(Texten är också publicerad i Presens, utgiven av Finlands svenska författarföreningar)

När jag tänker om språk, tänker jag: klanger. Partituret på flygen: det är ett av mina språk. Som ljuder. Men det gör också tonerna i mina drömmar. De kan frasa, mildra, isa, mullra. Också det skrivna, det textade, också det blott skrapade framkallar hörselintryck. Det är som vinden. Jag hör den genom ett treglasfönster, då jag tittar på träden.

När jag tänker om språk, tänker jag: tecken. Minen i spegeln: den är ett av mina språk. Som smärtar, fnyser, gäckar, gycklar, också lindrar. Inte det minsta komma vill jag avstå ifrån! Det vore som att avstå från att förstå ett litet barn, dess läten, dess ostyriga rörelser. Barnet är pausen i tillvaron, då ingenting behöver sägas eller tolkas.

När jag tänker om språk, tänker jag: skönhet. Snittblommorna i vasen: de är ett av mina språk. Som doftar. Doftar gör bläcket, tyget, från kryddhyllan kommer det dofter. De är berättelser, de vidgar sinnena; orden faller på plats, så som mörkret måste finnas, för att ljuset ska uppfattas, i en klyfta av någonting dittills oberörbart.

När jag tänker om språk, tänker jag: motstånd. Det är: kroppen i vila. Som trotsar genom att vara friktionslös. Och som inte bryr sig om några diktat, bara regler, som vi gemensamt har kommit överens om. Jag väljer att inte välja. Jag lever i en återhållsamhetens puls. Och detta är ett obestridligt faktum, ett försvar för all mänsklighet.

Anders Björnsson

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)