Att göra en sådan film om en tid som var avgörande för Sveriges historiska utveckling efter utträdet ur Kalmarunionen på engelska är vidrigt. Däremot hade man kunnat acceptera några fraser på tyska, eftersom det språket säkert hördes på många håll i Gamla stan på 1500-talet. Liksom danska. Engelska är en helt främmande fågel i sammanhanget. Historieförfalskningen är upprörande. Manipulation av verkligheten. Hjärntvätt av de skyddslösa. Okunnigheten breder ut sig, men ”Min okunnighet är lika mycket värd som din kunskap” (Isaac Asimov), ett slags grotesk ”hyperdemokrati” som får en att tänka på några ökända sanningsförfalskare i ett par stora länder i vår tid, varav en torgför sådana absurda åsikter på Hollywoodsk engelska.

Lars N

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

”Nätverket Klarspråk i Norden har en tradition sedan 1998 av att arrangera nordiska konferenser om klarspråksfrågor. Nätverket består av fem språkinstitutioner i de fem nordiska nationalstaterna: Dansk Sprognævn (DK), Kotimaisten kielten keskus / Institutet för de inhemska språken (FI), Árni Magnússon-institutet för isländska studier (IS), Språkrådet (NO), och Institutet för språk och folkminnen (SE). Den här gången är Island huvudarrangör för konferensen. Ett lokalt team har etablerats, vars medlemmar representerar olika ansvarsområden som sysslar med klarspråk i isländsk kontext.”

Läs vidare här!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Peter Kadhammar gisslade svengelskan i en artikel, De som svänger sig med svengelska ord är provinsiella dumskallar, i Aftonbladet den 26/5 2021. Han avslutade artikeln med följande rader:

”Författaren Arthur Koestler berättar i en av sina böcker om en man som varje gång han rökte opium hörde en mening som innehöll hela universums hemlighet. En gång lyckades han klottra ner meningen. När han vaknade ur ruset läste han:

Bananen är stor men dess skal är större.

Så är det med svengelskan som förpestar vårt samhälle. De som använder den tror att de vidgar världen men de gör den mindre, tafattare och intellektuellt torftigare.

Och de stänger ute stora delar av befolkningen, de som faktiskt inte kan engelska och som därför avstår från att köpa boken, se filmen eller vad det nu kan vara.

Dumheten går alltid hand i hand med den provinsiella fåfängan."

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Den föreställningen bemöter Sara Lövestam i en artikel i Svenska Dagbladet idag:

”’Det är lite svårare för mig att uttrycka mig på svenska’, säger min amerikanska vän, ’för vi har så många fler ord på engelska. På svenska är det bara bra, toppen, bra, men på engelska har vi great, excellent, splendid och så vidare.’

Hon försöker inte verka överlägsen – detta är en ödmjuk person som älskar det svenska språket. Men, förklarar hon, många svenskar har sagt detta till henne. De beklagar att hon behöver lära sig det ordfattiga språket svenska, när hon kommer från ett så rikt språk.

Det är inte första gången jag hör denna faktoid. Den tycks betraktas som en etablerad faktauppgift, som alltid anförs som ett argument för att engelskan skulle vara ett mer uttrycksfullt språk som man ibland måste ta till för att svenskan inte ’räcker’."

Läs vidare här!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Flerspråkighet är en gåva, och den som benämner ett språk som sitt eget utöver modersmålet har fördelar i livet – tack vare det extra språkets goda rykte. Dr Anja Leist-Villis förklarar i en intervju med Die Zeit att flerspråkighetens framgång är kopplad till språkens prestige. Engelska, franska, spanska och mandarin är högt värderade, säger Leist-Villis, men inte turkiska, arabiska eller albanska. Fördomar mot människor från ett annat land hänger samman med sympati för deras språk. Fördelen med ett andra språk, oavsett vilket, finns alltid. Mervärdet kommer från det faktum att ett barn under språkinlärningen lär sig, som av en slump, att det finns andra språk än de som finns runt omkring mig.

Dessutom understöds den barnsliga nyfikenheten av att man kan prata med vänner från andra länder. Därför är det viktigt att erbjuda barn möjligheten till flerspråkighet så tidigt som möjligt: "Små barn lär sig språk omedvetet, intuitivt. Det är verkligen ett mirakel, eftersom de redan tillämpar grammatiska regler, även om de enligt sin kognitiva utveckling ännu inte kan abstrahera." I det fortsatta livet visar det sig att flerspråkighet inte existerar i isolerade, konkret åtskilda former, enligt Leist-Villis: "Inom en person är språken i kontakt med varandra, de blandas och kompletterar varandra. Detta kan väl observeras i flerspråkiga personers kommunikation sinsemellan: Människor växlar fram och tillbaka mellan språken, språken blandas. Det är flerspråkighet i praktiken.”

Texten är en sammanfattning av en artikel i Die Zeit, som ligger bakom en betalmur.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

”Det är svårt att i dag förklara exakt hur epokgörande och banbrytande Pugh lät där och då. 1969 gjorde ingen pop eller rock på svenska, det ansågs larvigt. Så kom Pugh och vände och vred på det lite kärva svenska språket och skapade ett idiom som svängde. Eller som han säger i kommande självbiografin »Från Stora Gatan 51 till Hog Farm«: ’Jag tyckte svenskan passade mej. Det var en enorm ocean med ord som kunde berätta om sånt som fanns i mina drömmar och i min närhet.’ Några år senare kunde ingen förstå att man inte alltid sjungit pop på svenska. Pugh förebådade Ulf Lundell, Plura Jonsson, Joakim Thåström, Jakob Hellman, Håkan Hellström, Annika Norlin; han står som förgrundsfigur för dem alla.”

Citerat från ”När svensk pop fick sitt eget språk”.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)