Från svenskt håll, d.v.s från regering och utrikesdepartement, har man satt en ära i att försöka skära ner på tolkningskostnaderna inom EU.  I propositionen ”Språk för alla” (sid. 34) hette det angående tolkningssystemet att ”Sverige har varit drivande för att få till stånd en smidigare och mindre kostsam språkordning inom EU.”

 Detta självberöm fanns redan i den socialdemokratiska regeringens proposition ”Bästa språket” 2005. Tolkningssystemet bygger på att rådets arbetsgrupper delas in i tre kategorier, c:a 20 grupper med full tolkning, c:a 50 grupper utan tolkning (d.v.s. oftast engelska och franska) och c:a 80 grupper, där medlemstaterna får begära och betala för passiv eller aktiv tolkning (s.k. Request and Pay, RP). Inom RP-systemet tilldelas varje medlemsstat en pott per år. Om en stats begäran om tolkning överstiger den tilldelade potten får medlemsstaten själv betala. Vid begäran som understiger potten går 2/3 tillbaka till resepotten för respektive medlemsstat. Resten går tillbaka till EU. Detta inträffar oftast för Sverige, som tillsammans med Danmark och Finland tillhör de länder som begär minst tolkning.

Men hur mycket kostar egentligen tolkningen och översättningen inom EU? Hur tung är denna utgiftspost?

”Den totala kostnaden för tolkning inom den Europeiska unionen var 0,46 euro per medborgare 2008 och beräknas för 2010-2012 uppgå till 0,50 euro per medborgare och per år (250 miljoner euro). Översättning och tolkning för Europeiska unionens samtliga institutioner kostade lite mer än 2 euro per medborgare för 2008: kostnaden för en cappuccino.” (Källa: Questions & réponses sur l'interprétation  23/9 2009)

Jämfört med EU:s jordbruksstöd är detta nålpengar. En ko i EU kan räkna med att kosta betydligt mer än en kopp cappuccino per EU-medborgare och år.

Per-Åke Lindblom