I dagens Svenska Dagbladet skriver Dick Harrison i artikeln ”Finlands sak borde åter bli vår” om den finlandssvenska kulturidentiteten. Han berättar om den uppståndelse det väckte då han skrev en krönika på tankesmedjan Magmas webbplats 2011 om den hets, som vissa kretsar i Finland som Finskhetsförbundet och Sannfinländarna bedrev mot finlandssvenskarna och svenska språket:

”Det som framför allt upprörde mina nyblivna fiender på andra sidan Bottenhavet var att jag inte var finlandssvensk utan vanlig rikssvensk – och ändå brydde jag mig om frågan. Inte nog med att jag hade varit dum nog att flyga till Finland och lära mig mer om finlandssvenskarnas situation på plats. Jag hade dessutom publicerat mig i ämnet. Det var de inte vana vid.

Numera, med perspektiv på eländet, förstår jag dem. Centralt i angreppen var nämligen inte ilskan i sig utan överraskningen över att jag över huvud taget uttalade mig. Det i särklass vanligaste är att rikssvenska kulturpersoner, inklusive historiker som undertecknad, i det närmaste ignorerar Finland och knappt känns vid att det finns folk som talar svenska i landskap som Österbotten och Nyland.

Det finns värre exempel än så. Fråga vilken ­ålänning som helst och ni kan få höra (tyvärr helt sanna) berättelser om svenska turister som för­söker prata engelska med dem, eftersom de utgår från att – det nästan helt svenskspråkiga – Åland är finskspråkigt. Hur många svenskar vet verkligen att Finland har en lika gedigen politisk, kulturell och social svenskspråkig historisk erfarenhet som ­Sverige? Många har ingen aning om det. Jag har bland mina egna historiestudenter i Lund mött stor förvåning över uppgiften att Sverige och Finland förr var ett enda rike. Ty detta ingår inte längre i allmänbildningen.”

Samma år gjorde också Språkförsvaret ett uttalande, ”Svenskans sak i Finland är vår”, som också väckte mycken uppmärksamhet, särskilt på andra sidan Bottenhavet. Från finlandssvenskt håll fick vi mycken uppskattning för vårt uttalande. Vissa svenskar kritiserade oss däremot för inblandning i Finlands inre angelägenheter. Denna anklagelse var ganska komisk, därför att vårt brev formellt var riktat till Sveriges regering och riksdag och Språkförsvaret knappast kan betraktas som en mäktig organisation utan snarast som en ”internetbaserad lobbyorganisation”.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)