Läser varje dag ledarartiklarna i HD med intresse.  Följaktligen läste jag även huvudledaren "Ett ödesår för unionen och för Europa" den 7 januari, 2019.

Jag måste emellertid påpeka för ledarskribenten följande:

Jag tror inte att de europeiska "grundlagsfäderna" Jean Monnet och Robert Schuman tänkte på engelska: "an ever closer union" (som anges i ledaren). De var ju fransmän. Och franskan var huvudspråk i EEC/EU under lång tid. Ja, ända fram till att de amerikaniserade skandinaviska länderna och givetvis Storbritannien blev medlemmar.

Här följer ett personligt försök till översättning till franska. Kanske tänkte Monnet/Schuman på franska enligt följande "Une union de plus en plus étroite" (Ett ständigt djupare samarbete)? 

Som vanligt när det gäller EU så understrykes i  huvudsak bara betydelsen av ekonomiskt och politiskt samarbete inom unionen.  I ledaren ställs denna gång också frågan: Varför har populistiska partier i Europa framgångar idag?  Den frågan besvaras emellertid inte.

 C-G Pernbring                                                                                                                                           

 Helsingborg     

(Denna insändare publicerades i Helsingborgs Dagblad den 19/1 2019)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)          

Morten Mikkelsen i Kristeligt Dagblad refererar aktuell forskning:

”Ny forskning viser, at dansk rummer 12.000 lån fra engelsk, og det er op imod 10 procent af hele vores ordforråd. Den engelske påvirkning af dansk i det 21. århundrede er monumental, konkluderer dansk sprogforsker i ny bog.

Dansk har altid lånt fra skiftende tiders dominerende sprog. Men gennem det 20. århundrede blev den engelske påvirkning stadig kraftigere, og her i det 21. århundrede er den med sprogforskeren Henrik Gottliebs ord ’monumental’ og består af 12.000 anglicismer.”

Men kan det verkligen stämma att det danska ordförrådet bara uppgår till drygt 120 000 ord?

Läs vidare här!

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Alltsedan friskolereformen 1992 har det varit möjligt att starta skattefinansierade språkbytesskolor i Sverige med Internationella Engelska Skolan (IES) i spetsen. Skolförordningen ger dessa skolor rätt att bedriva undervisning på engelska upp till 50 procent på grundskolenivå och upp till 90 procent på gymnasienivå.

Språkbytesskolornas verksamhet går stick i stäv med språklagens (2009) intentioner om att svenska är huvudspråket i Sverige, samhällets gemensamma språk och att det ska kunna användas i alla samhällssituationer.  Engelska som första undervisningsspråk undergräver svenskans ställning.

Sverige har en gång haft ett nationellt likvärdigt och effektivt utbildningsväsende upp till gymnasienivå. Förutom att språkbytesskolornas verksamhet försvagar det svenska språket, spär den dessutom på segregationen, genom att barn från olika samhällsgrupper och etnisk bakgrund delas upp mellan olika skolor. De svenska skolresultaten har sjunkit kraftigt i internationella mätningar på senare år. Dessutom har forskning visat att språkbytesskolornas verksamhet bara ger marginellt bättre kunskaper i engelska men sämre kunskaper i svenska.

Internationella Engelska Skolan påstår att engelskan är nyckeln till världen, att IES rekryterar världens bästa lärare och att betygssättningen är rättvis. Tvärtom är det mångspråkighet, inklusive kunskaper i engelska, som ger spetskompetens. IES betalar märkligt nog bara genomsnittliga svenska lärarlöner till sina lärare, trots att de är världens bästa. IES tillhör också de skolkoncerner som kritiserats för betygsinflation, något som är djupt orättvist mot andra elever.

Internationella Engelska Skolan har inbjudits till detta möte, men tackat nej till att delta.

Inledare: Johan Enfeldt, Raoul J. Granqvist, Olle Josephson, Olle Käll och Liss Kerstin Sylvén.

Plats: Beskowsalen, ABF-huset, Sveav. 41, Stockholm

Tid: 26 januari kl. 13.00 – 15.00

Inträde: 50 kronor

Språkförsvarets styrelse

http://www.språkförsvaret.se/sf/

Här säljs mangor på Ica på Ringen på Södermalm. ”EAT ME - I’M TASTY” lyder den otäcka uppmaningen på engelska. Jag frågade ett affärsbiträde varför texten inte stod på svenska, det vill säga varför det inte stod: ”ÄT MIG - JAG SMAKAR GOTT”. Den butiksanställde svarade förvånat att det var ett internationellt företag och att det då var engelska som gällde. Han lade till: ”I dag kan väl alla engelska.” ”Alla kan inte alls engelska”, svarade jag. ”Dessutom är inte engelska huvudspråk i Sverige, det är svenska. Heter företaget verkligen ’EAT ME’?” Efter en stunds tvekan svarade mannen att det nog inte var företagsnamnet ändå.

Christina

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Vid Sälenkonferensen Folk och Försvar nyligen framträdde de nordiska försvarsministrarna tillsammans med höga militärer. Vid en avslutande presskonferens talade alla dessa prominenta personer inför svensk publik och massmedia. Efter en ganska vimsig inledning av Eva Hamilton om drygt tre minuter på svenska gjorde samtliga ministrar under nästan en timme presentationer på enbart engelska. Därefter avslutades på några sekunder tillställningen av programledaren med några ord på svenska. Skandinaviska ministrar och den finske ministern talade alltså på främmande språk, för övrigt ganska knöligt framfört, inför en i huvudsak svensk publik. Eftersom mycket av vad som sas kan ses som riktat mot Ryssland, anser man kanske att Ryssland har engelska som internationellt kommunikationsspråk. Det hade varit rimligt att presentationerna gjordes på skandinaviska språk – med översättning och tolkning till t ex ryska och engelska. Det är inte första gången som det svenska försvarsdepartementet avstår från att tala svenska inför ett svenskt auditorium. Något är i grunden mycket fel.

Lars Nordberg

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Tidigare idag talade jag med en man som idag flugit från Paris till Madrid. När han kom ombord satte han sig för att välja en film att se på under resan. Av 70 filmer var fem på engelska och resten på franska! Den franska regeringen har ju haft en föredömlig och fördömande inställning till den inträngande engelskan. Hur det officiellt förhåller sig numera vet jag inte men man kan konstatera att politiken inte varit verkningslös. Om man flyger från Skandinavien till Sydeuropa finns det väl knappast något annat än engelskspråkigt att tillgå, antar jag. Vi skulle behöva veta mer om detta.

 Med engagerad hälsning

 Bo

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I ingressform berättar Svenska Dagbladet:

”Nu är det klart: den nya skyskrapan från HSB, ’Jubileumshuset’, kommer att bli 24 våningar hög, ha två torn och inspireras av tidigt 1900-tal. Stockholms stad och HSB är överens om det nya bostadshuset på platsen där E4:an möter Stockholms innerstad.”

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Undersökningar visar att vi svenskar är ovanligt duktiga på engelska som andraspråk. Varför då inte gå över helt till detta internationella språk, anser vissa debattörer, s k anglofåner, som tror att det skulle gynna tillväxten. Språkbytet skulle gälla alla offentliga sammanhang som forskning, förvaltning och politik. På sikt blev svenskan kanske kvar för reglering av relationer ”ute i stugorna”.

 Idag handlar det om det amerikanska imperiets språk. I västerländsk historia har latin, franska och tyska spelat en liknande roll. Varje epok har haft sina karriärister och medlöpare, vars ansträngningar vi nu kan skratta åt men vars inflytande lyckligtvis alltid begränsats av insiktsfulla personer och organisationer som slagit vakt om modersmålet.

Entusiasterna för språkbyte tycks på fullt allvar tro att alla folk på jorden skulle leva i fred, om man bara talade engelska. Varför inte kinesiska, som ligger närmare tillhands med tanke på att det språket har flest talare i dagens värld – och troligen en ännu fler i morgondagens? Svaret på den frågan – eller omöjligheten att ge ett svar – visar att detta i grund och botten inte är en språk- utan en maktfråga. Språk, folk och stater har upphört att existera under tidernas lopp. Även stora imperier har gått under. Endast folk och språk överlever som åtföljs av insikten att det krävs kamp för att hävda sin integritet.

På åtskilliga håll i världen har de gamla kolonialmakternas språk ersatt folkens egna. Den processen har ägnats alltför litet intresse. I vår tid har makthavarna utvecklat och förfinat sina metoder även på detta område. ”Man kan målmedvetet förstöra ett språk genom att bryta ner den kultur den är en del av. Det är ju den stora farhågan som just nu upptar människorna i min andra hembygd Katalonien. Om man inte haft den starka språknationalistiska rörelsen som blommade upp efter Francos död och slutet på diktaturen, då skulle det katalanska språket troligen ha försvunnit. Språk kan försvinna tyst och stilla om man inte är på sin vakt”, menar den tyske språkforskaren Herbert Genzmer (Die Welt, 12/12 2017).

Är det inte där vi i Sverige också befinner oss just nu? Inom olika områden av reklamen håller ett skifte på att ske, så att man inte längre anser sig framgångsrikt kunna annonsera på svenska. ”Ett språk som inte används dör”, skrev professor Olle Josephson i sin sista språkkrönika i SvD (19/12 2018). Därav följer förstås att ett språk som inte brukas i avancerade sammanhang mister sin förmåga att kommunicera avancerade förhållanden. Och från dessa sammanhang utestängs de breda folklagren. Då handlar det om sådant som vetenskap och politik. Redan antar Sveriges riksdag lagar på främmande språk, som alla folkvalda knappast har möjlighet att sätta sig in i. Det är här språkbytesskolorna sätter in sin kil och lägger grunden för ett samhälle med en klassklyfta så djup att ingen idag är villig att försvara den.

Bo Alvberger

Medlem i Språkförsvaret

(Texten publicerades under annan rubrik i Sydsvenskan den 16 januari)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)