I Språkrådets omvärldsrapport omnämns också två JO-anmälningar med utgångspunkt från språklagen, anmälningar som Språkförsvaret dessvärre inte tidigare uppmärksammat.

"Under 2014 har bara två JO-anmälningar med hänvisning till språklagen gjorts. Den ena är en anmälan mot Stockholms stad. Anmälaren menar att Stockholms stad bryter mot språklagens paragrafer 4–6, 10 och 13 när de använder ett engelskt namn till stadsdelen Norra Djurgården: Stockholm Royal Seaport. Anmälaren menar att Stockholms stad genom detta inte tar sitt ansvar för det svenska språket på allvar (JO 2014A). Den andra anmälningen är riktad mot Trosa kommun, som använder en engelsk förkortning i sin e-postadress: /fornamn.efternamn@edu.trosa.se). Med hänvisning till språklagen vill användaren att Trosa kommun byter ut förkortningen ”edu” (education) mot ”utb” (utbildning). JO prövade dock inte någon av anmälningarna (JO 2014B)." (Språkrådets omvärldsrapport, sid.8)

JO har tidigare avslagit anmälningar mot ”Stockholm – the Capital of Scandinavia och andra liknande anglifierade varumärkesnamn, namn på byggnader, evenemang och projekt. JO-anmälningen mot Trosas e-postadress kan ses som en parallell till Språkförsvarets och Olle Josephsons anmälan mot regeringens engelskspråkiga e-postadresser 2009, vilket JO stödde med hänvisning till att Sveriges regering bör föregå med gott exempel. Men det är tydligen inte lika viktigt att kommunala skolförvaltningar föregår med gott exempel; Trosa skolförvaltning är nämligen inte den enda i Sverige som har edu. i sin e-postadress.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I Språkrådets omvärldsrapport 2014 finns det ett längre avsnitt om skiljeförfarande och dess konsekvenser för svenska språket med utgångspunkt från betänkandet ”Översyn av lagen om skiljeförfarande” (SOU 2015:37). Den nedanstående texten är något redigerad, eftersom den har överförts från en PDF-fil. Redigeringen innebär endast att andra skiljetecken än i originaltexten har använts på några ställen.

1.3 Språkval i domstolsprocesser – skiljedomsutredningen 2014

Förhandlingar på engelska vid klandermål

I februari 2014 inleddes en översyn av reglerna för skiljedomsförfarande (2) i Sverige (Justitiedepartementet 2014). En del av utredningens uppdrag var att undersöka huruvida det skulle vara möjligt att använda engelska som förhandlingsspråk i de klanderprocesser (3) som är kopplade tillskiljedomar, om båda parter önskar det. I utredningen, som ska vara klar hösten 2015, har en medarbetare vid institutet funnits med som expert och som språkpolitisk företrädare. Vid tidpunkten för den här rapporten, våren 2015, är utredningens arbete ännu inte klart. Ett slutgiltigt förslag väntas först i slutet av året.

Utredningens utgångspunkt var att klandertvister kopplade till skiljemål inte har någon stor språkpolitisk eller offentlighetsrättslig betydelse eftersom det är en perifer typ av tvist för den breda allmänheten. Perifer på så sätt att den i de flesta fall bara berör de tilltalade parterna och att den enbart tar upp frågor som rör skiljetvistens process – den tar alltså inte upp innehållet i skiljedomen. Ett annat skäl som utredningen framhöll var att det hålls mycket få klandertvister kopplade till skiljedomar i Sverige, i genomsnitt ungefär 19 per år i hovrätten.

Institutet delade dock inte utredningens hållning att språkval i klandertvister i skiljemål är en perifer språkpolitisk fråga, trots att antalet mål är få. Institutet menade att ur ett offentlighetsrättsligt och språkpolitiskt perspektiv är frågan om språkval i domstolen tvärtom av stor principiell betydelse, oavsett processens egentliga innehåll. Institutets huvudsakliga invändning mot att införa enmöjlighet att både förhandla och skriva beslut och dom på engelska i dessa typer av klanderprocesser är att domstolsförhandlingar på andra språk än svenska skulle strida mot språklagens §10 om svenska som förvaltningsspråk i Sverige. En domstolsprocess på engelska skulle innebära ett avsteg från en av språklagens mest centrala principer: att myndigheternas språk ska vara svenska. I förarbetena till språklagen framgår att lagen ska vara tvingande inom det så kallade kärnområdet. Domstolsförhandlingar ingår i kärnområdet, som i språklagspropositionen definieras på följande sätt:

”Kärnområdet för huvudregeln är språkanvändningen i sådana förfaranden och allmänna handlingar som är av särskilt stor betydelse inom den offentliga verksamheten, såsom den politiska beslutsprocessen, domstolsförhandlingar, domar, protokoll, beslut, föreskrifter, verksamhetsberättelser och andra dokument av liknande karaktär. De behov av framställningar på andra språk som kan finnas här får tillgodoses genom översättning från de svenska originalen.” (Språk för alla, prop.2008/09:153, s.29)

Skälen till att man i förarbetena till språklagen lyfter fram ett kärnområde, det vill säga en viss del av den offentliga förvaltningen som särskilt prioriterad för det svenska språket, är att dokument inom kärnområdet ska säkerställa medborgarnas insyn i myndigheternas arbete, i enlighet med offentlighetsprincipen. Att dessa dokument upprättas på svenska, och i rimlig mån översätts eller sammanfattas på andra språk i den mån det behövs för den som inte behärskar svenska, är därför centralt inte bara ur ett språkpolitiskt perspektiv utan också offentlighetsrättsligt.

I språklagspropositionen utvecklas varför det är viktigt med ett samhällsbärande språk som används i hela kedjan från myndighet till individ. Ett gemensamt språk ska möjliggöra för individen att ta tillvara sin rätt. Det ska räcka med att kunna svenska för att kunna delta i samhällslivet fullt ut, vilket innebär att också kunna få insyn i myndigheternas arbete. Detta är viktigt även för många av de personer i Sverige som inte har svenska (eller engelska) som modersmål. Kunskaper i engelska som ett andraspråk betraktas inte sällan som en självklarhet i det svenska samhället, men långt ifrån alla de som invandrar till Sverige har kunskaper i engelska.

Domstolarna är heller inte vilka myndigheter som helst, utan de instanser som ska tolka lagstiftningen och garantera rättssäkerheten. Principen om allmänhetens insyn i domstol utgör en grundsten i en demokrati och är därför inskriven i grundlagen: i tryckfrihetsförordningen, kap 2. Rätten att ta del av domstolsförhandlingar regleras också av rättegångsbalken kap 5, §1 som säger att en förhandling i domstol ska vara offentlig. I språklagspropositionen Språk för alla (prop. 2008/09:153) slår man fast att:

”Principen om offentlighet gäller också domstolsförhandlingar. För att denna princip ska ha reell innebörd förutsätts att förhandlingarna hålls på svenska och att de tolkas till svenska i den mån personer som inte behärskar svenska, eller är allvarligt hörsel- eller talskadade, ska höras vid domstolsförhandlingen.” (Språk för alla, prop. 2008/09:153, s.29)

Visserligen innebär inte en rättegång på engelska i sig någon begränsning av möjligheten att på plats ta del av de muntliga förhandlingarna eller begära ut handlingar. Men institutet påpekade för utredningen att en rättegångsprocess på engelska skulle innebära en försvagning av förhandlingsoffentligheten, det vill säga den princip som säger att förhandlingar i domstol ska vara öppna för allmänheten. Om rättsprocessen genomförs på ett språk som mottagaren inte fullt förstår blir språkvalet ett hinder för möjligheten till insyn. Man kan utgå från att språkbytet försvårar möjligheten till insyn för den som inte har engelska som modersmål, vilket är fallet för de allra flesta i befolkningen. En rimlig konsekvens av att förhandlingsoffentligheten försvagas vore därför att hovrätten eller Högsta domstolen samtidigt vidtog åtgärder för att stärka handlingsoffentligheten, det vill säga den enskildas rätt att begära ut offentliga dokument för att därigenom få insyn i myndigheters ärenden. Att öka den så kallade aktinsynen skulle kunna kompensera för de negativa konsekvenserna av en försvagad insyn i domstolsförhandlingarna.

Institutet slutgiltiga bedömning av möjligheten att införa engelska som rättegångsspråk i den aktuella typen av klandertvister landade i två slutsatser: Den första slutsatsen var att alla typer av beslut under förhandlingens gång samt den slutgiltiga domen måste vara skrivna på svenska. Att domstolsbeslut skulle upprättas på andra språk än svenska skulle innebära ett alltför stort avsteg från språklagens §10. I de fall det finns behov av översättningar av domen och andra beslut till andra språk än svenska finns det inget som hindrar att domen översätts, så länge originalet upprättas på svenska. Den andra slutsatsen var att möjligheten att använda engelska vid den muntliga förhandlingen ska kunna införas men under förutsättning att hovrätten så långt som möjligt tillgodoser allmänhetens behov av insyn i klandermålet när det efterfrågas. Den som tar del av en muntlig förhandling i ett klandermål eller begär ut akter i målet i efterhand ska alltså i rimlig mån få dokument översatta eller summerade på svenska. Eftersom utredningen inte lagts fram kan man ännu inte säga i vilken utsträckning man valt att ta hänsyn till institutets synpunkter. Resultatet kommer att kunna summeras i slutet av 2015.

Allmänna handlingar på svenska

En fråga som väcktes under utredningens gång, som anknyter till myndigheters språkval och allmänhetens insyn i myndigheters arbete, är frågan om vilka språk allmänna handlingar i allmänhet upprättas på. Av språklagspropositionen framgår att man förutsätter att myndigheter, även domstolar, i princip upprättar alla handlingar på svenska och vid behov översätter dem till andra språk:

”För att bestämmelserna om allmänna handlingars offentlighet i realiteten ska fylla  sin  funktion  är  det  väsentligt  att  de  handlingar  som  blir  allmänna  är skrivna på svenska, liksom att handlingar skrivna på ett annat språk än svenska och som lämnas in till myndigheten översätts i rimlig utsträckning, om de inte bedöms sakna betydelse.” (Språk för alla, prop. 2008/09:153, s.29)

Frågan är om detta är en korrekt beskrivning. Engelskan har i dag en alltmer framskjuten position vilket även får konsekvenser för offentlig sektor. Under utredningens gång framkom till exempel att åtminstone en hovrätt i Sverige inte har som praxis att översätta handlingar som kommer in till rätten på andra språk. Om handlingarna begärs ut lämnas de ut i befintligt skick, det vill säga på det språk de är upprättade.

Även om hovrätten i dag inte har som praxis att översätta handlingar från andra språk till svenska, är det inte en självklar tolkning att myndigheter, i detta fall hovrätten, har rätt att låta bli att översätta handlingar till svenska, särskilt inte då de begärs ut. Samtidigt är lagstiftningen inte så pass tydlig att man per automatik kan tolka den som att den enskilde i alla fall har rätt att få dokument översatta till svenska. Den enskilde borde dock kunna få svar på sina frågor om en viss verksamhet, till exempel en rättstvist, på svenska. Detta skulle rimligen kunna innebära att en myndighet i vissa fall är skyldig att översätta delar av en text eller sammanfatta innehållet i officiella dokument i de fall de är upprättade på ett språk som den enskilde inte kan tillgodogöra sig.

Myndigheters skyldighet att översätta handlingar är dock överlag inte särskilt tydligt reglerad. Förvaltningslagen (1986:223) § 8 anger att alla myndigheter är skyldiga att tolka (och översätta, även om det inte uttrycks explicit) information till personer som inte behärskar svenska. Myndigheters skyldigheter att tolka och översätta regleras också i förvaltningsprocesslagen. Domstolarnas skyldigheter regleras i rättegångsbalken, kap 33, § 9 som anger att rätten ska översätta handlingar ”vid behov”.

Gemensamt för dessa lagar är dock att de utgår från ett förhållande där svenska är förvaltningsspråket. De reglerar alltså rätten till översättning och tolkning för enskilde som inte behärskar svenska. Det finns dock ingen lagstiftning som berör det omvända förhållandet: myndigheters skyldighet att översätta handlingar från andra språk till svenska. Den lagstiftning som berör översättning och tolkning i offentlig förvaltning är därmed inte anpassad till en situation där allmänna handlingar är upprättade på något annat språk än svenska.

Att det inte finns någon lagstiftning att luta sig mot när handlingar upprättas på andra språk än svenska bör dock ses som en effekt av att svenska som förvaltningsspråk varit en så självklar utgångspunkt att man inte sett behovet av att reglera det motsatta förhållandet. En naturlig utgångspunkt i frågan om rätten till översättning och tolkning borde dock vara att svensktalande inte bör ha sämre möjligheter till insyn i myndigheternas arbete i Sverige än icke-svensktalande.

Som nämnts tidigare anger språklagen ingenting explicit om rätten att få handlingar på andra språk översatta till svenska. Dock innebär språklagen att enskilda ska ha rätt att kommunicera med myndigheterna på svenska och att insyn i myndigheters arbete kräver att myndigheter upprättar handlingar på svenska som utgångspunkt, samt översätter handlingar från andra språk till svenska i de fall de inte bedöms sakna betydelse (se citat ovan).

Sammanfattningsvis har utredningen om skiljeförfarande väckt frågor om svenska som förvaltningsspråk som sträcker sig långt utöver just klandertvister i sig, och som berör språklagens grundförutsättningar. Mer specifikt handlar det om hur myndigheter ska förhålla sig till att förvaltningsspråket är svenska. I de flesta fall innebär inte regeln något besvär, eftersom myndigheter i regel upprättar sina handlingar på svenska. Men i de fall myndigheten har ett stort inflöde av dokument på andra språk finns i nuläget inga bestämmelser att luta sig mot, varken i språklagen eller i annan lagstiftning.

Fotnoter:

2) Ett skiljedom är en rättstvist som avgörs av skiljedomare (eller skiljemän) utan medverkan av allmän domstol. Domens innehåll är ofta hemlig och får inte överklagas. Internationella tvister mellan företag avgörs ofta i ett skiljemål. Källa: Wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Skiljedom.

3) Klander är en juridisk term som betyder överklagande. Källa: Wikipedia. Klander (eller överklagande) rörande skiljemål kan enbart väckas om någon av parterna anser att någon del av skiljeförfarandet inte utförts korrekt – skiljedomens innehåll kan däremot inte överklagas.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Språkrådet publicerade den 10 juni sin omvärldsrapport för 2014. Vi har inte hunnit läsa hela rapporten ännu, men vi upptäckte ett avsnitt (sid. 12 – 13) som handlade om ett av Språkförsvarets initiativ.

”1.4. Riksdagspartierna om svenska och uttryck

Under de första åren efter det att språklagen trätt i kraft gjordes en del anmälningar till JO som gällde språklagen och vars ärenden liknade varandra. De gällde användningen av engelska och i de flesta fall var det reklamfraser eller namn på företeelser eller platser i det offentliga rummet som stod i fokus. I de fall JO prövade ärendena fann man att det inte utgjorde brott mot språklagen att använda engelska namn och uttryck, men att myndigheter och andra offentliga instanser i samband med namnval skulle tänka på sitt särskilda ansvar för användningen av svenska språket och inte omotiverat använda engelska (se t.ex Språkrådets omvärldsrapport 2012, s.4)

En intresseförening som ofta uppmärksammar och kritiserar myndigheters användning av engelska och som vill värna användningen av svenska språket, är nätverket Språkförsvaret. Föreningen har själv stått bakom flera anmälningar till JO om brott mot språklagen. I augusti 2014 skickade Språkförsvaret ut ett formulär till riksdagspartierna med några frågor om partiernas inställning till engelska reklamfraser som Stockholm – the Capital of Scandinavia och namn på bolag som ingår i Stockholms stad, till exempel Stockholm Business Region och Stockholm Visitors Board (Språkförsvaret 2014).

Resultatet av frågeformuläret visar en viss variation bland partierna i deras inställning till att använda engelska i kommunala bolagsnamn, evenemang och reklamfraser. Mest restriktiva till engelska ställer sig i dessa fall Sverigedemokraterna, som menar att Stockholms Stads varumärke Stockholm – the Capital of Scandinavia bör bytas ut mot en benämning på svenska. Inte heller Vänsterpartiet tycker att namnet ska vara kvar. Båda partierna menar att kommunala bolag bör ha svenska namn. Feministiskt initiativ intar en mellanposition och menar att de inte har någon stark åsikt i frågan men att de gärna ser namn på svenska. Socialdemokraterna menar att namnet bör vara kvar eftersom det fungerar som ett internationellt varumärke men påpekar samtidigt att engelska uttryck och namn bör användas restriktivt för att undvika godtyckliga anglifieringar. Övriga partier, det vill säga Centerpartiet, Folkpartiet, Moderaterna och Kristdemokraterna, tycker inte att reklamfraser som Capital of Scandinavia eller andra uttryck och bolagsnamn ska bytas ut mot svenska namn, eftersom de är varumärken som i första hand används i internationella sammanhang.

När det gäller uttryck som rör evenemang (Språkförsvaret använde i sitt frågeformulär exemplet Open Streets, ung. bilfria gator, som anordnas på Södermalm i Stockholm på sommaren) visar partierna en liknande hållning som de gjort i sina tidigare svar. Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna vill byta ut benämningen till en svensk. Även Folkpartiet svarar att de evenemang som riktar sig till en svensk målgrupp bör ha namn på svenska. Feministiskt initiativ ser också gärna en svensk motsvarighet. Socialdemokraterna menar att de inte har något emot att Open Streets används men att partiet gärna ser att man från Stockholm Stads sida visar en vilja att pröva alternativ på svenska. Övriga partier menar att Open Streets och liknande benämningar står för vedertagna begrepp och därför inte bör eller kan översättas på ett bra sätt.

Att döma av svaren finns en skiljelinje mellan de röd-gröna partierna som antar en restriktiv hållning till engelska uttryck och fraser, medan allianspartierna visar en större acceptans eller positiv hållning gentemot dem.”

Den som vill läsa riksdagspartiernas kompletta svar kan gå till denna sektion på Språkförsvarets webbplats.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I Bromma Tidning berättas att ett kvarter i Annedal ska heta ”The Bronze” med inspiration från Bronx i New York:

”Det är inte första gången som New york används för att sälja in bostadsområden i Stockholm. Vem minns inte Midtown, som området vid Sveavägen skulle kallas. Och framgångsrika namnet Sofo på Söder är såklart en variant på Soho. För att nämna några. Nu är det dags igen. Ett nytt kvarter i Annedal ska heta The Bronze. Inspiration - The Bronx.

– Huset får en bronsskimrande fasad, istället för puts eller tegel täcks den helt av en metallegering som upplevs som brons. Namnet anspelar på the Bronx i New York och hur man bor där. Vi vill skapa unika byggnader, som känns urbana. Men det är mest en lek med ord, det finns redan en anglifiering i närområdet: Bromma Blocks, säger Rolf Alexander, marknadschef på Glommen Lindberg.”

Men namnet Bronx i New York har absolut inget med brons att göra. Stadsdelen är uppkallad efter svensken Jonas Jonson Brunk, som var den förste europeiske invandraren som slog sig ner där 1639. Det är naturligtvis för mycket begärt att en historielös marknadschef skulle känna till upphovet till namnet Bronx.

Varför inte döpa kvarteret till något med Brunk i stället? Det finns ju ett Brunkebergs torg förresten.

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Jacob Buhl har intervjuat Ingolf Gabold , tidigare dramachef på Danmarks Radio, på webbplatsen Yggdrasil, om dubbning kontra undertexter i tv-produktioner.  Gabold berättar att en dansk tv-produktion,”Förbrydelsen”, sändes i brittisk tv på danska men med undertexter på engelska, vilket blev en succé:

”I det britiske eksempel, med ’Forbrydelsen’ der blev vist på BBC 4, var årsagen til, at der ikke blev dubbet og i stedet anvendt undertekster, godt nok sparehensyn. Men resultatet gav Gabold blod på tanden, det kan altså godt lade sig gøre at vise produktioner på originalsprog i større lande med tradition for dubbing. Da så den britiske visning af ’Forbrydelsen’ – på dansk med engelske undertekster – blev en overvældende succes, var Gabold ikke sen til at bruge det som argument imod, at produktioner for at kunne sælges skal være på engelsk!

’McDonaldiseringen’ gør et mangesproget Europa kulturelt fattigere, hævder således Gabold, der selv personligt, i nordisk samarbejde, fastholder princippet om at anvende skandinavisk i både teori og praksis.”

Som bekant finns det en del dubbningsnationer i Europa. Problemet är att det vid dubbning ”forsvinder også mange vigtige nuancer fra flersprogede produktioner, hvor måske det, at der tales flere forskellige sprog eller dialekter, i sig selv, markerer et handlings – eller betydningselement.” Själv har jag vid ett antal tillfällen följt en spansk såpopera i svensk tv, inte på grund av att den var särskilt spännande eller intressant, utan för att jag ville lyssna på spanskan och samtidigt kunna följa med i handlingen tack vare undertexterna.

Gabold har fått blodad tand och lanserat idén om en samnordisk julkalender för barnen, d.v.s på originalspråken. Färöisk tv har t.o.m i åratal haft ett fast återkommande veckoprogram, där danska, norska, svenska eller isländska program sällan har försetts med undertexter. Det är i och för sig inte så märkligt, eftersom färöingarna är de nordbor som förstår de övriga nordiska språken bäst.

Idén om en samnordisk julkalender har redan uppbackning, så det är mycket möjligt att idén förverkligas.

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Webbplatsen Lajkat har sammanställt ett antal - eller rättare sagt elva - iögonfallande felstavningar. Det är inte säkert att detta är den värsta felstavningen; det beror på tycke och smak. I självbevarelsedriften borde ingå insikten att det då och då behövs språkgranskning av någon utomstående.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I en artikel i Svenska Dagbladet den 4 juni ondgör sig Fredrik Johansson över att två (i realiteten) engelskspråkiga förskolor i Malmö hotas av stängning. Katrin Stjernfeldt Jammeh/Stephan Müchler tog upp samma tema i en artikel i Sydsvenska Dagbladet den 29 december i fjol, men uttryckte sig betydligt dunklare än Johansson. De skrev att ”det är idag ett grundkrav att det finns internationella skolor med god kvalitet”.  Frågan är vad de menade med ”internationella” skolor och om ”god kvalitet” förutsatte att undervisningen enbart skulle bedrivas på engelska.

Fredrik Johansson skriver:

”En engelskspråkig förskola kan tvingas lägga ner en välfungerande populär verksamhet därför att den bedrivs på engelska!

Bakgrunden är en sällsynt nitisk tolkning av två lagar: Språklagen och Förskolelagen.

Språklagen säger – enkelt uttryckt – att svensk offentlig verksamhet ska drivas på svenska. Då denna engelskspråkiga förskola genom skolpengen ses som en offentlig verksamhet. Så är det i strid med lagen att svenska inte är huvudspråk. Hävdar Malmö stad.”

Men varför ska svenska skattebetalare finansiera en verksamhet, som uteslutande bedrivs på engelska, som inte är landets huvudspråk? Engelska har inte ens status av nationellt minoritetsspråk i Sverige.

Vilka är det som går i dessa förskolor i Malmö? Det är barn till föräldrar som av ett eller annat skäl befinner sig i Malmö/Sverige under en begränsad period. Enligt Fredrik Johansson jobbar föräldrarna kanske på något av de internationella huvudkontor som finns i Malmö/Köpenhamn, i högskolevärlden eller hos någon annan internationell arbetsgivare.

Det är ingenting att som hindrar föräldrarnas arbetsgivare att finansiera denna förskoleverksamhet som en extra löneförmån eller betala föräldrarna en så pass hög lön att de kan betala förskoleavgiften ur egen ficka. Under alla förhållanden talar vi inte om diskplockare här. Varför ska detta belasta svenska skattebetalare?

Dessutom är det ett märkligt att det skulle finnas föräldrar, som inte önskar att deras barn ska komma i kontakt med det svenska språket och det svenska samhället, även om deras vistelse i Sverige är ganska kortvarig. Det går ju mycket väl att anordna en tvåspråkig verksamhet. Förskolebarn lär sig ett nytt språk mycket snabbt. Vad gör dessa föräldrar efter att barnen har vistats på förskolan? Låser in dem hemma och låter dem inte gå ut och leka på gården eller med grannens barn, som förmodligen talar svenska?

Denna fråga har alltså principiell och nationell betydelse.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsváret)