(Denna debatt startade med anledning av Internationella Engelska Skolans etablering i Ängelholm)

Många vet nog inte hur de nya privatskolorna fungerar. Kommunalrådet i Ängelholm, Robin Holmberg (m), vet det mycket väl och gillar att miljon efter miljon förs över till rika aktieägare i USA och till olika skatteparadis. På en fråga om hur han som vald representant för oss skattebetalare ser på att delar av den kommunala skolbudgeten försvinner från den verksamhet de var avsedda för, svarar Holmberg: ”Jag har inga direkta synpunkter på detta”.

För en moderat politiker är det naturligtvis helt rätt. Deras politik går ut på att ge företagen största möjliga frihet att berika sig. Man vill privatisera så mycket som möjligt samtidigt som resurserna för kommun och stat ska urholkas tills de faller ihop. Resultatet har vi sett i hur skola, vård och omsorg har förfallit och de verksamhetsansvariga tvingats säga att man måste spara. Och det är klart att kvaliteten inte kan upprätthållas om ekonomin krymper i takt med att anslagen minskar. Detta är ju också syftet. Bristerna i den offentliga sektorn driver fram krav på alternativ och där står de privata med ett leende från det ena örat till det andra.

Framväxten av privata skolor – de s k friskolorna – bygger på ”skolpengen”, som är den beräknade årskostnaden för varje elev. Skolmyndigheten lämnar över den till den skola som eleven valt. När pengarna väl har kommit, kan skolan göra vad den vill med dem. Inget annat land lär tillåta att sådana för skolan budgeterade medel går i privata fickor. Privatskolorna har blivit konkurrerande företag som med populära åtgärder och låga krav tävlar om att vinna över elever. Med elevens fria val och skolpengen berövades kommunen makt över skolan. Den fördes över till marknaden som kan strunta i många av de krav vi alltid har ställt på skolan och lärarna. Ansvaret för skollagens bestämmelser om alla elevers behov ligger kvar hos kommunen.

Det finns en princip om att alla skolor ska behandlas lika ur ekonomisk synpunkt. Skolor med stor andel nyanlända och elever med sociala och andra problem kräver fler lärare, kuratorer och sjuksköterskor. Det är bra att det finns kommuner som vill kompensera för detta. Men det står dem dyrt eftersom en lika stor summa måste skickas till kommunens privatskolor – för ingenting alls! Särskilt svårt att svälja kan det vara om man vet att pengarna sedan går vidare till någon miljardärs lyxkonsumtion. De hade så väl behövts för att bygga ett tryggare och jämlikare Sverige.

Bo Alvberger

(Insändaren publicerades i något förkortat skick i Helsingborgs Dagblad/ NST idag)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Söndagens svenskspråkiga sång

Benjamin Ingrosso - Längst inne i mitt huvud

Söndagens svenskspråkiga dikt

Längst inne i mitt huvud

Längst inne i mitt huvud

står hästar under träden

och molnen flyger fort

Där lyser vallmon röd i säden

det har den alltid gjort

Längst inne i mitt huvud

är livet skönt och utan slut

och göken gal varenda timma

Jag ligger stilla i en båt och driver långsamt ut

fast det är dimma

Längst inne i mitt huvud

är allting ofattbart och svårt

och skratten dånar som kanoner

och gräs är mjukt men sten är hårt

och jorden rymmer millioner

Längst inne i mitt huvud

finns det en tystnad stor och tung

och tankar som man inte orkar tänka

Längst inne i mitt huvud är jag alltid ung

och kan se dina ögon blänka

Barbro Lindgren

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

På Vasamuseets reklamskylt står Sveriges nationalspråk svenska överst. Först därunder står den engelska texten. Bra! Storleken på bokstäverna borde dock ha varit mindre på engelska. Dessutom borde tiderna ha stått tillsammans med den svenska texten.

 Christina Johansson 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Lars Leijonborg, å sin sida, är en varm anhängare av friskolor och då även vinstdrivande skattefinansierade sådana = språkbytesskolor som "Internationella" engelska skolan m fl, där engelskan har ersatt svenskan som förstaspråk. Hur menligt inverkar inte detta på svenska språkets ställning i landet!?

Leijonborg är dessutom ordförande för Friskolornas riksförbund. Mot bakgrund av ovanstående anser jag att Leijonborg inte ska slå sig alltför mycket för bröstet när det gäller sina insatser vad svenska språket och dess ställning anbelangar.

Per-Owe Albinsson 

(Denna nätdagbok är är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Varför använda det engelska ordet ”mute” när det finns ”stänga av ljudet”, stänga av” och ”tysta” som verb och ”stum”, ”tyst” och ”ljudlös” som adjektiv i svenskan? Det svengelska uttrycket ”på mute” kan med fördel översättas till ”på ljudlöst”. Tack och lov finns varken ”mute” i Svenska Akademiens ordlista eller i Svenska Akademiens ordbok!

Christina Johansson 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I Bulletin (1)berättar Mikael Parkvall om hur han anklagades för rasism för att ha bedrivit forskning kring – och offentliggjort – språkstatistik. Det publicerades dock 2009 olika versioner av en artikel, som ytterst byggde på Parkvalls forskning, i fjorton tidskrifter och tidningar: Alba, Tidningen Kulturen, Journalisten, Uppsala Fria Tidning, Svensklärarföreningen, Norra Västerbotten, Aktuellt om migration, Norrländska Socialdemokraten, Länstidningen Södertälje, Kristianstadsbladet, Helsingborgs Dagblad, Östgöta-Correspondenten, VästerviksTidningen och Hela Hälsingland. Ingen, inte ens de som utgjorde måltavla för kritiken, besvarade kritiken  – ingen slängde heller fram något rasistkort, vilket naturligtvis var svårt med tanke på skribenternas etniska sammansättning. Nedanstående version publicerades i Alba.

Per-Åke Lindblom

Planering trots bristande språkstatistik

[090812] Tidigare i år kritiserade EU:s expertkommitté Sverige för att inte bedriva någon officiell statistikinhämtning vad beträffar regionala språk eller minoritetsspråk. ”Detta begränsar de svenska myndigheternas förmåga att planera och genomföra lämpliga åtgärder för skyddet och befrämjandet av dessa språk och gör det svårt för Expertkommittén att värdera om Sverige fullgör sina åligganden,” hette det i rapporten.

Kritiken är helt korrekt – Sverige saknar officiell språkstatistik, med grundskoleelever som det huvudsakliga undantaget. Nu skulle man tro att det av den anledningen överhuvudtaget inte görs några uttalanden om exempelvis antalet modersmålstalare av olika språk i Sverige. Detta är emellertid långt ifrån sanningen, och i själva verket florerar mängder av mer eller mindre ogrundade uppskattningar.

Eftersom Sverige saknar officiell språkstatistik, vet vi inte hur många som har svenska som modersmål. Det förekommer olika uppskattningar, alltifrån 81, 83, 85 procent till 90 procent av invånarna. Varje procentenhets skillnad motsvarar drygt 90 000 personer; mellan lägsta och högsta uppskattning skiljer det alltså mer än 800 000 människor.

Situationen är densamma för minoritetsspråken. Uppskattningarna av antalet talare av meänkieli, norrbottensfinska, varierar mellan 20 000 och 80 000. Antalet som talar samiska anges till mellan 5 000 och 20 000 personer. De finsktalande pendlar mellan 70 000 och 450 000 människor. Talare av jiddisch anges som minst till 750 personer och som mest till 6 000, och uppskattningar av romanitalande fluktuerar mellan 5 000 och 40 000 personer. I en del fall har vi alltså att göra med en faktor sex eller åtta mellan högsta och lägsta uppskattning.

När det gäller invandrarspråken, är läget aningen bättre, eftersom myndigheterna samlar in språkdata i åtminstone tre sammanhang: 1) grundskoleelevers hemspråk, 2) modersmål för deltagare i SFI (svenska för invandrare), och 3) modersmål för asylsökande. Dessa uppgifter är dock av begränsat värde eftersom de fångar in ganska små grupper. Större delen av invandringen består inte av asylsökande, alla nyanlända deltar inte i SFI-undervisning, och i inget av dessa sammanhang figurerar de inhemska minoritetsgrupperna. Äldre invandrargrupper har inte längre barn i skolåldern, varför det finns anledning att anta att exempelvis finska är underrepresenterat i skolstatistiken i jämförelse med språkets andel av totalbefolkningen.

Ibland laboreras med uppskattningar utifrån antagandet att de flesta utrikes födda också talar ursprungslandets språk, men detta kan i vissa fall leda helt fel. Alla som emigrerar från Turkiet eller Finland har inte turkiska respektive finska som modersmål. Bland utvandrare från dessa länder är tvärtom talare av syrianska/assyriska respektive svenska överrepresenterade i relation till befolkningsandelen. Detta tycks vissa svenska myndigheter inte ens känna till.

Situationen kan närmast beskrivas som tragikomisk. Tragisk såtillvida att svenska myndigheternas förmåga att planera och genomföra lämpliga åtgärder för att skydda och befrämja de inhemska språken och invandrarspråken liksom seriös vetenskaplig forskning försvåras. Komisk såtillvida att myndigheternas beslut att avstå från officiell statistikinhämtning inte har förhindrat allsköns spekulationer om antalet modersmålstalare av olika språk och att myndigheterna själva inte tvekar att delta i detta spekulerande – ibland med resultat som kan vederläggas med ett minimum av elementära bakgrundskunskaper.

Finns det något enkelt sätt att åtgärda problemet? Självfallet! Det enklaste är att registrera språktillhörighet i det folkbokföringssystem, som sköts av Skatteverket. I Finland kan man webbregistrera sitt modersmål och också ange önskat kontaktspråk hos Befolkningsregistercentralen, och därigenom vet man att 91,5 % av befolkningen i Finland har finska som modersmål och 5,5 % svenska. Exakt hur uppgiften eller frågorna ska formuleras av Skatteverket kan diskuteras. Det är möjligt att man kan gå längre eller vara mer precis än de finländska myndigheterna (vilket är fallet i exempelvis Kanada), men detta är inte huvudfrågan.

Svenska myndigheters ovilja att bedriva seriös inhämtning av språkstatistik går tillbaka till tidigt 90-tal och motiverades av den dåvarande kulturministern Birgit Friggebo i riksdagen:

”Det finns flera skäl till att man väljer att inte registrera uppgifter om enskildas modersmål eller etniska tillhörighet. Hänsynen till den personliga integriteten är ett viktigt skäl. Många av dem frågan berör är flyktingar. Det är angeläget att det ur allmänna register inte går att göra sammanställningar eller få ut uppgifter som kan hota deras eller deras anhörigas säkerhet.”

Personuppgiftslagen (1998:204) förbjuder uttryckligen ”behandling av […] personuppgifter som avslöjar ras eller etniskt ursprung”. Men språktillhörighet är inte detsamma som ”rastillhörighet eller etniskt ursprung”. Det hör också till saken att Finland nästan ordagrant har samma personuppgiftslag som Sverige. Den svenska personuppgiftslagen förbjuder visserligen registrering av ”politiska åsikter” eller ”medlemskap i fackförening”, samtidigt som det inte är otillåtet att publicera medlemsantalet i olika fackföreningar eller göra gallupundersökningar om befolkningens politiska sympatier. Och trots förbudet mot åsiktsregistrering har ändå Sverige fällts i Europadomstolen för att ha bedrivit sådan riktad mot enskilda medborgare. Samma personuppgiftslag medger för övrigt undantag ”för forskningsändamål”. Europarådet genomför regelbundet undersökningar om modersmål och språkkunskaper i sina medlemsländer, och har t.o.m via expertkommittén kritiserat Sverige för att ha underlåtit att genomföra tillförlitliga statistiska kartläggningar av de språk som talas i landet.

Det finns heller inget samband mellan inhämtning av språkstatistik och den språkpolitik som tillämpas i ett visst land. Stater som Kanada, Finland, Frankrike, Schweiz, Österrike, USA och Australien har styrelseskick liknande det svenska, och för alla språkstatistik utan att medborgarnas integritet anses vara hotad. Andra rättstater, såsom Belgien, Italien, Japan, Norge, Portugal, Sydkorea, Tjeckien och Tyskland avstår – liksom Sverige – från att kartlägga sina befolkningars språktillhörighet. Det gör heller inte regimerna i Eritrea, Iran, Kuba, Saudi-Arabien, Sudan och Zimbabwe, medan regimerna i Vitryssland, Vietnam och Kina har språklig eller åtminstone etnisk registrering av medborgarna. Graden av repression eller demokrati verkar helt enkelt inte ha mycket att göra med statens intresse för befolkningens språkförhållanden.

Det är naturligtvis viktigt för språkforskare liksom för myndigheters språkplanering och språkpolitiska ställningstaganden, att kunna utgå från en korrekt beskrivning av den språkliga verkligheten. Språkstatistik är också en förutsättning för att kunna planera till exempel behovet av äldreomsorg för nationella minoriteter och olika invandrargrupper. Ingen språkgrupp kan i det långa loppet tjäna på en överskattning eller underskattning av det verkliga antalet talare. Siffror är neutrala. Det är hur man tolkar sifferuppgifterna som är den springande punkten. Hellre än att föra en faktabaserad språkstatistik, uppmuntrar myndigheterna idag uppskattningar på lösa boliner. Detta hindrar självklart inte att enskilda forskare kan ha gjort helt korrekta uppskattningar, som stämmer med verkligheten. Sammantaget innebär situationen att intellektuell hederlighet och sanningssökande inte premieras och inte heller bedöms ha någon större samhällsnytta.

Jean Azar, gymnasielärare i svenska;
Lars-Nila Lasko, ordförande Riksorganisationen Same Ätnam;
Per-Åke Lindblom, f.d gymnasielärare i svenska och filosofi;
Refik Sener, kulturskribent;
Kaarlo Voionmaa, docent i finska

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I fransktalande Genève klagar en ledamot i fullmäktige på att det engelska ordet "SALE" används på många ställen i stället för "SOLDES", i strid med kantonens regler som föreskriver franska. ”Sale” betyder dessutom smutsig, oren eller lortig på franska.

Se artikel!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Om nu Myrorna på Götgatan på Södermalm i Stockholm kör med engelskspråkiga affischer, så skyltar Kupan på Östgötagatan i samma stadsdel på svenska och gör rentav reklam för svensklektioner. Utmärkt, Kupan!

Christina Johansson

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)