När en medlem i Språkförsvaret kritiserade den slogan ”Are you man enough?”, som Svenska Prostatacancerförbundet använde i sin Mustaschkamp, fick han följande svar från kampanjledaren:

”Det är alltid värdefullt med synpunkter från medlemmarna och vi ska noga överväga dina synpunkter. Det var reklambyrån som förslog (vår fetstil) att ha en titel på engelska och vi ska ta upp ditt mejl med dem.”

I en enkät, som Språkförsvaret riktade till de 26 största kommunikationsbyråerna i Sverige 2010, ställdes frågor om vilken part, kommunikationsbyrån eller klienten/annonsören, som var mest mån om att föreslå engelska som reklamspråk.

”4. a) Om frågan om reklamspråk kommer upp i era diskussioner med klienten, vem brukar i så fall resa den frågan först? Ni eller klienten?

Klienten. (Zooma)
Frågan brukar inte komma upp. (MRM Starsky)
Klienten gör det i så fall. (Hilanders)

b) Vem brukar vara mest mån om att föreslå engelska som reklamspråk, om en sådan tendens går att urskilja?

Klienten. (Zooma)

Går ej att urskilja. (Hilanders) ”

Svarsprocenten var i och för sig mycket låg, men tendensen är ändå klar: kommunikationsbyråerna skyller på klienten eller fördelar ansvaret lika.

Annonsörerna däremot menade att det inte gick att urskilja någon särskild tendens:

”b) Vem brukar vara mest mån om att föreslå engelska som reklamspråk, om en sådan tendens går att urskilja?

Det tycker vi inte går att urskilja, utan vi diskuterar kampanj för kampanj. (Lindex)
Det varierar. (Preem)
Någon sådan tendens går ej att urskilja. (Svevia)
Jag kan inte urskilja någon sådan tendens åt något håll. (ICA)
Vet ej. (Vattenfall AB)
Det kan lika gärna vara den ansvarige projektledaren som föreslår att information behövs även på engelska som den reklambyrå som arbetar med uppdraget. (SL)
Går ej att urskilja. (Sony Ericsson)
N/A. (Volvo personbilar)
Vi ser ingen sådan tendens inom vårt företag.  (TeliaSonera) ”

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)