I artikeln ”Jag blev först göteborgare och sedan svensk” i Göteborgs-Posten skriver Marina Ferhatovic, ursprungligen från Bosnien:

”Jag brukar säga att jag först blev göteborgare och sedan svensk. Medan Sverige var något stort och abstrakt var Göteborg det jag såg, andades, tog på och rörde mig i. Även den svenska som jag så småningom började tala hade, utan att jag själv hade förstått det, en göteborgsk melodi. Så lågmält och friktionsfritt. Utan att jag ens tänkte på det, hade jag blivit göteborgare. Det är en trygg plats att vila på när debatten om invandring och segregation blir för uppskruvad.

Ja, vi lever i en på många sätt delad stad och det rör upp känslor. Jag vill inte förringa oron som många känner men efter att ha levt i en integrationsprocess i över två decennier har jag ett kanske lugnande besked. Integration är något oundvikligt. Mer än så – integration är en naturkraft. Den sker ständigt i bakgrunden, i vardagen, i det lilla. I de minnen vi skapar. I de människor vi blir förälskade i. I våra medhavda språk som gradvis eroderar och i det nya språket som blir våra barns första språk.”

(Denna nätdagbok ät knuten till nätverket Språkförsvaret)