Bo Alvberger slår i sitt nätdagboksinlägg huvudet på spiken. Det som pågår för tillfället är inget mindre än en kollektivt påtvingad och skattefinansierad språklig kolonisering. Varför ska Sveriges alla skattebetalare tvingas vara med att betala för detta vansinne?

Undervisningsspråket i svensk grund- och gymnasieskola ska och måste vara svenska om svenska ska förbli det samhällsbärande huvudspråket i landet. Språkbytesskolornas, med Internationella Engelska Skolan i spetsen, verksamhet går stick i stäv med språklagens (2009) intentioner om att svenska är samhällets huvudspråk, det gemensamma språket och att det ska kunna användas i alla samhällssituationer. De trycker dessutom hårt även på anglosaxisk kultur, vilket leder till både en språklig och kulturell indoktrinering.

Förutom att deras verksamhet försvagar det svenska språket så spär det dessutom på segregationen, genom att barn från olika samhällsgrupper delas upp mellan olikas skolor. Så har också de svenska skolresultaten sjunkit kraftigt på senare år. Inget annat land har anammat den svenska friskolereformen och det talar för sig själv.

Språkbytesskolornas verksamhet har, som Alvberger nämner, visat sig ge marginellt bättre kunskaper i engelska och sämre kunskaper i svenska, enligt forskning publicerad av Skolverket. Ett antal auktoriteter har uttalat sig negativt om undervisningsmetoden. Nämnas kan Olle Josephson, professor i nordiska språk och tidigare chef för Språknämnden samt gymnasieminsister Anna Ekström. Dessutom finns starka misstankar om glädjebetyg vid skolorna, bland annat publicerat i en rapport av Jonas Vlachos, professor i nationalekonomi.

Redan gynnade elever får alltså en enklare väg till höga betyg!

Engelska är det sista språk som behöver extrahjälp i skolan, eftersom språket redan är ett obligatoriskt skolämne. Kunskapen i andra främmade språk drabbas av verksamheten och samtidigt naggas svenskan i kanten. Språkbytesskolorna expanderar för tillfället kraftigt och nu sipprar engelskan även ned i förskoleverksamheten. Om inte barn förväntas använda svenska då – när ska de då använda språket? Målet tycks vara att göra svenskan onödig och att ersätta den med engelska!

I Sundsvall med knappt 100 000 invånare är Internationella Engelska Skolan sedan i höstas största skola. I Gävle med drygt 100 000 invånare blev skolan största skola redan 2011-2012, tillika en av landets största skolor. I Stockholm har antalet IES-skolor exploderat under den senaste tioårsperioden. Det bådar inte gott för det svenska språket!

Det måste nu stå klart för snart sagt alla att friskolereformen inte har blivit vad den var ämnad att vara.

När det gäller det svenskans försvagning spelar skolan en mycket viktig roll. Det finns dock även andra orsaker till den negativa utveckling som för tillfället pågår. Det är ett faktum att svenskan inte längre är gångbar inom alla samhällsområden. Inom högre utbildning, forskning, reklam och företagande har engelskan sedan länge en mycket stark ställning. Dock kan du numer stöta på patrull även i helt vardagliga situationer som svenskspråkig – i Sverige! Hur fel är inte det? Du kan sitta på en restaurang eller handla i en butik då personalen utan minsta ”Excuse me!” eller ”Do you speak English?” utbrister ”I don´t speak Swedish!”. Som vore det helt naturligt.

DET ÄR INTE NATURLIGT ATT INTE KUNNA TALA SITT EGET SPRÅK I SITT EGET LAND! I synnerhet om språket är lagstadgat som huvudspråk och samhällets gemensamma språk.

Andra bovar i (språk)dramat gällande svenskans tillbakagång är onödig överanpassning samt en kontraproduktiv låt-gå-mentalitet. Exempel: Du kan snart sagt inte ringa ett samtal utan att höra ett ”For English press five”. Invandrare avkrävs svenskkunskaper men inte de engelsktalande. De går fria. Varför sker då detta? Svaret är enkelt: Därför att det tillåts! Varje gång vi låter engelskan att expandera försvagar det svenskan.

Ledande politiker borde ha reagerat för länge sedan men eftersom flertalet av dem inte verkar vilja kännas vid varåt det barkar måste alla goda krafter tvinga upp ögonlocken på dem. Godta inte utvecklingen. Tig inte, utan skriv, ifrågasätt, debattera och protestera! Några exempel på kända politikers märkliga hållning och uttalanden i språkfrågan:

Jan Björklund, Liberalernas partiledare, har länge argumenterat hårt för friskolerformen och mot kommunala skolor, som han har kallat ”flumskolor”. Detta har skett mycket i Dagens Nyheter som under en längre period hade Hans Bergström, make till Internationella Engelska Skolans grundare Barbara Bergström, som chefredaktör. Björklund har länge haft täta kontakter med IES och lär bland annat ha varit gäst vid skolkoncernens 25-årsjubilum hösten 2018. Under Björklunds tid som partiledare har, dåvarande Folkpartiet, även drivit frågan om obligatorisk engelskundervisning från första klass.

Anna König Jerlmyr, moderat finansborgarråd i Stockholm, föreslog 2017 som åtgärd för att bryta de dåliga skolresultaten i ett av Sveriges mest segregerade områden, Rinkeby, att låta Internationella Engelska Skolan etablera sig där. Integration på engelska istället för på svenska alltså!

Vid sitt första jultal 2017, sa Ulf Kristersson, Moderaternas partiledare, ”I Sverige talar man svenska”, för att i april 2018 komma med det vansinniga förslaget att lösa lärarbristen genom att undanta utländska lärare från kravet på svenskkunskaper.

Med politiker som dessa behöver det svenska språket inga fiender. Inom politiken kan man även fundera på vilka krafter och händelser som låg bakom Sverigedemokraternas tvärvändning i friskolefrågan.

Vi har i Sverige aningslöst tagit emot engelskan med öppna famnar. Med nuvarande utveckling kommer engelskan, likt en gökunge knuffar undan de ursprungliga äggen i boet, att tränga undan svenskan mer och mer. Vi tvingas genom friskolereformen att gräva vår egen (språkliga) grav. Det finns med nuvarande politiskt slappa hållning stor risk att det går för svenskan i Sverige i förhållande till engelskan som det har gått för svenskan i Finland i förhållande till finskan. Ett större språk tenderar att tränga undan ett mindre språk utan en språklig medvetenhet hos befolkningen samt en genomtänkt och konsekvent språkpolitik.

Det hjälper inte att vänta och se. Det gäller att agera emot utvecklingen för den kommer inte att avta av sig själv. Endast vi svenskspråkiga själva kan stå upp för vårt språk.

Också språkförsvarare

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)