(Denna text är hämtad från Facebook-gruppen Språkpolisernas högkvarter och har föranlett ovanligt många kommentarer i samma grupp.)

Jag tänkte om möjligt pigga upp debatten något med ett inlägg om det som jag, och kanske ni, anser vara de värsta språkfelen i dagens svenska, såväl i talspråk som i skriftspråk (vilka nog bör betraktas som två skilda varianter av samma språk). Här på forumet finns ju många med starka åsikter. I huvudinlägget nämner jag några av de språkliga anomalier som jag stör mig mest på utan att ens försöka räkna upp alla sådana.

Notera att kritiken riktas mot språkliga tendenser och fenomenen som sådana och gäller främst officiella texter. Det finns ingen anledning att reta upp sig över enskilda blogginlägg, debattinlägg och dylikt, ej heller enstaka individers misstag gjorda i brådskan. I dag är det så många som publicerar sig på nätet och hade gårdagens människor kunnat göra detsamma hade det säkerligen sett lika illa ut då (frånsett då de – dem och var – vart). Här följer min lista:

1) Särskrivningar. Detta måste finnas med på listan och är enligt min uppfattning kanske det som skadar språket mest. Här menar jag att inga områden eller uttryck ska ges undantag. En stavning på en syltburk eller på ett tidningsomslag som exempelvis Språk TIDNINGEN är lika förfärligt som andra särskrivningar, även om de delas upp på två rader. Rubriker och skyltar bör inte ges frikort. Använd bindestreck om så behövs! Detta gäller normalt endast i skrift. ”Särpratningar” är trots allt ovanliga.

2) Genitivapostrof enligt engelskt mönster. Detta förekommer oftast i företagsnamn och på skyltar litet varstans. Alltså exempelvis Greta’s Café (dessutom med versalt C). Anders’ café, med ”utelämningsapostrof”, menar jag däremot skulle vara att föredra framför Anders café. Givetvis är detta ett problem endast i skrift.

3) Utbytet av pronomenet man till en. Jag tvekade inför att ta med detta med tanke på de känslor frågan brukar röra upp. Det är litet som att öppna Pandoras ask. Samtidigt kan man inte undvika något bara för att alla inte håller med, och jag tycker uppriktigt att en förlust av skillnaden mellan subjekts- och objektsformerna vore till stor skada. Här handlar det dessutom om en medveten kampanj för att införa detta ”en” medan många av de andra ”felen” oftast kan tillskrivas okunnigheten eller ointresset. Pronomenet hen anser jag för övrigt inte går att jämföra med detta en. En är tänkt att ersätta man, men så länge hen används som komplement till han och hon när så behövs och inte avser att tränga bort dessa former, kan det säkert vara användbart. Detta med ”en” gäller främst i skrift och naturligtvis inte för de människor som har ”en” i sin dialekt och då delvis använder det på ett annat sätt.

4) Att allt fler väljer att plocka bort s i fogarna mellan ord eller ordled i officiella sammanhang. Jag avser främst städer och företag som slutar på konsonant och där genitiv-s för mitt språköra känns helt nödvändigt. Ett exempel är ändringen av namnet till Härnösand gymnasium, en namnändring som skolans elever och lärare faktiskt lyckade stoppa. Vidare tänker jag på sammansatta ord där förledet i sig består av två led, och där ett foge-s helt enkel måste infogas för att ordet inte ska upplevas som störande. Det mest kända och ”hatade” exemplet måste väl vara Svenska fotbollsförbundet, ett namn jag inte ens förmår mig att stava på det sätt som de vill, utan foge-s och med stort F. Detta gäller tyvärr inte bara skriften utan många tar efter i tal när de ser det i skrift.

5) Dem som subjekt. Dem kastade bollen! Användandet av de som objekt är inte lika störande. Dessutom är objekten betydligt färre (jag tog inte med detta, men det är störande när minst används som superlativformen av få i stället för färst). Detta med de och dem är ett problem endast i skrift eftersom vi använder dom när vi pratar (gäller inte finlandssvenskan, men de som talar denna dialekt kan skilja på formerna).

6) Att den självklara motsvarigheten till första ledet saknas i det andra ledet. Exempelvis dels – dels, å ena sidan – å andra sidan, för det första – för det andra, komparationsformer som till exempel bättre – än (och inte jämfört med). Dessa tendenser är tydliga främst i talspråk.

Det finns naturligtvis många fler saker som går att ta upp (som exempelvis skillnaden mellan var och vart, engelskt plural-s, uttalet igenklien etc.), men jag nöjer mig med dessa sex områden. Vad anser ni vara de ”värsta” språkfelen? Vad ”stör” ni er mest på?

Roger Viklund

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

 

Agne

12 januari 2018 17:04

Uttrycket "även fast" i stället för
"även om", "trots att", "fast" och "fastän".

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Lars Lönnroth skriver på Facebook:   ”Kan man lita på internationella rankinglistor över universitet? I samband med Trumps konflikt med universitetsvärlden påpekade jag häromdagen att Harvard står som nr 3 på den internationella rankinglist...

Ystads Allehanda berättar:   ”Nordic International School tar bort kravet på skoluniform och inför istället en skoltröja eller t-shirt som blir frivillig att bära. Beslutet har fattats mot bakgrund av tidigare kritik från Skolinspektionen.&...

Till Språkförsvaret   Jag irriterar mig mycket på att några av de svenskaste företeelserna i vårt land, nämligen Sveriges radio, Sveriges television och Utbildningsradion, sammanfattningsvis blir benämnda "Public service".   Man borde åtminst...

Sara Lövestam skriver idag i Svenska Dagbladet bland annat:   ”Regeln upprätthölls sedan, med undantag för åren 1973–1976, i flera decennier. År 1999 skrotades den slutgiltigt (?) och Sverige skickade omedelbart ett bidrag på engelska...

I P4 extra i tisdags intervjuades en sjuttonåring i Uddevalla vid namn Elvis Corell Svensson, som har ett språkintresse utöver det vanliga. Han har lärt sig flytande spanska genom att lyssna på spanska filmer, serier och poddar, läsa böcker på spansk...