Inledning

Oll fuost fǫr ig luv saj åv fer ið at eð ir it inggų tşekklist, dar an edd bellt bukk åv iegenskapär fer iet mǫl fer tä avdşärå, ukadier eð-dar mǫleð ir iet språk eld įe dialekt.

Med andra ord: Först måste konstateras att det inte existerar någon allmängiltig, objektiv och allmänt accepterad metod för att avgöra vad som är ett språk och vad som är en dialekt. Och ändå finns det språk och dialekter. Så hur har man gjort dessa klassificeringar? – Om man ser på exempel runt om i världen, upptäcker man snart att det inte finns någon kon­sekvens i bedömningen, åtminstone inte om man ser på det med en språkmans ögon. I ett land kan det finnas tungomål som är oerhört olika varandra, men som ändå betraktas som varianter av samma språk. På ett annat håll i världen kan det finnas två tungomål som är varandra nästan löjligt lika, men som ändå betraktas som två olika språk. Det är uppenbart att indelningar i språk och dialekt inte bara sker efter språkliga kriterier, utan politik, geografi och andra faktorer spelar också roll. Det finns också en tydlig tendens att besläktade tungo­mål inom ett land gärna betraktas som varianter av ett och samma språk, medan besläktade tungomål som talas i olika länder gärna betraktas som olika språk – och detta även om de språkliga förhållandena talar för något annat.

Om varken teorin eller praktiken ger någon tydlig vägledning, finns det anledning fundera över hur indelningar i språk och dialekt borde göras utifrån språkliga kriterier. Hela problem­komplexet bygger på en föreställning om likhet och olikhet. Det framgår, om inte annat, av följande: Om två tungomål inte liknar varandra över huvud taget, dvs. de uppvisar 0% på en likhetsskala, då har vi att göra med två olika språk. Och om två tungomål är varandra lika i alla avseenden, dvs. de uppvisar 100% på likhetsskalan, då har vi att göra med samma språk – eller samma dialekt. Så långt torde alla förnuftiga bedömare vara överens. Detta är natur­ligtvis trivialt. Men låt oss vara lite djärvare och hugga till med, låt oss säga, 92%. När det gäller två tungomål som liknar varandra till 92%, skulle de nog av många – men långt ifrån alla – bedömas vara två varianter av i grunden ett och samma språk. Det skulle kunna röra sig om två dialekter av ett språk, eller om ett standardspråk och en med detta besläktad dialekt. Men sedan är det slut på samsynen. Flyttar man sig längre in från utkanterna på lik­hetsskalan, blir samstämmigheten i bedömningarna allt mindre.

Innan vi går vidare, måste vi göra klart för oss vad vi menar med likhet. Är det att tungo­målen låter lika? – att de ser lika ut när man skriver dem? – att de har likadan grammatik? – att orden i tungomålen liknar varandra? – eller vad menar vi? – Ett intressant mått på likhet, som ofta nämns just i sådana här diskussioner, är förståelighet. Man brukar säga att om två personer talar med varandra och använder sina respektive tungomål och de inte förstår var­andra, då talar de olika språk. Det verkar ju rimligt. – Men stopp lite! Det kan ibland vara så att två andra personer som talar samma två tungomål som i det nyssnämnda fallet faktiskt förstår en hel del av vad som sägs. Hur kan det komma sig?

Förståelighet mellan två tungomål är inte en konstant, inte ett fixt värde, utan den varierar från person till person, från situation till situation. Så har t ex en person med bred språklig erfarenhet ofta större chans att förstå ett för honom nytt tungomål än en person som saknar denna erfarenhet. Vidare är det ett välkänt faktum att det är mycket lättare att förstå ett annat tungomål om man vet vad den andre talar om och man väl känner till temat i fråga. Och för det tredje: en person som är starkt motiverad att förstå har naturligtvis större chanser att lyckas med detta än en person för vilken det inte spelar så stor roll. – Så även om ömsesidig förståelighet är ett relevant mått på tungomåls närhet, är det nästan omöjligt att använda den som ett kriterium vid en seriös bedömning av huruvida två tungomål ska betraktas som två olika språk eller som två varianter av samma språk.

Men hur gör man då? – Ja, min syn på saken är följande: Språk är system för kommuni­ka­tion. Varje språksystem är uppbyggt av flera delsystem. Det finns alltid ett ljudsystem, det finns oftast ett ordbildningssystem, det finns i många fall ett ordböjningssystem, det finns ett meningsbyggnadssystem osv. Min uppfattning som lingvist är att om två tungomål upp­visar flera betydande skillnader i hur systemen är uppbyggda och fungerar, då finns det anledning att se dem som två olika språk. Då blir det mindre viktigt hur lika eller olika de låter, eller om den ömsesidiga förståelsen är god, dålig eller usel, eller hur många ord tungo­målen har gemensamt osv. De viktiga blir i stället om tungomålen skiljer sig tydligt i struk­turellt hänseende, dvs. om de har flera stora skillnader i delsystemens uppbyggnad och/eller funktion. Eftersom älvdalskan uppvisar flera stora systemskillnader i jämförelse med svenskan, är älvdalskan ett annat språk än svenskan.

Ett litet exempel är följande: I svenskan kan man vid högtidliga tillfällen använda konjunktiv och säga

1. ’Om jag ginge till affären nu, finge jag nog ont i magen.’

Till vardags skulle man nog hellre säga:

2. ’Om jag gick till affären nu, fick jag nog ont i magen.’

Men man skulle också kunna säga:

3. ’Om jag skulle gå till affären nu, skulle jag nog få ont i magen.’

Vi har alltså i svenskan hela tre modeller, tre system, för att uttrycka hypotetiska fall av detta slag. Men ingen av dessa tre modeller fungerar i älvdalskan! (Några former ginge och finge finns över huvud taget inte i älvdalskan.) I stället har man en fjärde, alldeles egen modell:

Um ig edd gaið daiti buðę nų, edd ig naug faið sårkwiðn.

Skulle man överföra det ordagrant till svenska, bleve (!) det något i stil med:

’Om jag hädde (jämför tyskans hätte) gått till affären nu, hädde jag nog fått ont i magen.’

En sådan konstruktion är ju helt omöjlig i svenskan.

Detta lilla exempel räcker naturligtvis inte för att bevisa att älvdalskan är ett annat språk än svenskan. Men förekomsten av denna typ av systemskillnader är viktig. Och system­skill­naderna mellan älvdalskan och svenskan är alltså så många och så stora, att det för mig inte är någon som helst tvekan om att älvdalskan är ett annat språksystem, ett annat språk än svenskan.

Dixi.

Lars Steensland

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I samband med riksdagens seminarium om älvdalskan och det offentliga mötet ”Älvdalskan – Nordens glömda språk” i Årsta igår gjordes två radiointervjuer. Den ena i P3

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/797471?programid=1646

29:07 in i sändning

och den andra i P4 Stockholm.

https://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=2151

1:16:45 in i sändning.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

På sin blogg berättar Niclas Malmberg att han igår

…arrangerade ett riksdagsseminarium om älvdalska som minoritetsspråk, tillsammans med Yair Sapir och Ulum Dalska. Själv är jag på intet sätt lingvist eller språkvetare – men som generellt engagerad i kulturarvsfrågor vet jag att vårt kulturarv är en viktig drivkraft i att skapa ett en hållbar utveckling. Skydd av kulturarv finns också med bland FN:s globala mål för hållbar utveckling. Hur vi kan skydda kulturarv i form av byggnader eller fysiska föremål står klart för de flesta – men hur skyddar vi ett kulturarv i form av ett levande men hotat språk? För starkt hotad är älvdalskan. Cirka 2000 personer talar ännu språket, men bland dessa enbart cirka 60 under 18 år.”

Senare på kvällen arrangerade också Ulum Dalska och Språkförsvaret ett offentligt möte i Årsta Folkets hus under rubriken ”Älvdalskan – Nordens glömda språk!”. Mera om detta möte i kommande inlägg.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Stycket är hämtat från Anna-Lena Buchers artikel ”Nordterm 40 år” i Terminfo nr 3/2016)

Den senaste Nordterm-konferensen sommaren 2015 på Island hade rubriken ”Förvaltning av fackspråk i samhället — vem har ansvaret, vem tar ansvaret?” Det är viktiga frågor och trots att de inte har några självklara svar förtjänar de att ställas. Ibland kan en fråga få folk att börja reflektera över en sak, vilket kan vara viktigare än att hitta ett absolut svar. Ska varje fackområde ha och ta ansvar för sitt eget fackspråk? Vad innebär det i praktiken? Eller ska de språkvårdande organen i ett land ha ansvar för alla fackspråk? Är det en uppgift enbart för terminologicentraler? Vilken roll har staten för att det finns väl fungerande fackspråk inom alla områden på ett lands huvudspråk?

Detta är exempel på följdfrågor. Svaren på dem leder till olika åtgärder och inriktningar. Frågor om fackspråk bör sättas i relation till vad som händer i samhället, all utveckling och alla förändringar följs ju av en språklig utveckling. Samhällsförändringar som är aktuella just nu är bland annat att språken i Norden tappar mark till engelskan inom vissa områden, att det på kort tid har kommit många invandrare som alla måste erövra något av våra språk för att kunna komma in i samhällena på ett bra sätt. Det påstås också att vi är inne i den fjärde industriella revolutionen (eller Industri 4.0) som är på väg att i grunden förändra människors vardag på motsvarande sätt som de tidigare industriella revolutionerna gjorde.

I samband med all utveckling och alla förändringar kommer nya behov av ordning och reda bland begrepp och termer att växa fram. Det finns alltså all anledning att göra som gjordes vid Nordterm 2015: att ställa ansvarsfrågorna. I Sverige är frågorna alldeles särskilt aktuella just nu. TNCs framtida roll är oviss: Vad är målsättningen med det statliga uppdraget? Vad vill TNCs ägare med sitt ägande? Syfte och mål med TNCs verksamhet har under 75 år varit entydig och klar, men är nu alltså oviss.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Plats: Mälarsalen, Årsta Folkets hus, Årsta. Tid: Onsdagen den 26 oktober kl. 18.00 – 20.00

Inträde: 50 kronor Arrangörer: Ulum Dalska och Språkförsvaret

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Sspråkförsvaret)

Den unika älvdalskan, internationellt erkänd som språk, kämpar för sin överIevnad. I mötespanelen deltar Peter Egardt, kommunstyrelsens ordförande i Älvdalen; Emil Eriksson, Ulum Dalskas styrelse; Per-Åke Lindblom, Språkförsvarets styrelse; Björn Rehnström, Ulum Dalska; Yair Sapir, språkvetare; och Lars Steensland språkvetare. Moderator: Arne Rubensson. Hälsningsanförande av Ulla Schütt, Ulum Dalska. Lena Willemark sjunger på älvdalska.

Plats: Mälarsalen, Årsta Folkets hus, Årsta. Tid: Onsdagen den 26 oktober kl. 18.00 – 20.00

Inträde: 50 kronor Arrangörer: Ulum Dalska och Språkförsvaret

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I en debattartikel i Svenska Dagbladet den 22 oktober föreslog en gymnasielärare att skriftspråkets åtskillnad mellan ”de” och ”dem" skulle slopas. Vad anser du (se omröstningsalternativ i högerspalten)?

• Jag är helt emot förslaget
• Jag är i huvudsak negativ till förslaget
• Vet inte
• Jag är i huvudsak positiv till förslaget
• Jag är helt för förslaget

Se också inlägg i denna nätdagbok och efterföljande kommentarer! Vi är alltid medvetna om att omröstningsresultaten endast speglar åsikterna hos besökarna av denna nätdagbok.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Frågan löd: Vilket är det bästa ersättningsordet för "big bang"?

Omröstningsresultatet blev följande:

Omröstningen pågick den 21/4 - 24/10. Totalt deltog 372 personer i omröstningen.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)