I en artikel i Kristianstadsbladet från 2003 skriver Null Saxo:

”Det finns få saker som är roligare än när journalister och andra professionella ordanvändare skriver fel. I tidningsvärlden vet jag att även korrekturläsarna ibland skrattade åt de skrivande journalisternas språkbruk. I dag är korrekturläsarna, som ofta var mycket språkkunniga, sedan länge borta från tidningarna. Det finns inte längre ett manus som någon annan skrivit in och som behöver korrekturläsas. Nu läses texterna av nyhetschefer och redigerare, men de skall samtidigt se på texten ur många andra aspekter. Datorernas intåg har medfört att texterna förbättrats därför att det blivit mycket enklare att skriva om och att ändra. Dataprogrammen är numera också kompletterade med bra stavningskontroll och detta har bidragit till att stavfelen har minskat. Många fel beror på slarv och stress. Andra beror på ren okunskap. Och det är dessa pinsamma fel som oftast får skadeglädjen att stå högt i tak, om den nu språkligt kan göra det.”

En av de sista språkgranskarna som bortrationaliserades (december 2016) på en svensk tidning, Sydsvenska Dagbladet, var Ingrid H Fredriksson, som dessutom hade en egen blogg.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)