Nu äntligen har jag kommit till skott och läst Guld i strupen. Mycket intressant. Redaktörerna och författarna har ringat in ett intressant tema: Vad kan man mena med ett förhållande till ett språk? 

När jag själv tänker på de tre språk jag rör mig med dagligen och vad jag tycker om dem blir det mest funderingar kring ordförråd, uttal och grammatik. Och min egen förmåga att handskas med dem. Men det är givet att omständigheterna kan diktera andra aspekter, som politiska eller ekonomiska. I boken Guld i strupen finns de alla med. Men de personliga historierna gör att konturerna fylls ut, frågan djupnar. En människas förhållande till ett eller flera språk har många aspekter som hakar i varandra, och samtidigheten, relationerna mellan de olika aspekterna i varje liv och varje situation, betyder något.

Detta skulle man kunna säga mycket mer om, men denna bok är en god början.

Varje språk har ju också sina givna aspekter. Baskiska språket för sin kamp, det katalanska en helt annan, fast båda är minoritetsspråk inom Spanien. Till exempel. Vilka aspekter är framträdande i svenskans situation i dagsläget? Ja, i Finland är det förhållandet till finskan, givetvis, och till Finlands historia, politik och demografi. I Sverige kommer jag genast att tänka på den stora självklarheten, att här inte krävs någon speciell kamp. 

Ja, det skulle vara Språkförsvarets käpphäst, då, förstås, engelskans smygerövring av vardagsspråk såväl som andra domäner. Men det har ändå varit så självklart att svenskan är Sveriges nationalspråk att det inte behövts någon lag om saken. Det har bara tagits för givet. 

En särskild aspekt är också de många personer som flyttat till Sverige och lärt sig svenska för att kunna leva ett normalt liv i landet. Några sådana finns med i boken. Men det slår mig att det handlar om folk som kommer från grannländer mest: tysktalande, finländare och folk från den engelsktalande världen (där några visserligen kommer från längre avstånd). Jag saknar upplevelser från personer som kommit med förstaspråk från mer avlägsna språkfamiljer, till exempel arabiska eller thailändska. Och personer som är födda i Sverige men med andra hemspråk som turkiska, kurdiska, spanska… Eller personer som vuxit upp i samhällen i Sverige där svenska kanske varit ett minoritetsspråk eller av en del av befolkningen setts som främmande och hotfullt. Eller personer som deltagit i den nu pågående förändringen av svenska språket i storstäderna.

Vi har ju många sådana personer som är aktiva i det svenska kulturlivet, på svenska, som säkert har ett intensivt förhållande till svenska språket. Exempel: Dogge Doggelito, Alexander Leiva, Alexandra Pascalidou, Özz Nuyen, Theodor Kallifatides… Inom politiken finns det också många namn. Det skulle vara intressant att läsa personliga berättelser från sådana personer, bland annat för att se hur pass lika eller olika de är jämfört med berättelserna i den här boken.

Alltså: konturerna behöver fyllas ut lite mer. Frågan om vad man kan mena med en persons förhållande till ett språk tål att tänjas, vridas och vändas på, skissas i olika färger.

Det vore kul om Språkförsvaret kunde tänka sig att åstadkomma en sådan bok också.

Britt-Marie Thurén

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)