Söndagens svenskspråkiga sång

Benjamin Ingrosso - Stora röda huset

Söndagens svenskspråkiga dikt

Det blir vackert där du går  

Det blir vackert där du går,

marken, stigen, stranden som du följer,

allt tycks ljusna, glädjas,

allt som ser dig.

Kan väl jorden glädjas

för att någon stiger på den,

trampar på den,

en som den älskar?

Fråga inte mig. Jag ser blott skenet,

hur det dröjer kring dig,

svävar över marken,

som om jorden log.

Stig på den, som gläds att se dig lycklig.

Blott inte hårt,

som om du visste att du var älskad.

Pär Lagerkvist

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Den svenska språklagen är tolv år gammal. Den slår fast att svenska är huvudspråk i Sverige, att den ska vara ett komplett och samhällsbärande språk som ska kunna användas inom alla samhällsområden.

På papperet ser mycket bra ut, men trots lagen har svenska språkets ställning störtdykt under samma period. Vi har nämligen ett världsunikt skolsystem som gör det lagligt att för skattepengar bedriva undervisning på ett främmande och i landet dessutom icke-officiellt språk, engelska – till råga på allt med lärare utan svensk legitimation.

Nuvarande skolsystem rimmar illa med språklagen, som anger att skattefinansierad verksamhet har ett särskilt ansvar för att svenska språket används och utvecklas. Förutom att denna undervisningsmetod är omdiskuterad (undersökningar har visat på risker för sämre svensk- och ämneskunskaper och dessutom marginellt bättre engelska) har denna typ av skolor bidragit till en ökad segregation. Dessutom pekas Internationella Engelska skolan ut som värst i klassen när det gäller så kallade glädjebetyg.

Lägg därtill att vinsten, pengar som är ämnade att gå till våra barn och deras utbildning, ofta inte bara lämnar svensk välfärd utan dessutom landet och i stället går till utländska ägare. Lagligt? Ja, men moraliskt fullständigt förkastligt. Det är girighet i dess ”ädlaste” form. Systemet uppmuntrar till skattestöld – från våra barn!

Dessutom innebär flyktingvågen 2015 ytterligare utmaningar. Engelskan, i kraft av sin höga status, är dock det primära hotet mot svenskan som samhällsbärande språk.

Det är viktigare än någonsin att undervisning sker på svenska i såväl grund- som gymnasieskola. Språket är den minsta gemensamma nämnaren för ett fungerande samhälle.

Det är också viktigt att vända den nedåtgående spiralen vad gäller kunskaper i andra främmande språk än engelska med tanke på att engelskan de facto är på dekis inom EU med blott fem miljoner modersmålstalare i småländerna Irland och Malta, länder som dessutom har parallella nationella officiella språk. Engelska är alltså inte ensamt officiellt språk i något EU-land längre.

Engelska är första främmande språk i svensk skola sedan 1946 och enda obligatoriska. I kombination med sin starka ställning i samhället är engelskan det sista språk som behöver någon extrahjälp i skolan.

Svenskar tillhörde världseliten vad gäller engelskkunskaper långt innan språkbytesskolorna (min terminologi) tilläts göra entré. Men det är stor skillnad att undervisa i främmande språk och på främmande språk.

Jag vill därför ställa följande frågor till nuvarande folkvalda riksdagsmajoritet:

● Varför håller ni fast vid ett skolsystem som inget annat land har eller tycks vilja ta efter?

● Är det er egalt att skattepengar går till undervisning på engelska som hotar att överta svenskans roll som samhällsbärande språk?

Även ni borde förstå att ett sådant system inte kan vara särskilt bra.

Per-Owe Albinsson

(Publicerad som insändare i Dagens Nyheter den 16/4 2021)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Varför kallar TV4 programmet med artisten, låtskrivaren och musikproducenten Benjamin Ingrosso för Benjamin’s (engelskt sätt att skriva genitiv) i stället för Benjamins (svenskt sätt att skriva genitiv)? Om programmet står följande:

”Artisten och matentusiasten Benjamin Ingrosso bjuder in gamla som nya bekantskaper på middag. Ärliga och högljudda samtal varvas med mat som får smaklökarna att jubla och för den som får feeling [ett engelskt ord trots vårt ordrika svenska språk] finns pianot nära till hands.”

Benjamin Ingrosso är en trevlig och talangfull ung man som säkert har höga tittarsiffror. Risken finns att många kommer att börja skriva genitiv på engelskt vis efter den här programserien, vilket vore trist. Benjamin Ingrosso ska dock rosas för att hans senaste album, ”En gång i tiden”, är på svenska. En av dessa låtar, ”Det stora röda huset”, publiceras som söndagens svenskspråkiga sång här i nätdagboken den 18 april.

Christina Johansson

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Han skriver på Twitter:

"Envar sin egen lyckas smed! Vill ni veta en hemlis? I dessa tider av självstudier besöker jag biblioteket och lånar barnböcker med CD-skivor. De hjälper mig verkligen att förbättra mitt svenska uttal."

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Artikeln skickades in till Aftonbladets debattredaktion, men debattredaktören ville inte ha ”en replik på repliken”.)

Annakarin Johansson Sandman, som företräder Internationella Engelska skolan, har besvarat Hai Phuong Trans debattartikel i Aftonbladet, men förmår inte vederlägga hans argumentation – se också hans slutreplik. I stället utgår hon från självskryt, diverse myter och vanföreställningar.

Friskolereformen 1992 öppnade dörren för engelskspråkiga friskolor, inte bara för IES utan även Futuraskolan, Nordic International School, Dibber, Elma School, Amerikanska gymnasiet med flera; totalt har 92 skolor fått tillstånd att bedriva engelskspråkig undervisning i Sverige 2020. Deras främsta drivkraft är vinstjakten. Om pedagogiska visioner hade varit vägledande, skulle skolorna i stället naturligtvis ha bildats som idéburna friskolor. Vinsten för kommersiella friskolor uppstår genom utgifterna per elev understiger skolpengen per elev. Därför finns det inbyggt intresse hos dessa friskolor att hålla nere kostnaderna genom lägre lärarlöner, mindre lärartäthet etcetera och genom att locka till sig elever genom glädjebetyg. Under åren 2013 – 2017 gjorde de fyra största friskolekoncernerna i Sverige, inklusive IES, en vinst på 3 miljarder. När blev vinst ett mått på undervisningens kvalitet? IES har tack vare sina skattefinansierade vinster kunnat expandera utomlands, Spanien och Storbritannien, genom att köpa upp befintliga privatskolor, vilka däremot finansieras genom elevavgifter.

Den första myten

Den första myten är att IES står för ett framgångsrikt pedagogiskt koncept. I själva verket beror IES hittillsvarande rykte i första hand på dess elevsammansättning. Andelen elever med föräldrar som hade eftergymnasial utbildning på IES uppgick till 73 procent 2017/2018, medan motsvarande andel i kommunala skolor var 53 procent. De elever och föräldrar som väljer IES på grundskolenivå ställer sig i kö tidigt och väljer helt enkelt bort andra elever; man vill inte ens gå i samma skolbyggnad som dem. Om eleverna från studievana hem är överrepresenterade från för första början, är det ingen konst att uppnå goda studieresultat. Men ju fler elever som söker sig till skolor som IES, desto mera lik kommer IES att bli de kommunala skolorna, eftersom elevsammansättningen är den avgörande faktorn. Samtidigt har just IES och Kunskapsskolan pekats ut som friskolekoncerner, som tillämpar betygsinflation. Diskrepansen mellan betyg och resultat på nationella prov är tydlig hos dessa friskolekoncerner. Betygsinflation är ett djupt orättvist fenomen, eftersom vissa elever får betyg som motsvarar deras kunskaper, medan andra inte får det. Detta har direkt betydelse när eleverna söker sig vidare till nästa utbildningsnivå. Men det ligger i sakens natur att friskolor kan använda frikostig betygssättning som konkurrensmedel.

Den andra myten

 Den andra myten är den om att eleverna på IES kan lära sig perfekt engelska. Sandman försöker blanda bort korten när hon påstår att eleverna på IES kan uppnå verklig tvåspråkighet. När jag gick i realskolan och gymnasiet lärde vi oss förutom svenska även engelska, tyska och franska. Betydde det att någon gav sken av att fyrspråkighet, det vill säga att målet var att alla språk skulle behärskas lika väl, var möjlig? IES grundare, Barbara Bergström, förklarar på IES webbplats: ”Vi kan inte längre som utbildare nöja oss med att svenska skolbarn lär sig tala engelska ’väl’. Detta är inte nog. Vi måste befinna oss steget före och se till att de uppnår en total inre säkerhet (min fetstil) när de talar engelska.” Detta är nonsens. Det finns ingen forskning, som visar att det är regel att man kan uppnå perfekt tvåspråkighet, d.v.s att man kan lära sig tala och skriva ett språk flytande genom att studera ett främmande språk utanför det land, där detta talas. Perfekt tvåspråkighet kräver att man använder två språk lika mycket, helst att man har vuxit upp med de två språken och att omgivningen också är tvåspråkig.

Den tredje myten

Den tredje myten, som IES odlar, är den att engelskan är nyckeln till världen. Engelska fungerar i dag som lingua franca, som en fjärdedel av jordens befolkning behärskar i varierande utsträckning. Den som bara behärskar sitt modersmål och engelska har därför ingen konkurrensfördel. Ett minimum är att man anammar EU:s målsättning om att alla EU-medborgare förutom sitt modersmål bör behärska två främmande språk. Helst fler språk, som ger spetskompetens. Eurobarometern genomförde för ett antal år sedan en undersökning, varvid två länder, Sverige och Bulgarien, stack ut, eftersom majoriteten av respondenterna i dessa länder menade att det räckte med att man kunde bara ett främmande språk. Många svenskar tycks tro att engelskans globala ställning är garanterad för evigt. Men ett språks ställning i världen är avhängigt de stater, som bär upp det. Såväl USA:s som Storbritanniens ekonomiska och politiska styrka minskar relativt sett och vi går emot en multipolär värld. Dessutom sker det en språngartad språkteknologisk utveckling i fråga om översättningsprogram och röstöversättningsapparater.

Sverige som kunskapsnation

I en artikel från 1998 skrev jag:

”De etablerade partierna påstår sig vilja bekämpa segregationen i de svenska storstäderna, men tillämpar i själva verket en skolpolitik som förstärker segregationen. Om den nuvarande skolpolitiken – skolpenning, fritt fram för friskolor och konkurrens t.o.m mellan kommunala skolor – får fortsätta, kommer det att leda till att Sverige får ett ojämlikt utbildningssystem. I den ena ändan friskolor och kommunala skolor i burgna stadsdelar, och i den andra kommunala skolor i fattiga stadsdelar, ofta invandrartäta, eller i avfolkningsbygder.“

Denna förutsägelse har besannats av den efterföljande utvecklingen. Faktum är också att Sveriges nuvarande skolsystem befäster Sveriges ställning som en medioker kunskapsnation. Enligt PISA-undersökningarna tillhör Sverige visserligen den övre halvan av de deltagande staterna, men inte toppskiktet. I matematik belade Sverige plats 16 år 2003 och plats 17 år 2018; i naturvetenskap plats 21 år 2006 och plats 20 år 2018; och i läsförståelse plats 10 år 2000 och plats 11 år 2018 (1). Friskolereformen har alltså inte gjort ett skvatt åt att förbättra Sveriges placeringar, snarare tvärtom. Sverige kommer aldrig klättra i rankningen så länge som det politiska etablissemanget tillåter ett segregerat skolsystem, som dessutom präglas av ojämlik resursfördelning, icke likvärdig betygssättning, skiftande lönevillkor för lärare, växande andel obehöriga lärare, varierande lärartäthet, att elever redan i grundskolan inte undervisas på landets huvudspråk och framför allt att privata aktörer, som främst ser till kortsiktiga vinstintressen, tillåts. Det hjälper inte att ”lappa och laga” detta system eller att sätta sin tillit till en byråkratisk kontrollapparat, som alltid ligger steget efter. Man måste börja med att hugga av den gordiska knuten, d.v.s möjligheten att göra vinst på skattemedel, vilket skulle leda till en omedelbar sanering. Men frågan är om inte det svenska politiska etablissemanget först kommer att köra det svenska skolväsendet i botten…

Per-Åke Lindblom

(1) Begynnelseåren varierar, men det beror på tillgänglig statistik.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Johan Klintberger publicerar regelbundet serien ”Finns det ett svenskt ord för…” på sin egen facebooksida och i Språkförsvarets vänner. Han skriver:

”Det är klart att vi ska låna ord från andra språk. Svenskan har utvecklats genom att importera bra och nödvändiga ord och uttryck. Men de senaste årtiondena har många engelska ord tagit sig in i språket fast det redan finns bra svenska ord. Här presenteras en rad exempel på temat ’finns det ett svenskt ord för..?’, eller som Språkförsvarets vänner uttrycker det: ’säg hellre’.

Avsnitt 1. Finns det ett svenskt ord för ACCESS? Svar ja: tillgång, tillträde, åtkomst.”

Fler avsnitt i Johan Klintberger serie hittar du här. Språkförsvaret har också en sektion, ”Säg hellre!”, på sin webbplats.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Karin Pihl, ledarskribent på Göteborgs-Posten, kommenterar ärkebiskop Antje Jackeléns och Svenska kyrkans kritik mot språkkrav för medborgarskap och skriver avslutningsvis:

”I internationella undersökningar är svenskar överlag toleranta och icke-rasistiska. Man måste inte vara blond eller lutheran för att vara svensk. Men det finns en sak som sticker ut. 93 procent av svenskarna anser att det är mycket eller ganska viktigt att tala svenska för att vara en del av den nationella gemenskapen.

Språklig förståelse är avgörande för att upprätthålla det sociala kapitalet. Att dela ut medborgarskap utan språkkrav är därför som att bjuda in till ett fint kalas utan att specificera klädkod. Du är välkommen, fast… du är egentligen inte det.

Det är inte humant, snarare tvärtom.”

Läs vidare här  – se också Antje Jackeléns debattartikel i Aftonbladet!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)