, samtidigt som man värnar för de språkliga minoriteternas jämställdhet.

En annan gemensam faktor som påverkar de båda ländernas språkpolitiska aktiviteter är mentaliteten hos oss människor. Människan är i grund och botten ett djur. Även om det kan låta irrelevant i den studien av språkpolitisk historia, så är det människans flock- och revirinstinkter  som  är  grunden  till  att  många  vill  skydda  sitt  land  och  språk.  Den misstänksamhet som ofta finns mot nymodigheter är inte en inställning som är begränsad till en specifik nationalitet eller grupp av människor. ”Det var bättre förr” mentaliteten och känslan av oro för plötsliga förändringar hör till människans natur.

I både Sverige och Kina är det framförallt inflytande från andra språk som bekymrar den språkintresserade befolkningen. I de båda länderna diskuteras det flitigt om engelskans påverkan på språket. Det som skiljer debatterna i de båda länderna åt är att oron över engelskans påverkan av det svenska språket till mestadels finns hos allmänheten och inte bland lingvisterna. Språkforskarna har goda kunskaper i svensk språkhistoria. Till exempel hade tyskan på 1500- och 1600-talet och franskan på 1700-talet stort inflytande på svenskan utan att vara ett hot mot svenskan som det officiella språket i Sverige. Inflytande på svenskan från andra språk är bara en del i språkets utveckling och så länge som svenskan har positionen som officiellt språk i Sverige, och att utvecklingen inte går i för snabb takt, så finns det ingen risk att engelskan kommer att konkurrera med svenskan.

I Kina däremot finns det en oenighet även hos lingvisterna, där vissa ser engelskan som ett hot medan andra tycker att engelskan har en viktig funktion i Kinas globalisering. Detta tror jag beror på mandarinkinesiskans ostabila position som ett nationellt språk för hela riket. För även om både svenska och mandarin enligt lag är utsedda som officiella huvudspråk  i  respektive  land  så  har  svenskan  en  mycket  starkare  position  hos befolkningen än vad mandarin har i Kina.

Svaret på varför mandarin har så pass svag status i Kina mot svenskan i Sverige finner vi ifall vi undersöker de båda språkens historiska utvecklingar. Svenskan som vi talar idag har sitt ursprung från 1500-talet och hade redan då en stark position som nationellt språk. I Kina däremot var det inte förrän på 1900-talet som arbetet tog fart mot att utveckla ett rikstäckande  gemensamt  språk  och  beslutet  att  just  mandarindialekten  skulle  få  bli nationellt standardiserat språk i Kina. Mandarin har helt enkelt inte hunnit få samma status i Kina som svenskan har i Sverige.

Båda ländernas språkpolitiska arbete har fokuserat på att utveckla och sprida ett rikstäckande, komplett och samhällsbärande språk. Både Sverige och Kina har som mål att vårda och skydda de språk som finns i landet och detta har lett till den svenska respektive kinesiska språklagen. Lagarna skiljer sig dock lite genom att den kinesiska lagen syftar till att påverka normaliseringen och övergången till den standardiserade kinesiskan som ett officiellt nationellt språk, medan det verkar som den svenska lagen mer har ett syfte att beskriva ett befintligt läge för svenskan.

Slutsatsen jag kommer fram till i den här jämförelsestudien av Sveriges och Kinas språkpolitik är att både ländernas språkpolitiska historia har många likheter. Men trots att båda länderna har en språklag som fastställer svenskan respektive kinesiskans position i samhället så är det nationella språket mandarin mycket yngre än den moderna svenskan, och det krävs ytterligare arbete för att det ska få samma position som svenskan har i Sverige.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)