I en artikel i Svenska Dagbladet den 16/8 rapporterar Anna-Malin Karlssson från en språkvetenskaplig konferens i Rio de Janeiro. Hon skriver:

”I Sverige ser vi oss som ett litet språksamhälle, som framförallt slåss mot det stora ’kolonialspråket’ engelskan. Men hur ser situationen ut om man ser på Sverige och svenskan från ett annat håll? Många av dagens svenskar har ett annat modersmål, och flera var flerspråkiga redan innan de lärde sig svenska. Vad betyder det för vad som ska ses som god språkkompetens? Kan det vara lika mycket värt att tala fyra språk som att tala brytningsfri svenska? Och vilket problem ska vi peka på när en arbetssökande inte har korrekt svensk meningsbyggnad och därför inte får jobbet? Bristande språkkunskaper eller diskriminering? Kan vi hantera båda?”

Frågan är om inte motsättningen mellan att tala fyra språk eller brytningsfri svenska är en falsk motsättning. Hur ofta uppträder den valsituationen i levande livet? Det beror väl helt och hållet på individens situation i Sverige vad som är mest fördelaktigt. Om det är ett arbete som kräver bred språkkompetens är det en fördel att kunna flera språk, även om några av dem inte talas brytningsfritt. För en telefonförsäljare i Sverige är det definitivt en fördel att kunna tala en brytningsfri svenska.

Jag minns en lärarkollega, ursprungligen palestinier, från ett gymnasium i Stockholm. Hans uppfattning var att svenskarna först lyssnade på invandrarens språk, noterade därefter namnet och sist observerade utseendet. Han talade för övrigt svenska med norrbottnisk accent.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)