Per Gårdekil skrev ett examensarbete vid Göteborgs universitet 2017, som byggde på en undersökning av gymnasieelevers förmåga att skilja på de och dem i skriftspråket. I sammanfattningen heter det:

”Hösten 2016 höjdes åter röster för att införa en dom-reform, d.v.s att slopa skriftspråkets de och dem till förmån för det talspråkliga dom. Debatten om de, dem och dom tycks ha evigt liv.

Ett argument som ofta återkommer i debatten är att det är alldeles för svårt för dagens ungdomar att lära sig skillnaden mellan subjekt och objekt.

Syftet med föreliggande undersökning var att ta reda på hur väl gymnasieelever behärskar skriftspråkets de och dem, om elever på olika gymnasieprogram skiljer sig åt, om elevernasförmåga har försämrats sedan tidigare undersökningar, samt huruvida det finns någon opinion för en dom-reform hos eleverna själva. För att undersöka detta användes en diktamen och en enkät. De 131 elever som ingick i undersökningen fick skriva ned en text som lästes upp med uttalet dom. Deras uppgift var att välja mellan de eller dem vid varje förekomst av dom. Överlag visade sig elevernas förmåga vara ganska god. Mer än hälften av eleverna visade sig behärska de och dem väl och gjorde rätt i åtminstone nio fall av tio. Ingen tydlig skillnad mellan gymnasieprogrammen (samtliga högskoleförberedande) upptäcktes. Vad gäller elevernas inställning till ordet dom är majoriteten av dem negativt inställda till ordet och föredrar de traditionella pronomenen. De mest konservativa var eleverna på naturvetenskapliga programmet.

Elevernas inställning till dom verkar inte höra ihop med hur svårt de tycker det är att skilja mellan formerna de och dem, utan snarare vilken status de tillmäter den skriftspråkliga normen.”

Examensarbetet kan laddas ner härifrån .

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

På Dagens Nyheters insändaravdelning den 9 mars skrev Henrik Scheutz:

”I april förra året pläderade Språktidningens chefredaktör Anders Svensson för att ”dom” ska ersätta ”de” och ”dem”.  Av samma åsikt är språkforskaren Lena Lind Palicki, som i sommar blir chef för Språkrådet. Hon har sagt: ”Vi har inget stöd för det längre i vår inre grammatik – och då blir det jättemånga konstigheter.” Jag förfasas över att på Facebook se kommentarer av personer som skriver ”dem” i stället för ”de”. Detta, som naturligtvis är grundläggande svenska, bör man klara av senast på mellanstadiet, kan jag tycka. Är det rimligt att man ska anpassa språket efter personer som inte klarar av det? Det är väldigt tydligt att bildningsnivån i vårt land har sjunkit drastiskt på kort tid och jag ser en del tecken på anpassning till detta, bland annat att ord som alla bör känna till förklaras i tidningsartiklar. Vad blir nästa steg i förenklandet av vårt språk, som blivit allt mer vardagligt? Det är skrämmande att personer som borde värna vårt språk propagerar för att ytterligare fördärva det. Att denna Lind Palicki, som anser att språket ska utarmas ännu mer och använder ett simpelt, vardagligt ord som ”jättemånga”, utses till chef till Språkrådet är anmärkningsvärt.’’

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Söndagens svenskspråkiga sång

Ulf Lundell - Katt i fönstret

Söndagens svenskspråkiga dikt

En önskan

Av hela vår soliga värld
önskar jag blott en trädgårdssoffa
där en katt solar sig...
Där skulle jag sitta
med ett brev i barmen,
ett enda litet brev.
Så ser min dröm ut...

Edith Södergran

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Svenska Dagbladet intervjuade sex kulturpersonligheter igår om hur de ser på en eventuell  ”dom”-reform. En av dem var Lena Andersson.

Lena Andersson svarade så här på rubrikens fråga:

”– Nej, jag är emot det.

Varför då?

– Därför att språket behöver vara så precist och så nyanserat som det bara kan. Objekts- och subjektsform bidrar till det. Det är det ena. Det andra är att skälet som brukar anges är att det är svårt med ”de” och ”dem” och att många gör fel. Det har vi alla gjort någon gång. Men att något är svårt är inget argument att ta bort det. Det är väl någon demokratiseringstanke, att om det är svårt att göra rätt kan man känna sig exkluderad. Men det har ju inget med demokrati att göra. Det är dumt, det är bättre att försöka lära sig.”

I webbadressen framgår att det är ett antal experter som har tillfrågats. Men kan det överhuvudtaget finnas några experter vad gäller hur man bör skriva? Detta uttrycker bara värdeomdömen. Dessa är varken sanna eller falska. Däremot kan det finnas experter vad gäller hur folk skriver och vad de skriver  i verkligheten. Och man kan argumentera mer eller mindre intelligent för eller emot en ”dom”-reform. Det finns alltså inga stortyckare eller småtyckare i den här frågan.

Min uppfattning är alltså att man i första hand ska granska argumenten för eller emot en ”dom”-reform. En sådan granskning kommer att avslöja en hel del om de verkliga bevekelsegrunderna.

Läs vidare här !

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I en artikel i Svenska Dagbladet skriver Hugo Rehnberg bland annat:

”Just när det kommer till svenskar och engelskkunskaper är jantelagen spårlöst försvunnen. I stället har vi ett uppblåst självförtroende. Jag är inte säker på vad denna skeva självbild beror på. Kanske är det för att vi jämför oss med tyskar och italienare. Eller att vi är vardagsskickliga, och klarar av att hålla en konversation på engelska om väder, fotboll och Harry och Meghans otacksamhet. Måhända är det vårt hyfsade uttal som invaggar oss i tron att vi har ett tillräckligt stort ordförråd för att uppfatta alla nyanser i en roman skriven på engelska.”

Han skriver vidare:

”En undersökning gjord av Novus bekräftar min tes. Nio av tio svenskar anser sig vara lika bra eller bättre på engelska än genomsnittet. Bara en av tio anser sig vara sämre än genomsnittet. Det krävs inget matematiksnille för att begripa att det är en ekvation som inte går ihop.

Kan bara komma på en annan disciplin där vi är lika världsfrånvända – och det är mäns syn på den egna bilkörningen.”

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I stället för att skriva ”dom” i subjektsform- och objektsform, som Språkrådet nya chef Lena Lind Palicki vill, föreslår jag att vi börjar använda ”de” i subjektsform och ”dem” i objektsform när vi talar. Lena Lind Palicki, som debatterade med Björn Ranelid på Aktuellt den 14 mars, menade att det är alltför svårt att lära sig hur ”de” och ”dem” används och att man ska ägna tid åt viktigare saker. 

Detta är ett häpnadsväckande uttalande. Mina elever förstår direkt skillnaden mellan ”de” och ”dem” när jag har förklarat den för dem. Det räcker att ge eleverna följande två meningar:

”De gav dem äpplen.” 

”De gav äpplen till/åt dem.”

Dessutom går det att byta ut det personliga pronomenet ”de” i subjektsform mot ”jag”, ”du”, ”han”, ”hon”, ”vi” och ”ni” och det personliga pronomenet ”dem” i objektsform mot ”mig”, ”dig”, ”honom”, ”henne”, ”oss” och ”er”. Vari består svårigheten?

Jag vill ge den språklige virtuosen och pristagaren av Språkförsvarets hederspris Björn Ranelid rungande applåder för hans strålande insats i debatten mot Språkrådets nya chef då han ridderligt försvarade fortlevnaden av  ”de” och ”dem” i skriftspråket.

https://www.svtplay.se/video/KnVaNEd/aktuellt/ikvall-21-00/?id=KnVaNEd&position=1840 

Christina Johansson

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Detta inlägg publicerades i nätdagen den 12 oktober 2022, men återpubliceras med tanke på den aktuella debatten.)

Anders Svensson, bäste redaktör,

Språktidningen är oerhört viktig för mig. Jag är mycket tacksam för att den finns. Den är upplysande och den väcker alltid en lust att börja diskutera med någon som medverkat med stort eller smått.

Nu har jag har läst, att du har tagit slutgiltig ställning för ordet ”dom” gentemot ”de” och ”dem”.

Det är förstås inte någon stor sak, i jämförelse med mycket annat här i världen. Trots det vill jag formulera några tankar som ni språkvetare naturligtvis lämnar därhän.

Du skriver om din bakgrund och att du kom att uppfatta det som högtidligt att göra skillnad mellan ”de” och ”dem”. Det ligger alltså en sorts klasskillnad mellan att använda orden som skiljer mellan subjekt och objekt, respektive det ”dom” som har kommit att bli vanligt talspråk, så vanligt att många numera har svårt att förstå skillnaden. Jag ska strax ge några exempel på att den där klasskillnaden inte är så given. Men först några språkliga reflektioner.

Jag medger, att mitt eget talspråk inte gör den skillnad som borde finnas, men jag försöker faktiskt, och att göra skillnad i texter är för mig en självklarhet.

Språkliga argument

I diskussionen som har pågått under senare år har det förstås förekommit rent grammatiska argument för att slå vakt om de och dem.

Det har föreslagits att man, av pedagogiska skäl, ska använda de engelska orden they och them för att förklara skillnaden mellan de och dem samt deras funktioner i svenskan. Men – ifall man helt ska ge upp, och övergå till ”dom”, hur ska man då förklara ”they” och ”them” i engelskan?

Och hur ska man förklara motsvarande skillnader och funktioner i tyska och franska? Men det är väl ingen som lär sig andra språk än engelska ...

Danskan, som – för svenskar i allmänhet – inte är känd för tydligt uttal, lyckas faktiskt klart skilja mellan de/De och dem/Dem i både skrift och uttal! Likaså finlandssvenskan, eller hur?

Varför klarar inte vi det?

Talspråk må vara en sak, men det borde inte hindra att göra skillnad i skrift eller i högläsning. Från danskarna kan vi hämta erfarenheter – ifall nu svenskar bryr sig om att hämta erfarenheter från andra. Danskt uttal har, i modern tid, kommit att avvika avsevärt från skriftspråket. Det handlar om sådana uttalsförändringar som apokope, assimilering, synkopering och vokalisering. Det har tydligen förekommit förslag om stavningsreformer som skulle närma skriftspråket till uttalet. Men det skulle knappast förbättra begripligheten ens för danskarna själva. Dessutom skulle det avlägsna skriftspråket från svenskan och norskan, vilket skulle gå ut över den skandinaviska språkförståelsen. Så någon genomgripande förändring av den danska stavningen lär inte vara aktuell.

Ifall svenskan skrotar de/dem och ersätter båda med dom, så skulle svenskan komma att avvika bland de skandinaviska språken.

Varför ska normen anpassas till dem som har svårt att förstå skillnaden mellan subjekt och objekt? Ja, jag inser att det är politiskt inkorrekt att formulera frågan så.

Hur skulle det vara att i stället arbeta för ett tydligare svenskt uttal? (Det gäller inte bara de och dem.)

Nyhetsuppläsarna i radio och TV skulle kunna utgöra förebilder. De språkliga förändringar som har skett i svenskan lär väl komma och befästas genom populärartister, influencers och andra kändisar.

Högtidligt?

Jag skulle vilja föreslå, att du och andra som argumenterar för ett enhetligt dom lyssnar på några visor. Det finns naturligtvis flera, men jag nämner några exempel. Allt är lätt att hitta på Youtube.

Flera visor av Dan Andersson, framförda av Thorstein Bergman, förslagsvis ”Julvisa i Finnmarken”.

Tove Janssons visa ”Tillsammans”, inspelad av Cumulus.

På Östen Warnerbrings Skåne-album finns exempelvis Theodor Tufvessons ”Mitt hjärta bor i en gammal gård” och Artur Lundkvists ”Har du sett landet om sommaren?

Lyssna! Skillnaden mellan subjekt och objekt finns där i finlandssvenskan, skånskan, liksom i Dan Anderssons diktning!

Låter det alltför högtidligt? Ack. Pröva att ersätt ”de” och ”dem” med ”dom” i de här texterna. Känns det bättre?

Inte kan jag känna att det skulle värna och vårda svenskan.

En personlig återblick

Anders Svensson, jag har inte din gedigna bakgrund som du nämner i din ledare.

Jag växte upp med en mamma, som var svensklärare. Vi pratade mycket om språk, om ord och grammatik. Vi hade roligt och jag tyckte att jag fick en språkligt medveten uppväxt. Jag växte också upp nära mina morföräldrar. Min morfar (född 1884!) kom från en fattig skånsk bondefamilj, blev folkskollärare. Min mormor (f 1893) kom från en väveriarbetarfamilj, blev småskolelärarinna. De var noga med hur man uttryckte sig, men visst talade de skånska. ”Di” hette det, inte ”de”. Men det var klar skillnad på subjekt och objekt.

Jag har i hela mitt vuxna liv, på olika sätt, arbetat med texter och med språk. Jag har skrivit artiklar av skiftande slag, rapporter, remissyttranden, informationstexter, en doktorsavhandling (fast den skrev jag på engelska), kåserier, reflektioner, några små dikter, brev och åter brev ...  Jag har översatt, redigerat, språkgranskat (!) bokmanus och samordnat bokprojekt.

Sedan fyra år tillbaka leder jag språkkaféer, där jag försöker vägleda invandrare till svenskans många nyanser.

Men nu inser jag att mina språkliga värderingar och val är fullständigt fel. Jag är inte akademisk språkvetare. Jag är inte språkanvändare – för enligt akademiska språkvetare är det ju språkanvändarna som bestämmer över språket.

Jag vet att jag tillhör en generation som ni inte behöver bry er om. Den försvinner ju snart.

Och i era ögon är jag förstås en kuf.

Men jag vill inte låta detta vara osagt.

Anders Schærström

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

INSÄNDARE. En ”dom”-reform skulle hota svenskt kulturarv och avskärma oss från andra nordiska språk och även finlandssvenska. Bevara ”de” och ”dem” i skriftspråket, skriver arkivarien och språkvetaren Anders Hedman.

Språkrådets nya chef Lena Lund Palicki anser att vi bör slopa skillnaden mellan ”de” och ”dem” i skriven svenska. Jag känner inte till hennes bevekelsegrunder, men när ”språkvårdare” tidigare drivit frågan har argumenten varit (1) att svenska skolbarn har svårt att lära sig skillnaden mellan ordets objekts- och subjektsform och (2) att de flesta i talspråk använder ”dom” för både objekt och subjekt.

Det första argumentet är svagt eftersom barn uppenbarligen kan lära sig betydligt mer komplicerade saker än att skilja mellan ”de” och ”dem”. Om viljan finns är det inte svårt att förklara denna grammatiska regel.

Om barnen sedan inte lyssnar får man fundera över vad det har för orsaker i stället för att ändra etablerade skriftnormer. Vi som växte upp på 1970- och 80-talen behövde inte ens plugga in regeln. Eftersom vi ständigt hade text på papper framför ögonen fick vi mycket av känslan för grammatiken gratis. Kanske borde vi förmå barnen att titta upp från mobilerna och ner i en och annan bok igen?

Det andra argumentet är ännu sämre och visar på Språkrådets hemmablinda provinsialism. Det är inte alls så att ”alla” svensk­språkiga säger ”dom”. Dels finns skillnaden i tal mellan de och dem kvar i traditionella dialekter i Sverige, dels hos svenskspråkiga i Finland.

Mycket förståeligt har tanken på att slopa ”de” och ”dem” i skrift väckt harm hos finlandssvenskar. Till exempel är Jannika Lassus, lektor i svenska vid Helsingfors universitet, mycket kritisk till idén i en intervju i Hufvudstadsbladet den 7 mars.

Ett ytterligare argument mot tanken på att slopa ”de” och ”dem” är att det skulle det fjärma oss ännu mer från våra nordiska grannländers språkbruk, vilka som bekant har kvar skillnaden mellan ”de” och ”dem” i både tal och skrift. I andra sammanhang brukar språkvårdare peka på vikten av att upprätthålla den gemensamma nordiska språkförståelsen, men nu vill man införa en reform som försvårar för svenskar att förstå norska och danska.

Skulle vi ändra skriftspråket efter en språklig egenhet som inte ens alla svenskspråkiga har lagt sig till med skulle vi göra oss kulturellt urarva. Exempelvis skulle följande vers av Stagnelius bli obegriplig för kommande generationer:

”Paradisets månskensnätter,
Edens blomsterkrönta slätter,
ljusets änglar i det höga -
aldrig skådar dem ditt öga.”

Anders Hedman, 

arkivarie och litteraturvetare

(Insändaren publicerades i Dagens Nyheter den 13 mars – här med skribentens tillåtelse)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)