(ITexten är hämtad från LitteraturMagazinet)

"Barn gör som deras föräldrar gör! För att få barn att läsa måste deras föräldrar och andra vuxna börja läsa. "Ställ inte krav på barn och ungdomar och deras läsning som du inte kan leva upp till själv." Det anser Kåkå Olsen som skrivit en masteruppsats om pojkars läsning vid Lunds universitet.

– Det är sant att pojkar läser mindre och sämre än flickor, men det är framför allt sant att de läser andra texter, andra genrer och på andra sätt, säger hon.

Hon slår ett slag för att omvärdera vad pojkar underförstått "bör" läsa. Kanske går det lika bra med facklitteratur och serier?
– En explicit lösning som presenteras är att pojkar ska förmås läsa mer skönlitteratur och jag menar att det kanske är fel ände att börja i, säger hon."

Gå vidare till de sju punkterna!

(Denna nätrdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Språkförsvarets programförklaring, som antogs den 16/4 2011, finns faktiskt på finska. Översättningen har inte skett på vårt initiativ, men översättningen verkar vara i huvudsak korrekt. Man kan hitta den översatta versionen här eller här.

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Språkförsvaret startade som privat hemsida redan 2002. Denna händelse i det fördolda uppmärksammades faktiskt i efterhand, 2007, av Tomasso M. Milani i en avhandling vid Stockholms universitet, i vilken han hävdade att detta var den ena signifikanta språkhändelsen i Sverige detta år – den andra var Fredrik Lindströms tv-serie ”Värsta språket”.

Detta påstående var kanske förvånande, men det innehåller en god portion sanning. Språkförsvaret bärs nämligen upp av övertygelsen att språkutveckling inte alls är något ödesbestämt. En grupp språkentusiaster, som inte nöjer sig med att stå vid sidan om skeendet och betrakta det eller bara beskärma sig över förfallet, kan genom opinionsbildning vända på utvecklingen. Det är dessutom viktigt att mobilisera så många människor som möjligt utifrån en begränsad plattform.

Språkförsvaret är den enda gräsrotsorganisation i Sverige som försvarar svenska språket gentemot engelskans expansion på svenskans bekostnad och som förordar mångspråkighet och mellannordisk språkförståelse.  Språkförsvaret fokuserar alltså på svenska språkets ställning, d.v.s statusvård. Redan i samband med bildandet 2005 angav Språkförsvaret som sin viktigaste kampuppgift att driva fram en språklag i Sverige, vilket förverkligades 2009. Samtidigt har Språkförsvaret under årens lopp systematiskt betat av olika områden som svenskans ställning inom den högre utbildningen, engelskans intåg som undervisningsspråk i grundskolan och gymnasiet, den mellannordiska språkgemenskapen, finlandssvenskan, svenskans ställning inom EU, engelskan i reklamen och svenskans ställning som patentspråk. Detta betyder inte att Språkförsvaret anser att språkvård är oviktigt; speciellt onödiga anglicismer bör motas i grind, eftersom de också är ett symptom på engelskans inflytande.

Språkförsvarets språkpolitik sammanfattas i vår programförklaring.

Språkförsvaret är ett partipolitiskt obundet nätverk och absolut inte knutet till ett visst parti. Alla medlemmar i Språkförsvaret arbetar ideellt och varje krona i medlemsintäkter plöjs ner i seminarier och i webbplatsen. Ju flera medlemmar vi blir, desto mera kan vi uträtta i fråga om opinionsbildning. Om du redan anser att Språkförsvaret gör nytta, finns det all anledning att ansluta sig. Fråga inte vad andra kan göra för svenska språket utan vad du kan göra.

Medlemskap kostar 200 kr per år (100 kr för studerande, pensionärer och arbetslösa) – Plusgiro 421118-1. Se ytterligare instruktioner här!

Det finns också en växande grupp på Facebook, som heter Språkförsvarets vänner.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Lars Melin, docent i svenska vid Stockholms universitet, tror inte att svenska språket är hotat utan menar att nyorden är väldigt ”blågula”.

– Jag tycker att orden är så blågula att man skäms, även om vissa inspirerats från engelskan. Vi har lånat ord sedan 1945. Inlånade ord kan ibland väcka debatt och vissa uppskattar det inte lika mycket. Men vi använder ord som downloda och likande utan att vi ens tänker på det.

Lars Melin är just nu aktuell med boken ”Money talks” där han skriver om flera nyord inom näringslivet.

Ovanstående kunde läsas i SvD efter att nyordslistan hade publicerats! Det slog mig plötsligt att ingen här i nätdagboken tycks ha uppmärksammat/reagerat på detta sensationella påstående. Är Lars Melin en förtäckt anglifieringsförespråkare? Titeln på hans nya bok tyder dessvärre på det ...

Hillo Nordström

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket språkförsvaret)

(Brev till Språkförsvaret)

Hej!

Jag heter Stig Hallgren och bor i Borås. I mitt yrke som polisman har jag ägnat en stor del av arbetet åt invandrarfrågor. Redan tidigt blev jag varse ett stort språkintresse. I min stads realskola (Lidköping var min barndoms stad) började tidigt undervisning i tyska. Sedan kom engelska och för att kunna vinna inträde i gymnasiet blev franskan obligatorisk. Intresse för dessa språk har sedan följt mig. I gymnasiet stötte jag på problem. Tillhörig ett socialt skikt bereddes, har det visat sig efteråt, jag mot slutet av gymnasietiden inte möjlighet att ta den åstundade studentexamen. Jag sökte mig till polisväsendet, varifrån jag nu sedan 1996 är pensionerad. Språkintresset har följt mig och via Komvux gjort att jag nu har en akademisk grundexamen med engelska, tyska och franska ingående i den.

Jag har följt många ungdomars väg på språkutbildningens område och har funderat en del på varför engelskan mer än andra språk vunnit mark hos oss. Det är många faktorer som haft betydelse för denna utveckling. Sammanfattande tror jag är det glamourösa inslaget i detta språk. Det finns en hjältegloria som detta språk färgats av, på grund av att världen sett hur detta språk talats av män och kvinnor i sammanhang, där engelskan varit vagnen på vilken en framgångskultur befordrats eller förefaller ha befordrats.

Men engelskan är inte ett språk man tillägnar sig hur lätt som helst. Jag har gjort en högst privat undersökning på grund av det ordförråd jag redan tidigt tillsammans med mina tidiga skolkamrater tillägnade mig och sedan via realskola, Komvux och högskola. Bara genom att studera det kortaste textavsnitt i en tidning eller i en bok eller annat finner man att mycket få ord kan läsas utan att man finner, att varje bokstav representerar andra språkljud är det denna bokstav i sig själv står för. Ta bara ordet I som står för jag i svenska och som är mycket frekvent i såväl talspråk som skriftspråk. Vid högläsning ur en text där detta ord ingår och vid innantilläsning såväl som i samtal uttalas I som en diftong, som [ai]. De delar av ord som är betydelsebärande kännetecknas i engelskan av att de är byggstenar i ord, där uttalet ger ordet dess rätta betydelse.

Det syndas rätt ofta i undervisningen mot att uttalet i framförallt engelskan bör ges framskjuten plats. I det avseendet möter inte den tyskstuderande eller franskstuderande riktigt samma svårigheter. Vad tyskan beträffar och kanske också franskan bär de på historiskabördor inte helt lätta att utreda.

Men till slut: Jag tror, att det bästa försvaret mot den tilltagande anglifieringen av svenskan är att få svensken att inse, att svenskan om man inte är på sin vakt gör av svenskan eller delar av den en pidginengelska, ett blandspråk, genom att slarva med engelskt uttal, som ju vid besök i engelsktalande länder bara väcker viss munterhet. En svensk talande pidginengelska ger inte ett gott intryck åt utbildningssverige, det försäkrar jag.

Vänligen

Stig Hallgren

Borås  

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Sture Berg, biträdande redaktör för Svenska Akademiens ordlista (SAOL), intervjuades i Dagens Nyheter den 27/12 med anledning av att nästa utgåva av SAOL snart skall skickas iväg till tryckeriet. Han säger:

”Ett problem med svenskan är att antalet sammansättningar är oändligt, vilket samtidigt ger fantastiska möjligheter. Detta evangelium måste ständigt predikas att man får lov att använda ord som inte finns i ordlistan. Många verkar tro att det inte är tillåtet, men ordlistan är en representativ samling av ord.”

En ordlista som toge med alla sammansättningar i svenskan skulle svälla över alla bräddar.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

På juldagen skrev Observatör om ”Black box – White box?”. Det föranledde mig att mejla följande till kulturchefen Torsten Schenlaer och konsthallschefen Åsa Nacking i staden Lund:

Svart låda respektive vit låda är svenska för black box respektive white box.

Eftersom den förestående kultursatsningen ska ske i Sverige med en i huvudsak svensk publik och av en svensk arrangör är det direkt fånigt att presentera den på engelska. Ni sänker er till samma nivå som chipstillverkare, tuggummitillverkare och andra krämare av onyttiga varor.

På annandagen svarade Torsten Schenlaer följande:

Orsaken till att vi valt ett namn på engelska är dels att konst- och kulturvärlden idag är både nationell och internationell, men också därför att Lunds befolkning, både den del som är ung och bor här en kortare tid och den som slår sig till ro i staden, inte har svenska som första språk. Enligt en medborgarundersökning är det många unga medborgare som inte känner till Lunds Konsthall och vi har som målsättning att nå ut bättre till dem.

Jag har arbetat många år inom scenkonstområdet. Där är ”black box”, oavsett ursprung rent språkligt, den gängse beteckningen på scenrummets svarta låda.

Man kan tycka olika och det gör vi tydligen. Icke desto mindre önskar jag dig en god fortsättning på julen.

Idag svarade jag Torsten Schenlaer på följande vis:

Jag besvarar dina påståenden i den ordning du tar upp dem.

1. Att välja engelska är varken att vara nationell eller internationell. Att välja svenska är att vara nationell. Att sedan ha undertitlar på de språk som talas av de flesta utländska besökarna är att vara internationell, till exempel tyska, polska, holländska, franska, spanska, italienska eller vilka modersmål ni borde ha lärt er är de vanligaste bland utländska besökare. Det är också att visa dem en respekt som de uppskattar.

2. Av Lunds cirka 113 000 invånare har en överväldigande majoritet svenska som modersmål. Av dem som inte har det behärskar fler svenska som andraspråk än engelska. Om du inkluderar utländska studenter i ditt resonemang har inga av dem valt att studera i Sverige för att förkovra sig i engelska. Många av dem kan mycket väl ha valt Sverige just för att vid sidan av studierna lära sig något om Sverige. Det gör de bäst på svenska.

3. Att många unga medborgare inte känner till Lunds Konsthall kan bland annat bero på att ni väljer att tilltala dem på ett främmande språk. Försök med svenska så går det nog bättre. Dessutom har ni som kommunal inrättning en språklag att förhålla er till. Jag bifogar ett exemplar av den.

4. När man googlar på ”black box” respektive ”white box” kommer ingen hänvisning till scenrum fram så långt upp som man orkar gå igenom. Det är nog mer en fråga om slentrianmässigt bruk mellan dig och dina närmaste kollegor. Lundensarna kommer säkerligen att tala om svarta respektive vita lådor, när dessa väl har placerats ut, så varför inte kalla lådorna det redan från början. Utländska besökare kommer säkert att benämna lådorna såsom det heter på deras respektive språk och knappast på engelska.

Vad fortsättningen på denna korrespondens kan leda till får vi väl se. Men hör gärna av dig till torsten.schenlaer@lund.se och asa.nacking@lund.se du också.

Gunnar Lund

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket språkförsvaret)

Lyssnade igår på Spanarna i P1. (Lika spirituella och kloka som vanligt). Jonas Hallberg häcklade med frustande ironi just detta som Språkförsvaret gått i bräschen för: engelska texter i reklam riktad till en i huvudsak svensktalande marknad.

Skicka honom en blomma! Programmet sänds i repris idag lördag och går dessutom att lyssna på i http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=516

Med vänlig hälsning
Lars Göran

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)