Ledarskribent Elin Henrikssons artikel med rubriken: "Fler behöver inte börja plugga språk" i Helsingborgs Dagblad den 28 februari är intressant. Vi redovisar nedan några tankar och funderingar kring språkutbildningen i Sverige idag och för framtiden.

Man kan ibland frågar sig om alla våra elever och studenter verkligen behöver plugga så mycket och så omfattande engelska? Engelska är ju redan det enda obligatoriska främmande språket i dagens grund- och gymnasieskolor. Vi tror inte att så många svenskar idag behöver eller ens använder sig av alltför avancerad engelska? Det räcker ju med skolengelska för att åka till England, Mallorca eller till Thailand på semester för att kunna göra sig förstådd.

Men vi är ju medlemmar i EU och därför kan det vara både trevligt och nyttigt att också lära sig något av de större EU-språken. Det skadar aldrig! Därför borde våra studenter åtminstone även studera ett större europeiskt/EU språk mer ingående. Då tänker vi närmast på franska, italienska och tyska. Det var de tre "grundarspråken" i EEC/EU, 1957. Spanien blev medlem först senare (1986). Till exempel italienska är ju operans, matens och musikens språk, dessutom är Italien också ett ganska betydande teknologi- och industriland.

Framförallt har man då lite större möjlighet att följa nyhets- och andra TV program från kontinenten. Samtidigt kan man också lära sig ett och annat om de olika ländernas vardag, kultur och politik. Det är inte minst viktigt! Exempelvis nu under pandemin har vi haft möjlighet och stor glädje av att via satellit kolla en hel del europeiska TV- program. Mycket givande! Bland annat diskussionsprogram om pandemin har varit intressanta och nyttiga att kunna följa på de europeiska kanalerna.

Dessutom bör inte det engelska språket få inta en särställning i svensk språkundervisning. Storbritannien har ju nyligen lämnat EU via "Brexit". Det betyder att engelska språket numera INTE är ett av de större språken inom EU. Och engelska är ännu (?) inte ett officiellt språk i Sverige. Därför ska givetvis svenskan också alltid vara första undervisnings- och huvudspråk i alla svenska skolor, oavsett skolform. Här hänvisar vi till den svenska språklagen från 2009. Språklagen stipulerar att svenskan är det enda officiella språket och huvudspråket i Sverige.

P-O Albinsson/C-G Pernbring   

Texten också publicerad som insändare i Sydsvenska Dagbladet/Helsingborgs Dagblad den 9/3 2021.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Man måste nog läsa artikeln innan man förstår rubriken...

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Citatet är hämtat från en artikel av Sanna Lundell i Arbetsvärlden idag)

” - Överlag tycker jag mig se att en oproportionerligt stor del som har svårt att klara sig kommer från Engelska skolan. Det är inte språket utan undervisningsmetoden som gör det svårt för eleverna.

Lärarens bild är att eleverna i gymnasiet som tidigare har gått i Engelska skolan har lärt sig mycket utantill.

En oproportionerligt stor del som har svårt att klara sig kommer från Engelska skolan

- Bristerna låg inte i att de fått undervisning på engelska och hade svårt med undervisning på svenska, utan i att de hade svårt att analysera och lösa problem. De hade arbetat mycket med utantillinlärning men så fort undervisningen kom utanför detta så blev det svårt.

Läraren säger att hen “Lider med eleverna, för de har tidigare inte gjort något fel”.

- Men de har inte tillräckliga förmågor för att klara skolan sedan. Vårdnadshavare har fått höra att allt har gått jättebra och så går det inte jättebra. Ibland kan det vara det rent språkliga som ställer till problem. Eleverna har inte alltid ett akademiskt språk. De kan säkert konversera på engelska men inte skriva bra.

Läraren har ställt frågor till eleverna som har stött på problem i gymnasiet om vilka skolor de har gått i tidigare.

- Då har det verkat som att en oproportionerligt stor del kommer från Engelska skolan. Vårdnadshavarna är supernöjda som kunder. De får mycket mer återkoppling och eleverna får studiero.”

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Bilden är från Vasaloppets målgång i Mora 

Texten är hämtad från ”Faktoider”:

"Fraktur är inte så svårläst som man först kan tro. Men det är heller inte onödigt enkelt. I detta klassiska exempel kan man se skillnad på f och s – den är inte stor, men liten. Att ha ett annat s i slutet av ord kan verka märkligt men finns även i grekiska."

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Brev till Wallenstam AB, 40189 Göteborg)

Enligt ett beredningsförslag den 22/9 2020 från namnberedningen i Göteborgs stad  föreslog fastighetsbolaget Wallenstam vissa ändringar av gatunamn:

"Förslaget från Wallenstam var följande: att ändra Råmjölksgränd till Kallebäcks Torg/Kallebäcks Torggata, Kärnmjölksgränd till Lidholms Gata, Skummjölksgränd till Pasteurgatan och Filmjölksgränd till Majkens Gata. De föreslagna ändringarna accepterades inte, dels med anledning av Lidholms, Pasteurs och Majkens svaga koppling till lokal historia dels på grund av att förslagen avviker från Kallebäcks övriga namngivning med mjölkprodukter. Namnberedningen beslutade att efterledet gränd konsekvent ändras till gata. Beträffande namnet Råmjölk, som Wallenstam är mest kritiskt till, valde namnberedningen att ändra till ett annat namn som passar i gruppen mjölkprodukter. Långfil nämndes som lämpligt namn för en viktig gata i området. Namnberedningen föreslår att kulturnämnden fastställer ändring av ortnamnen Råmjölksgränd, Kärnmjölksgränd, Skummjölksgränd samt Filmjölksgränd till: Långfilsgatan, Kärnmjölksgatan, Skummjölksgatan samt Filmjölksgatan till namnberedningen.”

Varför föreslog Wallenstam dessa namnändringar? Tre av de fyra namnförslagen från Wallenstam har det gemensamt att de inte innehåller bokstäverna ä och ö. Att ä tillåts överleva i Kallebäcks Torg/Kallebäcks Torggata kan ju förklaras med att namnet Kallebäck redan är etablerat.

Representerar bokstäverna å, ä och ö ett problem för Wallenstam?

Med vänlig hälsning,

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Nämligen att nya skolor bedriver undervisningen på det egna nationella språket och inte på något gammalt kolonialspråk som definitivt inte behöver något mer utrymme.

Jag har på senare tid kommit på mig själv med att bli glad då jag har sett skyltning för kommande skolor där namnet är svenskt och det inte står något om "internationell".

Ganska skevt att behöva tänka så – eller hur!? Stå upp för svenska språket och låt våra folkvalda få reda på det.

ABC 123

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Finn-Erik Vinje har skrivit en längre artikel i sin blogg, i vilken han inte bara behandlar sin egen relation till svenska språket utan även svenskans inflytande på norskan överhuvudtaget. Han skriver bland annat:

”Svensk øver en betydelig innflytelse på norsk språkutvikling. Påvirkningen skjer over en bred skala; jeg nevner her noen stikkord: fjernsyn, film; dameblader, bildeblader, pop- og musikkblader, motorblader, familieblader; popgrupper og visesangere; svenske revynummer. Viktigst er fjernsynet, som sprer svensk språk daglig i norske stuer og gjør nordmenn fortrolig med  det.

Da jeg bodde i Stockholm i 1960-årene, prøvde jeg gang på gang å fange inn norske radio- og fjernsynssignaler. Forgjeves. Det var tekniske hindringer, fikk jeg vite. De samme tekniske hindringer foreligger imidlertid  ikke på vår side av Kjølen, ettersom de fleste nordmenn uten vansker kan ta inn SVT. Nordmenns muligheter for å stifte bekjentskap med svensk språk og kultur var og er langt flere enn vice versa.

Især svensk underholdningsindustri og populærkultur har et stort nedslagsfelt i Norge. De språklige virkningene er markante….”

Han skriver också:

”Norske journalister har i etterkrigstiden tømt  svesismer i hestelass over sine tekster, og leserne finner seg åpenbart til rette med situasjonen. Den som vil danne seg et inntrykk av omfanget av denne låneprosessen, kan studere de ovenfor nevnte skriftene og for øvrig botanisere i ordbøkene «Nyord i norsk. 1945-1975» (1982), «Nyord i norsk» (2012).

Svenskene låner ingenting fra broderfolket i vest. Den leksikalske handelsbalansen er så avgjort i svenskenes favør.

Men om svenskene ikke tar bryet med å låne av nordmennene, så tar de til gjengjeld for seg av de gaver som vår ordrike onkel i Amerika har å by på. Og siden også vi i Norge er svake for det som kommer vestfra, er det i stor monn det samme ordstoffet vi låner. Slik kan vi si at den språklige skandinavismen er blitt fremmet på en uortodoks måte – vi låner de samme amerikanismene i hele Skandinavia!”

Finn-Erik Vinje medarbetade också i Språkförsvarets antologi ”Guld i strupen” .

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)