Namninsamlingen pågår fram till den 31 december. I skrivande stund har 1424 personer undertecknat nätinsamlingen och 1600 – 1700 personer de namninsamlingslistor, som cirkulerat i Älvdalen. Skriv på nätinsamlingen (se länken) – ditt namn är viktigt!

Till: Sveriges Riksdag/The Swedish Parliament

Stockholm, den 2 september 2016

Namninsamling för erkännande av älvdalskan
(Petition for the Recognition of Elfdalian ‒ English translation below)

Till: Sveriges riksdag
Till Riksdagen

Rädda Nordens glömda språk, älvdalskan!

Med denna namninsamling stöder vi Niclas Malmgrens (MP) motion i riksdagen om att erkänna älvdalskan som språk i enlighet med Europarådets stadga om landsdels- eller minoritetsspråk (stadga 148, 1992).

Forskningen om älvdalskan, som tog sin början för mer än hundra år sen, har fått ett stort uppsving efter millennieskiftet, vilket har visat sig i både konferenser och publikationer. I maj i år erkändes älvdalskan och tilldelades en egen ISO-språkkod av organisationen SIL International. Dessa händelser har uppmärksammats i internationella medier.

Avståndet mellan älvdalskan och svenskan jämförs med avståndet mellan svenskan och isländskan och framstående språkforskare är överens om att älvdalskan skiljer sig kraftigt från svenskan på alla språkliga nivåer. Detta rimmar väl med Europarådets stadga, nämligen att en språklig varietet, som skiljer sig avsevärt från huvudspråket och som talas av hävd av en språklig minoritet, ska kunna erkännas som ett språk.
Svenska myndigheter hävdar ännu att älvdalskan är en svensk dialekt. För många av de älvdalsktalande barnen har dock mötet med svenska språket i skolan varit chockartat, eftersom de inte förstod svenska. Barn som talade älvdalska fylldes med skamkänslor, samtidigt som de inte fick använda sitt modersmål. Denna skolpolitik har haft negativa följder för många älvdalingars identitet och självkänsla.

Ulum Dalska, föreningen för älvdalskans bevarande, bildades 1984 för att säkra älvdalskans fortlevnad. Många föräldrar har dessutom envisats med att tala älvdalska till sina barn. Men språket anses som starkt hotat efter det starka trycket från svenska språket under det senaste århundradet. Älvdalens Besparingsskog har sedan 2009 delat ut 411 000 kronor i språkstipendier till älvdalsktalande barn på låg- och mellanstadiet av omsorg om och kärlek till älvdalskan. Ändå är det bara sextio barn under 18 som talar älvdalska idag. Vi anser att även staten borde ta sitt ansvar för att denna kulturskatt ska kunna räddas.

Förskolan och skolan bör vara ett naturligt forum för älvdalsktalande barn att utveckla och känna sig stolta över sitt språk. Än så länge vill varken Skolverket eller Institutet för språk och folkminnen stödja älvdalskan i skolan.
Sverige har erkänt meänkieli, som fram till 1999 ansågs vara en finsk dialekt. Andra europeiska stater har erkänt språkliga varieteter som tidigare betraktades som varianter av huvudspråket. Vi anser att även Sveriges riksdag bör ta steget ut och erkänna älvdalskan som ett eget språk.

Stockholm, September 2, 2016

To: The Swedish Parliament

Save the forgotten Nordic language, Elfdalian!

With this petition we would like to express our support of the parliamentary motion proposed by Niclas Malmgren (MP) for the recognition of Elfdalian as a language, in accordance with the European Charter for Regional or Minority Languages (Treaty 148, 1992).

Research about Elfdalian, which began more than a hundred years ago, has received a major boost since the turn of the millennium. This has been manifested through conferences and publications. In May this year Elfdalian was recognized and was assigned its own ISO language code by the organisation SIL International. These events have been highlighted in international media.

The distance between Elfdalian and Swedish is comparable to that between Swedish and Icelandic, and prominent linguists agree that Elfdalian differs considerably from Swedish on all linguistic levels. This harmonises well with the European Charter that supports the recognition of a linguistic variety that significantly differs from the main language and that has been traditionally used by a linguistic minority.

Swedish authorities maintain, as yet, that Elfdalian is merely a Swedish dialect. However, for many Elfdalian-speaking children, confronting the Swedish language in school used to come as a shock, as they did not understand any Swedish. Children who spoke Elfdalian have been made to feel ashamed and inferior through being denied use of their mother tongue. This kind of educational politics has had negative consequences for the self-esteem and sense of identity among many persons from Älvdalen.

Ulum Dalska, the Association for the Preservation of Elfdalian, was founded in 1984 with the express purpose of ensuring the survival of the Elfdalian language. Furthermore, many parents show a strong determination in speaking Elfdalian to their children. However, the language is considered severely threatened due to the strong pressure from the Swedish language during the past century. The Saving Forest of Älvdalen has since 2009 donated around € 40,000 in language grants to Elfdalian-speaking children in lower and middle primary schools, simply out of love and care for their language. Nevertheless, merely sixty children under the age of 18 speak Elfdalian today. We hold that the state should also take responsibility so that this cultural treasure can be saved.
Nursery schools and primary schools should be a natural environment for Elfdalian-speaking children to develop their language and to be proud of it. So far though, neither The Swedish National Agency for Education nor The Swedish Institute for Language and Folklore is willing to provide any support for Elfdalian in schools.

Sweden has formally recognised Meänkieli, which until 1999 was considered a dialect of Finnish. Other European states have recognised language varieties which were previously regarded as variants of the main language. We maintain that the Swedish Parliament should likewise take the step of granting Elfdalian full recognition as a language in its own right.


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Presentationen är hämtad från tankesmedjan Magmas webbplats)

Digitaliseringen förändrar arbete och fritid, konsumtion och kommunikation. Digitaliseringen förändrar också språket. Paå nätet läser vi kortare texter än på papper, på mobilen skriver vi kortare meddelanden. Internet ger oss tillgång till nya informationskällor, ofta på främmande språk, vilket ger språkkunniga medborgare stora fördelar. Men digitaliseringen innebär också att språklojaliteten luckras upp. Världen vidgas, men modersmålet blir sårbarare.

Teknikens snabba utveckling, den globala folkvandringen, de inhemska sparbesluten och de aktuella politiska reformerna kan leda till en marginalisering av det svenska i Finland. Men om vi handlar klokt kan vi minimera skadan och rent av dra nytta av förändringstrycket. Det här förutsätter en förståelse för de processer som förändrar vårt land som bäst.

Det yttre trycket är en omvärldsanalys med särskild fokus på digitaliseringen, invandringen och flera nationella reformer såsom vårdreformen och den nya läroplanen. Analysen är en personlig betraktelse skriven av Björn Sundell som efter sex år vid Magma numera är fri publicist.

Rapporten kan laddas ner här!

(Den här nätdagboken är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I dagens SvD läser jag en entusiastisk recension av en svensk film med titeln "I remember when I die". Recensenten tycker att den är så bra att den borde nomineras till det förnämsta svenska filmpriset. Det kan den säkert vara värd.

Men vad är det för trams att en svensk film (som av allt att döma är inspelad i ett nordiskt grannland) åsätts en titel på engelska?

Svenska filmer som distribueras till svenska biografer för visning för en svensk publik ska naturligtvis ha titlar på svenska språket. Svenska är nämligen det språk som talas och förstås i det här landet. Engelska talas och förstås någorlunda av många, inte av alla. Det är det språk som vi oftast tvingas ta till när vi i mötet med utlänningar inte kan förstås på vårt modersmål.

Det finns ingen som helst anledning att ge en svensk film en titel på engelska. Det blir bara dumt och deklasserar en förmodligen viktig och sevärd film.

Nej, en guldbagge till en svensk film som saknar svensk titel blir inget annat än ett hån mot det svenska språket. Svenska är officiellt språk i Sverige.

Lars Göran Asmundsson

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I måndags recenserade Eva Bäckstedt i Svenska Dagbladet den ena övergripande utställningen ”History unfolds” liksom den andra ”En reflektion”. En ljudinstallation heter för övrigt ”Prayer (Stockholm)”. Hon konstaterar att besökarna i praktiken förväntas ha goda kunskaper i engelska:

”Den publik som utställningen i första hand riktar sig till förutsätts vara konstintresserad, och bör dessutom vara bra på engelska. Inte nog med att utställningstiteln är engelskspråkig, en stor del av konstverken är det också. De videoinstallationer där de inte talas svenska har oftast bara engelsk text.”

Den engelska sjukan sprider sig inom musei- och konstnärsvärlden. Om det beror på att vederbörande kretsar inbillar sig att engelska titlar tillför ett mervärde, eller om det anses vara en språngbräda till internationell ryktbarhet, låter vi vara osagt.

Medlemmar i Språkförsvaret har tidigare kritiserat utställningstiteln ”History unfolds” i brev direkt till Historiska museet – se ”Brevarkiv” i brev på Språkförsvarets webbplats.

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I dagens Svenska Dagbladet skriver Dick Harrison i artikeln ”Finlands sak borde åter bli vår” om den finlandssvenska kulturidentiteten. Han berättar om den uppståndelse det väckte då han skrev en krönika på tankesmedjan Magmas webbplats 2011 om den hets, som vissa kretsar i Finland som Finskhetsförbundet och Sannfinländarna bedrev mot finlandssvenskarna och svenska språket:

”Det som framför allt upprörde mina nyblivna fiender på andra sidan Bottenhavet var att jag inte var finlandssvensk utan vanlig rikssvensk – och ändå brydde jag mig om frågan. Inte nog med att jag hade varit dum nog att flyga till Finland och lära mig mer om finlandssvenskarnas situation på plats. Jag hade dessutom publicerat mig i ämnet. Det var de inte vana vid.

Numera, med perspektiv på eländet, förstår jag dem. Centralt i angreppen var nämligen inte ilskan i sig utan överraskningen över att jag över huvud taget uttalade mig. Det i särklass vanligaste är att rikssvenska kulturpersoner, inklusive historiker som undertecknad, i det närmaste ignorerar Finland och knappt känns vid att det finns folk som talar svenska i landskap som Österbotten och Nyland.

Det finns värre exempel än så. Fråga vilken ­ålänning som helst och ni kan få höra (tyvärr helt sanna) berättelser om svenska turister som för­söker prata engelska med dem, eftersom de utgår från att – det nästan helt svenskspråkiga – Åland är finskspråkigt. Hur många svenskar vet verkligen att Finland har en lika gedigen politisk, kulturell och social svenskspråkig historisk erfarenhet som ­Sverige? Många har ingen aning om det. Jag har bland mina egna historiestudenter i Lund mött stor förvåning över uppgiften att Sverige och Finland förr var ett enda rike. Ty detta ingår inte längre i allmänbildningen.”

Samma år gjorde också Språkförsvaret ett uttalande, ”Svenskans sak i Finland är vår”, som också väckte mycken uppmärksamhet, särskilt på andra sidan Bottenhavet. Från finlandssvenskt håll fick vi mycken uppskattning för vårt uttalande. Vissa svenskar kritiserade oss däremot för inblandning i Finlands inre angelägenheter. Denna anklagelse var ganska komisk, därför att vårt brev formellt var riktat till Sveriges regering och riksdag och Språkförsvaret knappast kan betraktas som en mäktig organisation utan snarast som en ”internetbaserad lobbyorganisation”.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Texten är hämtad från Föreningen Nordens webbplats)

Dramaserien Skam mottar Nordens språkpris 2016 for sin evne til å engasjere et ungt nordisk publikum, styrke forståelsen av skandinaviske språkvariasjoner og bygge opp positive holdninger til nabospråkene i Norden. 

I sin begrunnelse sier juryen blant annet at Skam er et godt eksempel på at dubbing av skandinaviske filmer og serier ikke er nødvendig. «Originalspråket er med andre ord en viktig del av seer-opplevelsen, en identitetsmarkør som er annerledes, men likevel så kjent og lik ens egen at den enkelt kan tas opp i eget repertoar. Få har klart å gjøre nabospråk så morsomt, relevant og sejt blant unge nordboere som årets prisvinner».

– Vi er veldig stolte og glade for å få Nordens språkpris, sier Håkon Moslet, redaksjonssjef i NRK P3. – Jeg mener også at det er veldig fortjent, all den tid Skam har fått skandinavisk ungdom til å interesse seg for norsk og innse at vi tilhører samme språkfamilie. Skam bygger språkbro til resten av Norden. Det er utrolig gøy.

Regissør og manusforfatter Julie Andem vil motta prisen, som er et kunstverk av den Helsingfors-baserte kunstneren Visa Norros.

Foreningen Norden deler årlig ut Nordens språkpris «til en person, institusjon, myndighet, organisasjon, bedrift eller ildsjel som på en innovativ og god måte bidrar til å styrke den nordiske språkforståelsen». Det er syvende gang at Nordens språkpris deles ut. Tidligere vinnere er Fredrik Skavlan (2010), Timbuktu (2011), Ghita Nørby (2012), Vigdís Finnbogadóttir (2013), Jakob Oftebro (2014) og Martti Ahtisaari (2015).

Juryens begrunnelse for Nordens språkpris 2016:

En ny dramaserie så dagens lys i 2015. Målgruppe: Jenter på 15-16 år. Med grundige bakgrunnsundersøkelser av målgruppens interesser, ble utfordringen med å slå an hos en krevende målgruppe mestret til fulle. Suksessen var et faktum.

Interessen spredte seg raskt langt utover målgruppen. Først til en bred aldersgruppe, og deretter utover landegrensene. For også resten av Norden fikk øyene opp for Skam. Nordiske medier har hyllet serien med superlativer, rettighetene er kjøpt av Danmark, Finland, Island og Sverige. 

Men unge nordboere har slett ikke hatt tålmodighet til å vente på sending i tradisjonelle TV-kanaler. De har heller oppsøkt p3.no for å følge serien fortløpende – med original tale, og med ingen eller norsk teksting. Sammen har unge og voksne nordboere ivrig fulgt med, identifisert seg med rollene, forelsket seg i og regelrett levd seg inn i Skams lille, store univers. Iveren etter å få med seg handlingen har overvunnet vanlige holdninger om at nabospråk er utilgjengelig og vanskelig. Skam er et utmerket eksempel på at dubbing av skandinaviske filmer og serier er helt unødvendig, når innholdet er av høy kvalitet og oppleves som relevant av seerne.

Dyktige skuespillere formidler et dagligdags ungdomsspråk på en realistisk og troverdig måte. Overbevisende dialog suppleres med chat-tråder, bilder, videoklipp og kommentarer på nettsiden og i sosiale medier. Et ungt nordisk publikum får uvurderlig trening i å forstå variasjoner av skandinavisk språk, både muntlig og skriftlig, gjennom plattformer som kan regnes som deres egne.

Skams språklige finurligheter har blitt et viktig krydder som har skapt nysgjerrighet og fellesskap. Cosmopolitan i Danmark mener serien har transformert det norske språk til «årets sejeste». Avisen Fréttatíminn melder at norske uttrykk har inntatt ungdomsspråket på Island. Originalspråket er med andre ord en viktig del av seer-opplevelsen, en identitetsmarkør som er annerledes, men likevel så kjent og lik ens egen at den enkelt kan tas opp i eget repertoar. Få har klart å gjøre nabospråk så morsomt, relevant og «sejt» blant unge nordboere som årets prisvinner.

Nordens språkpris 2016 går til den nettbaserte dramaserien Skam, for å engasjere et ungt nordisk publikum, styrke forståelsen av skandinaviske språkvariasjoner og bygge opp positive holdninger til nabospråkene i Norden.

Jury: Olemic Thommessen (leder), Leif Holst Jensen, Guri Melby, Hilde Sandvik og Rune Mørck Wergeland.

Om Skam:

Skam er en nettbasert dramaserie som handler om livet til en rekke ungdommer på Hartvig Nissens skole i Oslo. Anbefalt målgruppe er ca. 15 år. Hittil har det blitt laget tre sesonger i serien, som hver har fokusert på én rollefigur (Eva i sesong 1, Noora i sesong 2 og Isak i sesong 3). Serien er produsert av NRK P3, og Julie Andem er regissør og manusforfatter.

Om Foreningen Norden:

Foreningen Norden er en ideell og partipolitisk uavhengig medlemsorganisasjon som har til formål å styrke og utvikle det folkelige nordiske samarbeidet. Gjennom politisk pådriverarbeid, samt kultur- og kunnskapsformidling jobber foreningen for å gjøre Norden til en av verdens best integrerte, dynamiske og nyskapende regioner. Foreningen Norden ble startet i 1919 og består av 90 lokallag i Norge. Foreningene Norden i alle de nordiske landene har totalt 50.000 medlemmer.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Idag intervjuade DN Kultur 15 kulturpersoner om deras skäl till att hissa eller dissa flaggan, som det hette. Den första frågan löd: Vad är du stolt över med Sverige?

Två författare tog faktiskt upp svenska språket.

Peter Englund, författare och historiker:

”Jag är stolt över vårt språk och över att detta lilla land frambringat och fortsätter att frambringa en så underbar rik och livaktig litteratur.”

Jessica Schiefauer, författare:

”Jag är väldigt stolt över det svenska språket. Det är vackert och enormt nyanserat. Vi har genom historien varit bra på att inlemma utländska ord i svenskan i takt med att världen förändras, utan att vårt eget språk utarmas.”

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Detta brev skickades till Vallentuna kommunbibliotek den 2 december)

Hej,

jag ser i bladet Vallentuna Nya att biblioteket har en bokklubb för barn som ni kallar Booklover (är det svengelska?) , medan övrig text i informationen är på svenska. Det är antagligen så att litteraturen i klubben inte är enbart engelskspråkig, vilket man kan förledas tro av namnet. Jag tror att det helt enkelt är den smittsamma engelska sjukan som slagit till igen. Man undrar varför en svensk kulturinstitution tar till så enfaldiga språkförstörelser istället för att främja svenska som är huvudspråk i Sverige. Ofoget ger ett mycket dåligt intryck. Framför allt är det så att nyanlända invandrare i kommunen vill lära sig riktig svenska – inte ett språkligt mischmasch. Deras vällovliga ambitioner stäcks av att mötas av helt onödiga anglicismer i svenska språket.

Svenska språket är värt att bevara, vårda och värdesätta. Att göra så tillhör bildningens fundament och bidrar till bevarande av kunskap om kultur och historia vilket borde vara ett biblioteks huvudsyfte.

Vänliga hälsningar

Lars Nordberg

Bokälskare

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)