Från Arbetarbladet 27 mars 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

 Lars Anders Johansson har skrivit en mycket intressant betraktelse om språk och klass, utifrån en pågående diskussion om fördelar respektive nackdelar med en ”dom-reform”. (opulens.se/opinion/kronikor/kampanjen-for-en-dom-reform-ar-ett-uttryck-for-klassforakt) Jag har lätt att ansluta mig till hans uppfattning, särskilt som den är framförd på en konstlös men korrekt sakprosa som är en bristvara i det offentliga samtalet.

Språk är erövring och träning, både modersmålet och främmande språk. Det finns egentligen inga genvägar, om man vill behärska dem till fulländning eller ens någorlunda. Därutinnan skiljer de sig knappast från schack eller olika sportgrenar, från matematik eller musik. Alla dessa verksamheter är helt och hållet regelstyrda. Ungefärliga färdigheter är därvid alltid ett handikapp.

Visst, svårt kan det vara. Men är det svårare att skilja mellan ”de” och ”dem” än mellan ”sin” och ”hans/hennes”? Ingen har ännu ifrågasatt ”deras” (”domses”?) eller ”dessa” (”domsa”?). Språkliga förenklingar kan inte vara fel av princip, men om de skulle försvåra inlärningen av andra språk – till exempel tyska eller slaviska språk – har man knappast gjort en vinst som språkbrukare.

Jag ser grammatik som en sköld, ett värn. Den skyddar från missförstånd. Stavar du konsekvent fel i digital kommunikation, får du genast problem. Läser du fel i ett recept om sillinläggning, kan det stå dig dyrt. Detsamma gäller om du struntar i trafikregler – trafiken blir inte smidigare eller säkrare, ju fler som bryter mot dem.

Förtydliga är i språkliga sammanhang att föredra framför förflacka. Detta är ingen lektors- eller språkpolisposition. Det är en demokratisk position. Vi behöver använda ett språk som förstås av alla inom ett givet språkområde. Att det sedan finns professionella munarter (bland läkare, jurister, präster, politiker, it-människor med flera) kompletterar bilden men komplicerar den inte nämnvärt.

Slang, dialekter, babyspråk, också invandrarjargong berikar paletten, utan att grunden (”grundfärgerna”) försvinner. Om den försvinner, blir vi fattigare, slang och dialekter, liksom svordomar, förlorar sin särprägel. Man kommer inte att kunna avgöra vad ett vackert språk är eller vad som är språknormal och vad som är blandform. Missförstånden blir ett normaltillstånd.

Det betyder inte att alla människor bör uttrycka sig på samma sätt. Jag har inte träffat en endaste person som skriver som jag. Men det individuella existerar inte, om inte det allmänmänskliga eller allmängiltiga får finnas och frodas. Avvikelser bör givetvis tillåtas men inte normeras av officiell ”språkvård”. Litterär och kulturell mångfald utesluter inte kanon; en kanon kan krävas och efterfrågas just därför att mångfald råder och är önskvärd.

Anders Björnsson

Anmärkning. – Författaren är medlem i Språkförsvaret. Han utkommer under året med essäsamlingen Sätta världen på fötter. Rapsodiskt om brytpunkter i Sverige och Europa under fem sekel (Bokförlaget Korpen).

Pseudonymen Läranna berättade igår på Twitter:

”På fortbildningen igår fick vi veta att vi lärare ska vara försiktiga med att använda bildspråk i vårt klassrumsspråk eftersom det finns elever som har ’svag koherens'. Man ska säga vad man menar och mena vad man säger: spring istället för lägg benen på ryggen alltså. Jaha…”

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Söndagens svenskspråkiga sång

Rickard Söderberg - Dagen är nära

Söndagens svenskspråkiga dikt

Näcken

Kvällens gullmoln fästet kransa.
Älvorna på ängen dansa,
och den bladbekrönta Näcken
gigan rör i silverbäcken.

Liten pilt bland strandens pilar
i violens ånga vilar,
klangen hör från källans vatten,
ropar i den stilla natten:
 
»Arma gubbe! varför spela?
Kan det smärtorna fördela?
Fritt du skog och mark må liva,
skall Guds barn dock aldrig bliva!
 
Paradisets månskensnätter,
Edens blomsterkrönta slätter,
Ljusets Änglar i det höga —
aldrig skådar dem ditt öga.»

Tårar Gubbens anlet skölja,
ned han dyker i sin bölja.
Gigan tystnar. Aldrig Näcken
spelar mer i silverbäcken.»

Erik Johan Stagnelius

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Håkan Lindgren skriver i artikeln ”Chefskurs från helvetet blottar skolans problem” i Svenska Dagbladet bland annat:

”Det vi gör med hela nästa generation, från grundskola till universitet, påminner om den destruktiva chefskurs som kontrollgruppen genomgick. Verkar något vara för svårt? Ta bort det! Störs studenterna av ett sårande ord i kursboken? Ge föreläsaren en reprimand. Sänk nivån, samtidigt som du talar om för eleverna att de är jätteduktiga. Efter Pisa-undersökningen 2012 konstaterade Skolverket att svenska elever skattade sin egen förmåga högre än förut – i likhet med cheferna i Romanowskas kontrollgrupp – samtidigt som deras matematikkunskaper fallit från en fjortondeplats bland OECD-länderna (2003) till plats 28 av 34.

En anonym lärare från friskolekoncernen Kunskapsskolan förklarade nyligen hur betygsinflationen fungerar i praktiken. De betyg han sätter, samt elevernas och föräldrarnas åsikter om honom, påverkar hans lön (Sofie Axelsson, ”Lärarnas löner bestäms av elevernas betyg”, Dagens ETC, 15/12 2022).

Läraren och skoldebattören Filippa Mannerheim har varnat för att skolorna är på väg att överge det skrivna ordet. ”I många klassrum har läsning (och skrivande) börjat beskrivas som ett ’hinder’ i skolarbetet, snarare än som det tankeredskap det är” (DN 18/11 2021). Fortsättningen är surrealistisk: ”’Vad är egentligen en text?” frågade man på Skolverkets handledarutbildning inom Läslyftet 2016. ’De flesta av oss accepterar en film som text och antagligen också en bild. Kan även musik (utan sång) räknas som text? Eller en möbel?’”

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Jenny Maria Nilsson återger följande replikväxling på Twitter:

  (Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Carl Lindstrand skrev på Facebook den 21 mars:

Upplysningsvis härrör pronomina ”de” (nominativ) och ”dem” (ackusativ/dativ) - som används än idag i svenska, norska och danska - från fornnordiskans ”þeir” och ”þeim”. I isländskan heter de alltjämt just precis så (i maskulinum nominativ respektive dativ samtliga genus). Och det är också från dessa pronomina engelskans ”they” och ”them” härrör, då de lånades in från fornnordiskan under vikingatiden.

Det är alltså dessa pronomina, med tusenåriga anor och som svenskan har gemensamt med norskan, danskan, isländskan och engelskan, som en nyförordnad chef för den svenska myndigheten Språkrådet och diverse tyckare på kultursidor med tvivelaktiga klassargument vill ersätta med ”dom” och ”dom”.

Håll emot.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Erik Helmerson skriver i Dagens Nyheter idag bland annat:

”Debatten om en ’dom-reform’ rasar vidare. Det är för svårt för svenskarna att skilja på ’de’ och ’dem’, så vi gör ett Alexanderhugg och låter alla skriva ’dom’. Problemet löst.

Tur att vi resonerar annorlunda om trafiken: ’Många minns inte vem som ska ha företräde i rondeller, så låt folk göra som de vill.’"

Erik Helmerson skriver vidare:

”Det märkliga är varför det blivit så här. Varför förväntas dagens unga inte klara det som var självklart för en generation sedan och som fortfarande är det i andra länder – som att skilja på ’de’ och ’dem’ eller att läsa en klassiker? Och varför ger vi bara upp, rycker på axlarna och säger att jahapp, då får vi sänka ribban?

Kan det vara så att barnen inte blir smartare än vi gör dem?

Allt hänger ihop. Bottenplattan stavas läsning. Om samhället inte bryr sig om att lära barnen läsa, ordentligt, från ung ålder, riskerar deras bristande förmåga att förstå och uttrycka sig i skrift följa dem genom livet.

Och ribban kommer fortsätta att sänkas, språket bli fattigare, torftigare. Måste vi verkligen ha alla dessa olika stavningar av sje-ljudet som ingen människa kan hålla reda på? Särskrivningar? Ja, eftersom så många använder dem måste de godkännas. Inte behöver vi både lj- och dj-stavningar när de ändå låter likadant!

Den där skenbart välvilliga uppgivenheten. Jag begriper den inte.”

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)