Alla inlägg den 6 februari 2017

Av Nätverket Språkförsvaret - 6 februari 2017 17:53

(Texten är hämtad från Institutet för språk och folkminnens webbplats)


”Att använda semikolon rätt är en svår men skön konst. Den 6 februari är det semikolonets dag.

Semikolonets förespråkare högtidlighåller den 6 februari den italienske typografen Aldo Manuzio, som dog det datumet år 1515. Han anses av många vara semikolonets upphovsman.


Man kan förstås diskutera huruvida det behövs en särskild dag för ett skiljetecken. Men just semikolon kanske förtjänar lite extra uppmärksamhet. Dels för att många tycker att det är ett vackert skiljetecken som kräver stilistisk mognad hos skribenten, dels för att det används – och felanvänds – allt oftare i dagens texter.”


Läs vidare här!


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Av Nätverket Språkförsvaret - 6 februari 2017 08:00

Det statliga utbildningsföretaget Lernia lanserade den 31 januari den ”nya rikssvenskan”. På Lernias webbplats kan man lyssna på en inspelning, som växlar mellan åtta uttal: bergslagsmål, östmellansvenska (Mälardalen), finlandssvenska, sydsvenska, utländsk brytning, norrländska, gotländska och västsvenska.


Lernia beskriver hur företaget har gjort:


”Vi har spelat in människor med olika uttal och dialekter utifrån exempelvis ålder, kön, utbildning, etnicitet och geografiskt område. Genom att mixa ihop alla röster har vi fått fram en röstprototyp, som vi låtit en erfaren skådespelare lära sig prata utifrån. Se filmen för att höra resultatet.”


Huvudtesen bakom projektet är att kompetens inte sitter i uttalet. Initiativtagarna åberopar en undersökning som Europakommissionen har gjort, i vilken det framkommer av 72 procent av de tillfrågade svenskarna tror att ”den sökandes sätt att tala (uttal/brytning/accent) är den faktor som kan vara till störst nackdel för en jobbsökande när ett företag ska välja mellan två kandidater med samma yrkeskunskaper och kvalifikationer.”


Aleksandra Boscanin i Göteborgs-Posten invänder:


”Det är anmärkningsvärt att göra ett så stort nummer av resultatet i studien, då den enbart undersökt vad personer tror och inte hur det faktiskt ligger till. Men även om det faktiskt skulle vara så det föreligger, är det fel att välja den kandidat som talar språkligt korrekt före den som inte gör det givet att allt annat är lika?”


Den första frågan är om respondenterna inkluderar sig själva bland dessa 72 procent eller inte. ”Genom sig själv känner man alla andra”. Eller exkluderar man sig själv och tror detta om alla andra svenskar? Vad är det som säger att detta inte är överskattning av det verkliga förhållandet? Vad är det som säger att respondenter i andra EU-länder inte underskattar hur det verkligen förhåller sig? Det intressanta är ju om en invandrare inte har fått ett jobb i konkurrens med modersmålstalande svenskar, trots att vederbörande har haft bättre yrkeskunskaper och kvalifikationer än den som har talat rikssvenska, enbart på grund av sitt uttal. Det kan man inte bevisa med hjälp av denna slags fråga utan det behövs helt andra undersökningsmetoder.


Jag tror inte att 72 procent av svenskarna är så dumma att de tror att ett perfekt rikssvenskt uttal säger någonting om förmågan att programmera, laga hål i tänderna, köra en taxi, städa, skruva ihop en IKEA-möbel eller cykla. Det enda som uttalet eventuellt avslöjar är att vederbörande har kommit till Sverige i vuxen ålder. Mellan tummen och pekfingret brukar det vara svårt att lära sig ett brytningsfritt uttal i ett främmande språk efter 17 års ålder, även om det finns stora individuella variationer hos språkinläraren beroende på ålder, språksläktskap, utbildning, befintliga kunskaper i andra språk, språköra och motivation.


Jag tror heller inte att Lernias initiativ i första hand är uttryck för ett kunskapsförakt, som Boscanin hävdar, utan snarare om en menlös, missriktad välvilja. Frågan gäller i första hand den ömsesidiga förståelsen.


Rikssvenska är ett slags standardiserat uttal, som underlättar förståelsen mellan talare i hela Sverige. Det är inte i första hand fråga om rätt eller fel utan fråga om en norm, som man i varierande utsträckning kan avvika ifrån. Ju mer man avviker från den, desto större är risken för missförstånd eller att kommunikationen inte fungerar. Det är också därför som all undervisning i främmande språk fokuserar på en standardiserad uttalsnorm. Undervisning i engelska i den svenska skolan lär inte i första hand ut cockneyuttal, newcastledialekt eller skotsk engelska utan det som gäller är ett standardiserat brittiskt eller amerikanskt uttal. Detsamma gäller tyska; det är högtyska, som förstås inom hela det tyska språkområdet, inte schweizertyska eller plattyska, som gäller. I Frankrike är det den varietet som talas i och omkring Paris som gäller, inte någon annan fransk varietet som schweizerfranska. Sak samma vad gäller spanskan; det är kastilianskt uttal som gäller, inte andalusiskt. Det hindrar inte att den som vill fördjupa sig i dessa språk och lära känna dess olika varieteter också kan göra detta, säkrast på plats.


I vardagen, i samband med personliga möten, är det inget stort problem om den ena parten bryter eller talar utpräglad dialekt. Men om det är fråga om masskommunikation, som riktas till många lyssnare, i exempelvis radio eller tv, kan det uppstå problem om den ena parten bryter kraftigt eller använder en alltför udda dialekt, d.v.s avlägsnar sig långt från den förhärskande uttalsnormen. Jag minns hur själv hur jag under en föreläsning om statistik på 80-talet helt tappade koncentrationen på grund av föreläsarens kraftiga amerikanska brytning. Detsamma gällde ett föredrag av en rumänska, som talade svenska med kraftig brytning, under en fortbildningsdag i gymnasieskolan. Till sist lyssnade jag bara på deras brytning.


De flesta svenskar är vana att vid att höra dialekt eller svenska med brytning. De som bor i en invandrartät förort är mera vana att höra bruten svenska än de som bor i ett grindsamhälle i någon av våra storstäder (läs stadsdel där nästan alla är etniska svenskar) eller på landsbygden med få invandrare. Jag tror faktiskt att det finns ett standardiserat rikssvenskt uttal, som är så beskaffat att man inte kan höra varifrån vederbörande egentligen kommer. Jag brukade ofta fråga mina elever i svenska på ungdomsgymnasiet i Stockholm varifrån jag egentligen kom. Det var ytterst sällan de kunde placera mig i Hälsingland.


Det är naturligtvis bra att det talspråk, som jag kallar för ”östermalmssvenska”, som tidigare tillämpades i radio och tv och i svenska filmer åtminstone fram till 1960-talet någon gång, har övergivits till förmån för ett språk som är mer regionalt eller dialektalt färgat eller med lätt brytning. Men det finns faktiskt en gräns, som går vid ömsesidig förståelse. Den som vill ”bredda” rikssvenskan kanske bara åstadkommer att gränsen suddas ut till förfång för den ömsesidiga språkförståelsen.


Per-Åke Lindblom


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Presentation

Omröstning

Är älvdalskan ett språk eller en dialekt?
 Älvdalskan är ett språk
 Älvdalskan är en dialekt
 Vet inte

Fråga mig

142 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9
10
11 12
13 14 15
16
17 18 19
20 21 22 23 24
25
26
27 28
<<< Februari 2017 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Säg hellre!

Irriteras du av ett onödigt engelskt lånord och kan föreslå ett ersättningsord?  Skicka det i så fall till ersattningsordet@sprakforsvaret.se.  Om granskningsgruppen tycker att det är ett bra ord, belönas du med "Svenskan - ett språk att äga, älska och ärva" och ordet förtecknas också i avdelningen "Säg hellre!"

Blogtoplist


Skapa flashcards