Söndagens svenskspråkiga sång

Maud Hansson - Liten visa om huruledes livet är kort liksom kärleken (Kärlek kom o kom)

Söndagens svenskspråkiga dikt

Dagsliljan

Varför klaga, att så kort jag varar,
att jag blommar blott en enda dag
Njut det nu, som jag dig uppenbarar,
drick dess sköna liv i fulla drag!
Att så ljuvt som brått
krydda bägarns saft,
att i dubbelt mått
stegra nöjets kraft
nalkas kvällen med sin avskedslag.

Ack, just därför tjusar dig det sköna,
att det har en gräns, så knapp, så trång;
just dess flykt, som du så snart får röna,
gör dess hågkomst oförvanskligt lång.
All dess unga vår
lutar strax till fall,
att ditt minnes tår
evigt spegla skall
himmelsfärden av dess undergång.

Väl jag ville än i tusen droppar
suga himlens manna-pärlor in;
än ur tusen outspruckna knoppar
mången vänlig blick se möta min:
blev mitt levnadslopp
rikt av sol förgyllt,
ack, så månget hopp
är dock än ej fyllt;
ödet bjuder: Längta — och försvinn!

Nu, välan, den spridda känsloflamman,
som mig gavs på denna sols befäl,
vill jag i en brännpunkt fatta samman,
andas ut med ens i mitt farväl.
Denna himmels rund,
denna vår omkring,
denna aftonstund/
med sin purpurring —
slut dem i en enda suck, o själ!

Bergens skuggor sina jättestolar
lämna, närma sig bland lundens trän;
världens ljus, hav tack, ännu du solar
ur mitt bröst var börjad smärta hän.
Du min ögonlust,
tack för doft och glans! —
Tag den sista pust
av en tynad sans,
aftonvind, som nalkas kall men vän! —

Och han viskar: ”Kom, min hjärtanskära!
Åldring är av dig ej efterträdd.
Töva ej! Du hastigt då får lära,
vad som kallas ensam och försmädd.
Över fält och sjö,
känn, jag blåser svalt;
skyndom oss att dö,
innan allt blir kalt!
Så är visast livets lott förstådd.”

Per Daniel Amadeus Atterbom 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I en artikel [1]i Aftenposten skrev Helene Uri inledningsvis:

”Jeg har akkurat vært en tur i Danmark, og det blir jeg alltid i godt språkhumør av.

Man kan ikke annet enn å smile av ord som brusebad for dusj og snabel-a for krøllalfa. Og mens vi er i gang: Er ikke det svenske ordet for putevar helt vidunderlig? Örngott! Men jeg blir også språklig nedtrykt av besøk i nabolandene våre.

Norsk, dansk og svensk er såpass like at vi forstår hverandre nokså godt. Iallfall de eldste blant oss. Men la meg begynne med gledene og spare bekymringen til slutt. Store deler av ordforrådet i de tre språkene er like eller nokså like. Men noen forskjeller er det selvsagt. Mange har hørt om de falske vennene. Falske venner er en betegnelse for ord som ser og høres like ut, men som har ulik betydning på de aktuelle språkene. Hvis man ikke vet at grine på dansk betyr le, kan det være duket for misforståelser.”

Helene Uri har berättat om ett tidigare besök i Danmark – den artikeln kan däremot läsas i sin helhet på Språkförsvarets webbplats.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Nyss stängde Akademibokhandeln i Kista-gallerian. När vi kom hit ut, på våren 2000, efter en lägenhetsbrand, där de flesta av våra böcker gick upp i rök, fanns det två boklådor härute. Nu finns det ingen. Om man ska vara uppriktig, var det en halv bokhandel som slog igen. Det mesta som såldes var papper och spel och leksaker plus kiosklitteratur.

Nog finns det bibliotek runt hörnet, men de rensar hårt i sina samlingar, och i biblioteksböcker får du inte klottra. När jag sökte en roman av Hans Botwid (som inte fanns på Bokbörsen eller antikvariat.net), visade det sig att den fanns på ett enda folkbibliotek i landet – i Borås. Beställas gick ej. Och forskningsbiblioteken tillåter, på goda grunder, inte hemlån. Där har försvunnit böcker ändå.

Både nyutkommet och antikvariskt kan det alltså vara besvärligt att få tag på. I skolans värld används ofta begagnade och slitna läroböcker, om de förekommer alls. Särskilt på Sfi, Svenska för invandrare, snålas det. (Se Karin Ulveson, Svenska för främlingar. En utforskning. Celanders 2018.) På offentliga platser bränns numera böcker. Sådant är stötande.

Böcker – fastän långt ifrån allt utgivet – går förstås att ladda ner och spara digitalt. Storsäljare går att lyssna till, som ljudböcker. Detta är utmärkta hjälpmedel, men de kan inte ersätta trycket. Det är som ett avtal. Ett muntligt avtal är i juridisk mening lika bindande som ett skriftligt, men bäst är i alla fall att skriva ned det och få det bevittnat, för att undgå manipulering.

Boken som du håller i handen är ett helt: omslag, illustrationer, typsnitt, papperskvalitet. Den är din, du kan förse den med ett exlibris. Ett konstverk!  Texten blir kvar (om du inte tappar boken, och den ska helst inte brinna upp), den försvinner inte ut i etern, den flimrar inte förbi på skärmen, den ger avtryck. Den muntliga direktmetoden räcker inte, om du vill lära ett språk på riktigt.

Språket och boken är kompisar. Det skrivna påverkar det talade mer än tvärtom. Det är riksspråkets förutsättning. Ja, boken är kanske det viktigaste sammanhållande kittet i en kultur. Den får inte bli exklusiv, en angelägenhet för samlare eller för bokcirklar (där nog vinet och osten många gånger är det som håller samman: kan man för övrigt tänka sig en cirkel med skärmar?).

Böcker tar plats – visst. Men det är inte mängden som är avgörande, utan arten, kvaliteten. En god bok, en viktig, kan läsas flera gånger, som Bibeln fordom lästes, som lagar och instruktioner och recept läses, av dem det berör.

Men kan man inte köpa böcker på nätet? Jodå. Men då riskerar du att få det du inte vill ha. I en bokhandel kan du bläddra och – i bästa fall – få hjälp av ett bokkunnigt biträde. Det borde inte vara något konstigare med det än med dessa restaurangguider och ölprovningar och ekonomisk rådgivning, som tenderar att svämma över alla mediala bräddar.

Enligt min mening är bokhandeln en lika viktig byggsten i vår kultur som museerna, teatrarna, som simhallen och de orörda fjälltrakterna. Inte minst för vår invandrande befolkning är allt detta ovanskliga tillgångar.

Anders Björnsson

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I en artikel “3 myths about immigration in America” i The Conversation den 30/6 2023 skriver April Nisan Ilkmen bland annat:

1.” Invandrare vill inte lära sig engelska

USA är hem för fler internationella migranter än något annat land, och fler än de fyra följande länderna - Tyskland, Saudiarabien, Ryssland och Storbritannien - tillsammans, enligt uppgifter från FN:s befolkningsdivision för 2020. USA:s befolkning utgör ca 5 % av den totala världsbefolkningen, men nästan 20 % av alla globala migranter bor i USA.

Ett överväldigande antal av dessa invandrare lär sig engelska, trots att allmänheten tror motsatsen.

Invandrare och deras barn lär sig engelska i dag i samma takt som italienare, tyskar och östeuropéer som emigrerade i början av 1800-talet.

Enligt uppgifter från US Census rapporterar vuxna invandrare att de har bättre kunskaper i engelska ju längre de har bott i USA. Och från 2009 till 2019 ökade andelen som kunde tala engelska ’mycket bra’ från 57% till 62% bland första generationens invandrare.”

För länkar till källorna se originalartikeln!

Situationen är naturligtvis i princip densamma i Sverige och övriga Västeuropa. I Sverige assimileras de flesta invandrare språkligt i andra generationen och nästan alltid slutgiltigt i den tredje. Det beror på att de flesta invandrare, som talar ett gemensamt språk, inte bosätter i territoriella koncentrationer och inte heller tillämpar ingifte (endogami) utan är beredda att ingå blandäktenskap. Dessutom kan en fullständig yrkeskarriär i Sverige bara ske på en svenska – och bara delvis på engelska (men absolut inget annat invandrarspråk). Det absoluta flertalet invandrare begriper naturligtvis att man måste lära sig mottagarlandets språk om man ska komma någonvart i det nya samhället. En etnisk invandrargrupp som har begripit detta i Sverige är iranierna; den svenska riksdagen går numera även under namnet svensk-iranska riksdagen. Till och med vissa spioner är svensk-iranier.  Detta har självfallet också att göra med den ursprungliga socio-ekonomiska sammansättningen av gruppen i fråga.

Den nakna sanningen är att den som utvandrar till ett annat land i princip ger upp sitt språk. Självfallet inte i första generationen, även om det är också är vanligt att man byter huvudspråk, d.v.s det språk som man använder mest. Men senast i tredje generationen är språkbytet fullbordat – undantagen beror endast på endogami. Detta visar all erfarenhet från världens mest typiska immigrationsländer som USA, Kanada, Argentina, Uruguay, Australien och Nya Zeeland.

2009 genomförde jag en liten undersökning om språkbytesprocessen på det gymnasium som jag arbetade. Denna undersökning visade:

”Sammanfattningsvis kan konstateras att 28 (93 %) av de 30 eleverna ansåg sig ha gjort ett språkbyte, vilket enligt drygt hälften av eleverna skedde innan de började grundskolan. 60 procent av eleverna pratade också bara svenska med sina syskon. 20 procent talade bara svenska med sina föräldrar.

Det bör tilläggas att ingen av dessa elever läste svenska som andra språk och att vissa av dem hade uppnått mycket goda resultat på en tidigare Clozetest, d.v.s en läsförståelsetest, i svenska, ja, med bättre resultat än elever med två svenskspråkiga föräldrar.”

Det är märkligt att det saknas vetenskapliga studier om språkbytesprocessen bland invandrare i Sverige. Frågan tycks vara tabu bland språkvetare. Mitt underlag med 30 respondenter var ju begränsat, men jag är helt övertygad om att en storskalig undersökning med runt 1000 respondenter skulle visa samma sak.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Språkroboten ChatGPT befrämjar amerikanska normer och värderingar, visar ny forskning – allt enligt denna källa! Förslaget i så fall.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

men det ät inte helt populärt.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Linnea Lindquist skrev på Twitter den 6 juli:

”IES fuskar inte bara med betygssättningen, rektorn på IES i Solna ljuger även för Skolinspektionen. IES gör sitt överskott genom att lajva internationell skola med obehöriga lärare från andra länder som är livegna, de kan inte arbeta någon annanstans.”

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Söndagens svenskspråkiga sång

Ann-Louise Hanson och Cornelis Vreeswijk - Jag hade en gång en båt 

Söndagens svenskspråkiga dikt

hur ska människan i mig svara

hur ska människan i mig
svara
mot det som händer
i världen
kriget som gräver sig
djupare ner i medvetandet
de flyende barnens ansikten
sönderskjutna soldater i vägrenen
kvarlämnade nallebjörnar
fotoalbum
fäder och söner
som lämnas åt sina öden
har vi ord nog
att tala med våra barn
om kriget
så att de förstår
ondskan
men inte äts upp av den

Lisa Gidlöf

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)