Personligen tycker jag, att det viktigaste skälet till val av svenska för politiker i internationella offentliga sammanhang sällan kommer fram. Man skall nämligen ALLTID utgå från, vem som är uppdragsgivare. Och för rikspolitiker från statsminister och neråt är det ALLTID den egna valmanskåren och i realiteten den svenska nationens medborgare. Detta kollektiv skall på individnivå på bästa sätt kunna förstå politikerns budskap, sammanhang och detaljerade argument. Varför då? Jo den representativa demokratins kärna är, att kunna utkräva ansvar av de valda representanterna i nästa val. När Andersson och Marin talar med varandra på en offentlig presskonferens om en möjlig förändring av vår tvåhundraåriga säkerhetsdoktrin genom en möjlig ansökan till NATO-medlemskap, borde det sitta i ryggmärgen, att Magdalena Andersson ENBART talar svenska och Sanna Marin svenska eller finska, naturligtvis med simultantolkning av helheten till respektive språk.

Om intresse finns för en engelskspråkig publik, så är det bara att sätta in engelskspråkig simultantolkning - eller tyskspråkig, franskspråkig, polskspråkig etc. För att tala om en så viktig fråga offentligt borde det sitta i ryggmärgen på en statsminister och alla andra valda representanter att ALLTID tala enbart det språk man själv behärskar bäst och ger störst förståelse hos uppdragsgivaren, dvs valmanskåren. Tänk, om Magdalena kunde fatta, hur hon kan hämta enkla politiska poäng genom att enkelt tala om för internationella journalister, att ”jag riktar mig alltid först till min valmanskår, och därmed TALAR JAG ENBART SVENSKA. Ni får använda duktiga tolkar, som finns i stor omfattning”.

Lars F.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Det finns en kommunal gymnasieskola i Kista vid namn Stockholm Science & Innovation School (SSIS). Hur tänkte Stockholms stad här? Varför inte ge skolan namnet Stockholms vetenskaps- och innovationsgymnasium (SVIG)? 

Om svenska språket säger språklagen följande:

4 §   Svenska är huvudspråk i Sverige.

5 §   Som huvudspråk är svenskan samhällets gemensamma språk, som alla som är bosatta i Sverige ska ha tillgång till och som ska kunna användas inom alla samhällsområden.

6 §   Det allmänna har ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas.

Att ge en kommunal gymnasieskola ett engelskt namn kan inte sägas vara att ta ”ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas”. Språklagen, som har den synnerligen viktiga funktionen att framför allt skydda det svenska språket, tycks vara en lag som nonchaleras, vilket kan leda till att vårt vackra, svenska språk riskerar att utplånas i framtiden. Det förefaller dessvärre alltmer som om Sverige är ett lydrike till USA. Utvecklingen förfärar!

Christina Johansson

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Texten är hämtad från Språkförsvarets antologi ”Språkbytesexperimentet i svensk skola”.

Internationella Engelska Skolans (IES) grundare Barbara Bergström säger på IES webbplats:

”Vi kan inte längre som utbildare nöja oss med att svenska skolbarn lär sig tala engelska ’väl’. Detta är inte nog. Vi måste befinna oss steget före och se till att de uppnår en total inre säkerhet (min kursivering) när de talar engelska, så att de är i stånd att utforska och diskutera frågor djupgående på engelska (min översättning). ”

Detta är det ena av IES viktigaste säljargument. Det andra är ordning och reda: ”Where teachers can teach and students learn”. Notera ordvalet ”uppnå total inre säkerhet”, vilket måste åsyfta perfekt tvåspråkighet. Det finns ingen forskning, som visar att det är regel att man kan uppnå perfekt tvåspråkighet, d.v.s att man kan lära sig tala ett språk flytande genom att studera ett främmande språk utanför det land, där detta talas. Perfekt tvåspråkighet kräver att man använder två språk lika mycket, helst att man har vuxit upp med de två språken och att omgivningen också är tvåspråkig. Barbara Bergström skiljer av lättförstådda skäl inte mellan att behärska två språk lika väl och att använda två språk överhuvudtaget. Den amerikanske språkforskaren Einar Haugen skriver:

”Är det möjligt att behålla mönstren på två (eller flera) språk helt rena, så att en tvåspråkig i verkligheten blir två enspråkiga, som vardera talar ett språk perfekt men också fullständigt förstår den andre och kan reproducera den andres mening för den ene utan att på något sätt bryta mot regelanvändningen av någotdera språket? Vid första påseendet är man benägen att säga nej. Hypotetiskt är det möjligt precis som en perfekt rak linje eller en perfekt skönhet eller perfekt lycka är teoretiskt möjliga, men i praktiken är det nödvändigt att nöja sig med mindre. ”(min översättning)

Barbara Bergström underblåser alltså myten om att elever kan lära sig perfekt engelska i Sverige, trots att eleverna talar svenska eller ett invandrarspråk i hemmet, trots att kamratkretsen inte är övervägande engelskspråkig och trots att samhällets huvudspråk är svenska. Detta är falsk marknadsföring. Det är redan ett känt faktum att talare från Danmark, Nederländerna, Norge och Sverige ändå tenderar att överskatta sina kunskaper i engelska, trots att de uppnår mycket goda resultat i internationella tester i engelska som andra språk.

Det finns många sätt att lära sig ett främmande språk. I en artikel på forskning.no intervjuas några norska språkforskare om hur man snabbast lär sig ett nytt språk. En av dem, Hanne Gram Simonsen, svarar:

– Jag hade tagit en intensivkurs i det land där språket talas, där man inte har lov till att använda sitt eget språk. Det är det kombinationssätt jag tror fungerar: att man fördjupar sig helt i vardagsspråket, samtidigt som man får formell undervisning.

För en invandrare är det ett oöverträffat sätt att lära sig språket i landet i fråga genom att flytta ihop med någon som har detta språk som modersmål. Det innebär ett dagligt språkbad.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Om man i Finland ringer upp det svenska telekombolaget Telia, som har betydande verksamhet i Finland, ställs man inför två språkval, antingen finska eller engelska (Per Lindbladh: Finland, Språkförbistring, Axess, nr 3, april 2022).

Det är en mycket läsvärd artikel (utkom idag).

Lars N

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Såg denna insändare i dagens Upsala Nya Tidning. Instämmer i frågan.

Susanne L-A

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Ola Wikander skriver idag i Expressen:

”Ständigt denna debatt om en ”dom-reform”. Man kan tycka vad man vill i sakfrågan, men det argument jag här vill diskutera är att en sådan förändring skulle vara ”ofrånkomlig” (så till exempel Lena Lind Palicki i Svenska Dagbladet; Henrik Birkebo kallade det redan 2016 ”ett förlorat slag” att förmedla skillnaden mellan ”de och dem” till skolelever och har åter tagit upp frågan i Expressen; Sara Lövestam har gjort detsamma i SvD). Idén verkar vara att vi inte kan välja om vi ska göra en förändring av normerna – utan när. 

Det är denna idé om ofrånkomlighet jag skulle vilja ifrågasätta. Historien visar nämligen något annat: att det är en fråga om val, enkom och endast. Och visst får man välja vilka normer man vill ha... men ”ofrånkomliga” är de inte.

När man säger att en viss skriftspråksförändring är ofrånkomlig innebär det att man ignorerar hur skriftspråk ofta historiskt sett fungerat. Många skriftkulturer har bevarat hela språkstadier som inte talats på över 1000 år (eller mer), och fortsatt använda dem aktivt i skrift. Och detta sker än i dag.”

Läs vidare här!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Idag kan man se följande annonsering på Facebook:

”Svenska kyrkan

Roslags kontrakt

Welcome to join us this Easter, sunday [sic], april [sic] 17th, in Tibble kyrka, Täby.

Service in English starts at 14.00

Praise team rehearsal at 13.00

Hope is alive – tell the story.”

Mycket ska man se innan ögonen fylls av tårar!

Lars Nordberg

Vallentuna, granne med Täby

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Sverker Johanssons nyligen utkomna bok ”På vandring i språkens fotspår” presenteras på följande sätt på Adlibris:

”Både Johanssons entusiasm och folkbildningssträvan bidrar till att På vandring i språkens fotspår blir en riktigt lärorik läsupplevelse som den språkintresserade läsaren kan återkomma till flera gånger.
Helhetsbetyg: 5.
BTJ

Följ med på en vandring genom världens språkliga och mänskliga mångfald! Det här är boken för dig som undrat vad myllret av språk i världen beror på, och vilka mönster som finns bakom myllret.

Varför talas tusen språk på Nya Guinea, men bara ett på Madagaskar? Och hur mycket skiljer sig egentligen ett språk från ett annat? Vandringen för läsaren över hela jordklotet.

Med hjälp av den senaste språkforskningen, men också av arkeologin och genetiken, pekar Sverker Johansson ut både väl upptrampade stigar som leder till stora språk och knappt synliga fotspår som avslöjar språk som få av oss har hört.”

Mikael Parkvall skrev i Svenska Dagbladet (texten bakom en betalmur) den 1 april:

"Skriverier om språk av folk som inte har det som sitt huvudsakliga eller ursprungliga ämne – kan det bli nåt, det?

Jodå, det kan det i allra högsta grad. Sverker Johansson stoltserar sedan tre decennier tillbaka med en doktorshatt i fysik, och har redan i denna tidning hyllats för sitt första populärvetenskapliga verk om språk. Han har sedan dess varit ett av mina favoritexempel på hur de allra bästa lingvisterna ofta är de som har naturvetenskapliga inslag i sin bakgrund snarare än att de som flaskmatats med idel humaniora från dag ett."

Jag har också läst boken och anser att den är mycket bra. Det är förmodligen den bästa bok, som har getts ut på svenska om språkens uppkomst, spridning och släktskap. Jag hittade bara ett direkt sakfel.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)