(Texten är hämtad från Svenska institutets webbplats)

Intresset för svenska språket vid utländska universitet är stort. Drygt 225 universitet i ett fyrtiotal länder erbjuder svenskundervisning och Sverigestudier. Flest svenskstuderande finns det i Tyskland, USA och Frankrike, men även i Polen och i Ryssland är svenska ett populärt ämne. Sammanlagt läser cirka 18 000 studenter svenska varje år på ett universitet utanför Norden.

Varför svenska?

Det finns inte något enhetligt svar på varför intresset för att läsa svenska är så stort. Många studenter uppger att de gillar svensk musik, litteratur och film. För andra kan det till exempel vara den svenska naturen som lockar. Språkstudierna kombineras ofta med studier i samhällsvetenskapliga, naturvetenskapliga eller tekniska ämnen.

Många studenter har som mål att studera eller att arbeta i Sverige. Med språket som verktyg har studenterna en utmärkt inblick i vad som händer i det svenska samhället och i svensk kultur. Intresset för Sverige håller i sig långt efter avslutade studier. Studenterna blir på så vis brobyggare mellan hemlandet och Sverige.

Läs mer om SI:s uppdrag att stödja svenskundervisningen i utlandet

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Inga-Britt Petersson, 86 år, fick på lördagen ta emot 10 000 kronor och ett fint diplom då hon på lördagen fick språkpriset Övdals-Byönn 2018. Coop i Älvdalen finansierar priset och Konsumchefen Roger Dahlsten överlämnade priset till Inga-Britt. 

Inga-Britt Petersson fick årets språkpris Övdals-Byönn av Coop-chefen Roger Dahlsten, till vänster, och Ulum Dalskas ordförande Emil Eriksson.

Inga-Britt  Pettersson har bland mycket annat gjort flera översättningar av kända barn- och ungdomsböcker och håller just nu på att slutföra översättningen av Alice i Underlandet till älvdalska.

- Jag kan bara inte förstå varför man ska få ett så fint pris för att man har gjort något man tycker är så roligt, sa Inga-Britt när hon tog emot priset.

Men det var inte bara detta som hände då föreningen Ulum Dalska för första gången anordnaden Övdalskunes dag: älvdalskans egen dag med ett mycket varierat innehåll. Solsken, sång och musik av barn och vuxna, djur, barnskratt, ungdomar, sagor, gamla som njöt, fika i septembervärmen.

Barnen njöt av Kråysmolningg (ansiktsmålning), Rappelwerkstad (Skrotverkstad), Waveltips (tipspromenad), Krytyre (djur) och sagor på älvdalska.  Ungdomarna hjälpte till med praktiskt taget allt och de äldre lyssnade på tal och uppträdande på scenen i Tingshusparken.

Amanda Martinsson, till vänster, och Frida Martinsson hade hand om Waveltipset på Övdalskunes dag. Drygt 100 startande blev det under de timmar Övdalskunes dag pågick.

Bland annat berättade Ing-Marie Bergman om det stora projektet Willum og bellum, som fått sju miljoner för att revitalisera och stärka det älvdalska språket bland barn och unga. Christopher Pennington Björkman berättade om det stora projektet som går ut på att göra dataspelet Minecraft på älvdalska, Älvdalingarna hade också möjlighet att träffa honom privat och få veta mer om hur de kan delta i projektet som översättare och ”byggare”. Publiken fick också veta lite om några av de många spännande projekt som startats och ska påbörjas om älvdalska runt om i världen och det stora mediaintresse som nu märks nästan varje dag.

Mellan all information från scenen blev det sång och musik av både barnen från årets sommarskola och av proffs som Stefan Nykvist, som naturligtvi sjöng You raise me up, fast på älvdalska: Du raiter upp mig,  och gruppen KGB.

Några av barnen som deltog i årets Sommarkurs i älvdalska sjöng visor de lärt sig på kursen. I bakgrunden en av ledarna, Bosse Tegnér.

Text och foto:

Björn Rehnström

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I Information den 1 september berättade Michael Falkendorf i artikeln ”Hvorfor i alverden skal et bageri hedde ’bakery’, når der ikke er engelsktalende i miles omkreds?” om en bagare i Holbæk, som säljer bagerier:

”Då jag kom hem från sommarsemestern, såg jag fram emot att sätta tänderna i något gott rågbröd. Så jag vek in på huvudgatan i Holbæk, där jag vet att bagaren tillhandahåller sådant. Men då jag stod framför affären, såg jag att fasaden var omgjord, och att det nu stod ’Bakery by Vendelbo’.

Den gode bagaren tror säkert att han kan översätta ’bakverk’ med ’bakery’, men i stället har han börjat sälja bagerier, för det är vad det betyder.”

Det finns säkert en och annan bagare i Sverige som också säljer bagerier.

Läs vidare här!

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Aftonbladet berättar idag bland annat i en nyhetsnotis:

”Under lördagskvällen välte en buss i Påarp i Skåne.

Räddningspådraget som skickades till platsen var stort då 67 personer enligt tidiga uppgifter befann sig ombord. Något som var en missuppfattning.

– Det var sex till sju personer ombord. Det låter likadant på skånska, säger Calle Persson vid polisen till HD.”

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Tid: Tisdagen 27 november 2018, Chalmersplatsen 1, Göteborg

Plats: Chalmers konferens, Chalmersplatsen 1, Göteborg

Förmånspris för Språktidningens läsare: 2395 kr (ord pris 2 795 kr).

I priset ingår föreläsningar, lunch och fika.

Moderator är Språktidningens chefredaktör Anders Svensson

Läs vidare här!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Bengt Åkerberg, Spånga, har avlidit i en ålder av 91 år. Bengt var född i Loka, Älvdalen och blev språkintresserad redan som ung. Han spelade bland annat in sin morfar på band, inspelningar han hade kvar och lyssnade på för att höra den riktigt genuina älvdalskan.  

Sitt yrkesverksamma liv tillbringade han som läroverksadjunkt i svenska, tyska och filosofi. Han bodde då i en villa i Äppelviken, Bromma med sin hustru Eva och barnen.

Bengt Åkerberg har avlidit i en ålder av 91 år. Hans engagemang för det älvdalska språket syns tydligt på denna bild från en av de många kurser i älvdalska som han höll under årens lopp.

I villan fanns gott om plats att musicera och att snickra. Han var medlem i Mazerska kvartettsällskapet och i andra sammanhang där han spelade fiol och han tillverkade bland annat ett femtiotal notställ i trä efter egen ritning. Hans band till Älvdalen var starka och efter pensioneringen ägnade han sig åt att hålla kurser i sitt hem i Bromma och i Älvdalen. Under många år höll han också sommarkurser i älvdalska i Älvdalen, kurser som fortfarande pågår, dock med andra lärare, men i Bengts anda.

Under 16 år arbetade han efter pensioneringen med att färdigställa manus till den 600 sidor tjocka grammatiken över det älvdalska språket tillsammans med Gunnar Nyström i Uppsala. Grammatiken kom ut 2012 och används mycket flitigt på kurser och för självstudier i dag.

Vid sidan om allt detta arbete hjälpte han också älvdalingar med grammatiken i visor, texter och böcker.

Efter grammatiken arbetade han under flera år, tillsammans med Mats Elfquist och Mats Westerling, med manus till Frost Anders dagbok, som skrevs av Frost Anders på 1940-talet. Denna bok kom ut när Bengt hade fyllt 90 år. Fram till sin död höll han intresset för språket i Älvdalen levande och arbetade med en uppföljare till Frost Anders dagbok. Det var inte alla Frost Anders manus som kom med i den första boken. 

Närmast sörjande är hustrun Eva samt tre barn med familjer. Men han efterlämnar också outplånliga och värdefulla minnen i Älvdalen och stora delar av den lärda världen genom sitt enorma och banbrytande arbete för det älvdalska språket och sina mycket genomarbetade böcker.

Text och foto: Björn Rehnström

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Den reklamman som avses är Einar Korpus i artikeln ”Språkpolliser har alltid fel” )

Det händer fortfarande att jag slår mig ned vid flygeln. I gamla noter kan jag se handskrivna kommentarer i blyerts av min lärare, Judith de Frumerie. På några ställen frågar hon sig om det verkligen är rätt skrivet. Jag prövar, det låter inte rent. Jag prövar en annan notation, och det låter bättre.

När man sjunger eller spelar ett instrument kan det vara en poäng om man träffar rätt ton. Världen går inte under för att någon sjunger eller spelar falskt. Det går att tänka sig att det finns varianter. Varierar man inte styrkegrader och tempi? Här finns uppenbarligen en viss frihet, i förhållande till originalet.

Vid improvisation är det inte lätt att säga vad som är rätt och vad som är fel.

I musiken måste man ändå kunna avgöra vad som är vackert, äkta, samstämmigt. Finns inte sådana anspråk också inom bildkonsten, arkitekturen, filmen? Det här är bra, mindre bra, dåligt.

Jag tycker att man borde kunna närma sig det talade och det skrivna ordet på ungefär samma sätt. Vad låter rätt, vad ser oskönt ut? Sådana bedömningar är väl inte direkt polisiära. Men där finns ett element av kritik, i meningen granskning, prövning, domslut. Jag behöver fråga mig varför jag uttrycker mig på just det viset.

Det är inte blott en fråga om ordinnehåll och förståelsesammanhang. Jag har en yrkeserfarenhet från radio och tidningar. Vid studioinspelningar (till skillnad från direktsändningar) hade jag fördelen att kunna ta om när det blev tokigt. För texter som jag skrev, beställde eller mottog fanns det alltid ett korrektur som bestämde hur det skulle stå i sista hand; korrekturet rättade också sakfel.

Visst, jag anser att det bör finnas en ganska stor tolerans vad gäller ordval, meningsbyggnad, uttal, även stavning (för att inte tala om interpunktion). En språknormal är en konvention, inte ett diktat. En del ”regler” är värda att bryta mot: givetvis kan jag inleda ett brev med ”jag”, på samma sätt som jag förbehåller mig rätten att avstå från besynnerligheter som ”hen” och ”tjänsteperson” (istället för tjänsteman) i min prosa.

Det dialektala berikar språket liksom lånord, givet att de inte utplånar andra vokabler (ja, jag skriver vokabler). Språkutveckling sker, sannolikt utan någon speciell logik.

För litet sedan läste jag en bok av den finske författaren Jac. Ahrenberg, Vår landsman, utgiven på Söderströms och Bonniers förlag 1897. Där förekommer verbformen ”läste” i en annan betydelse: ”läste om sig”, ”läste dörren”, det vill säga där vi idag skulle säga och skriva ”låste”. Den som är lite förtrogen med äldre svensk litteratur vet att verbet ”läsa” har eller har haft denna dubbla betydelse. Ännu i Ordbok öfver svenska språket (Beckmans förlag, 1892), som jag äger efter min farfars far, anges ”läsa” som huvudformen när man ska regla om sig, men med en variant: ”Stundom dialektiskt Låsa (från Danskan).”

Det verkar som om ”läsa” i Ahrenbergs mening har kunnat användas fram till cirka 1930. Sedan försvinner det. Också verbens pluralformer har ju upphört i det aktiva språket, liksom frakturstilen i skriven eller tryckt text.

Ändå är det naturligtvis svårt att gå med på att vad som helst duger. Inlån som inte är motiverade bör inte godtas överlag. Det engelska ordförrådet är dubbelt så stort som det franska, genom både germanska och latinska influenser. Sannolikt skapar detta användarbarriärer (vilket svenskar som tror att de behärskar engelska språket snabbt upptäcker).

Själv läser jag alltid en bok med penna i hand. Men när det blir för många kriarättelser, blir själva läsningen onjutbar. Är detta någonting subjektivt? Jag har svårt att tro det. Varför finns det annars förlagsredaktörer? (Eller varför slumrar de?)

Språkbruk har olika nivåer. Jag talar inte på samma sätt i riksdagens kammare som på puben. (Alldeles bortsett från att jag aldrig har kandiderat till riksdagen.) Och till spädbarn talar jag på ytterligare ett annat sätt. Upprätthållandet av sådana distinktioner borde vara någonting för språkvården att hålla ögonen på.

När jag började studera på universitetet för snart femtio år sedan, var en stor del av kurslitteraturen på engelska, men även på tyska och franska. Det fanns studenter som inte gillade detta: de ville ha allt på svenska.

Numera ska det talas engelska på alltfler högre utbildningar. Det är nästan alltid en engelska som inte bottnar i någon djupare språkförståelse; den är fattig, stapplande, icke-idiomatisk. Ibland märks det att folk gissar sig fram. Sådant borde bekämpas. Visst finns det tolkar och översättare.

De som gnäller på ”språkpoliser”, de gnäller de också. Vår reklamman är ett bra exempel på det. Herregud, inte skulle jag spela för någon på ett ostämt och sprucket piano!

Anders Björnsson

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)