Alla inlägg den 29 augusti 2017

Av Nätverket Språkförsvaret - 29 augusti 2017 12:35

(Artikeln publicerades också i något förkortat skick i Dala-Demokraten den 30/8 2017)


Alltsedan Ulum Dalska (Föreningen för älvdalskans bevarande) bildades 1984, har stödet till att älvdalskan ska erkännas som landsdels- eller minoritetsspråk stadigt vuxit. Föreningen är i dag Sveriges förmodligen största språkförening med närmare 2000 medlemmar; Facebookgruppen, där de flesta skriver på älvdalska, har i skrivande stund 3441 medlemmar. Föreningens strävanden har sedan 2006 haft starkt stöd från Älvdalens kommun, då Älvdalens kommunfullmäktige officiellt beslöt att stödja Ulum Dalskas strävanden.  Nyligen har Älvdalens kommun också beslutat att inrätta en förskola på älvdalska.  


Ett växande antal lingvister, bland annat från Sverige, Norge, Danmark, Polen, Nederländerna, Tjeckien, Österrike och Israel, betraktar idag älvdalskan som ett eget språk. I maj 2016 erkändes älvdalskan som ett eget språk och tilldelades en ISO-språkkod av organisationen SIL International. Europarådets delegation har vid fem tillfällen uppmanat den svenska regeringen att genomföra en oberoende vetenskaplig undersökning om älvdalskan status utan att detta skett. Inför vårriksdagen 2017 inlämnades inte mindre än fyra motioner till förmån för älvdalskan som landsdels- eller minoritetsspråk. I samband därmed organiserade Ulum Dalska och Språkförsvaret en namninsamling, som samlade 3310 undertecknare, varav huvuddelen från Älvdalen, och som överlämnades till Konstitutionsutskottet (KU). KU beslöt dock i april 2017 att avslå motionerna om älvdalskans ställning; i sitt betänkande hänvisade KU till tidigare regeringsbeslut och till ett utlåtande av Institutet för språk och folkminnen. Därför finns det all anledning att granska deras argumentation.


Krystade motargument


Argumenten mot ett erkännande av älvdalskan är ofta krystade. Det sägs att nästan alla språkdrag i älvdalskan kanåterfinnas i andra svenska folkmål. Men samtliga särdrag i älvdalskan återfinns inte i någon annan språkvarietet inom det svenska språkområdet  och vissa särdrag som nasala vokaler återfinns inte ens i isländskan.  Faktum är att avståndet mellan älvdalska och rikssvenska är lika stort som mellan isländska och färöiska å ena sidan och rikssvenska å den andra. Detta bekräftas av en Swadeshlista, som mäter avstånd mellan olika språk. Norskt bokmål innehåller 93 gemensamma arvord (kognater) av 100 med svenskan, medan isländska innehåller 85 gemensamma arvord och älvdalska 84-86.


Det sägs också att ett standardiserat älvdalskt skriftspråk skulle utgöra en fara för de tolv bydialekter som finns i Älvdalen. Men detta argument riktar sig egentligen mot all standardisering av ett språk! Borde riksvenskans successiva utveckling fr.o.m Gustav Vasas bibel 1526, vilken inledde utjämningen av dialekterna, göras ogjord? Det är en annan sak att utjämningen av dialekterna i Sverige accelererade först under 1900-talet. Trots att standardiseringen av älvdalskan inleddes redan på 1980-talet, kritiseras älvdalskan för att dess förespråkare ännu inte enats om ett enda rättstavningssystem i stället för de nuvarande tre. Men skillnaden mellan dessa ortografier är marginella. Europarådet har heller aldrig krävt att ett minoritetsspråk måste ha ett enhetligt skriftspråk. Rätoromanskan, ett minoritetsspråk i Schweiz, har överlevt med inte mindre än sex olika skriftspråk.


Kommer det inte at uppstå gränsdragningsproblem mellan å ena sidan älvdalskan och de övriga ovansiljanmålen, d.v.s våmhus-, mora- och orsamålen  å andra sidan?  Denna fråga är rent hypotetisk så länge företrädare för de övriga ovansiljanmålen inte har ställt krav på erkännande som landsdels- och minoritetsspråk.  Dessutom finns det klara skillnader mellan de olika ovansiljanmålen. Faktum är att älvdalskan just nu är det ovansiljanmål, som har störst chanser att överleva. Älvdalskan talas av 2000 – 2500 personer, och förstås av ännu fler. Dessutom används älvdalskan redan som skriftspråk och såväl Ulum Dalska som de lingvister som stöder älvdalskans sak har bedrivit ett omfattande kodifieringsarbete, d.v.s utarbetande av ordböcker, språklära, grammatikor och ortografi. Dessutom stödjer alltså Älvdalens kommun älvdalskan.


Rädsla för dominoeffekter


Det viktigaste skälet som framskymtar då och då är rädslan för dominoeffekter, att en rad folkmål i Sverige ska ställa sig i kö för att bli erkända. Dessa farhågor är överdrivna. De flesta dialekter är övergångsdialekter; de unika språkvarieteterna talas i utkanterna av det svenska språkområdet. Samtidigt borde den svenska centralmakten ha en viss toleransnivå. Den italienska regeringen har till exempel erkänt inte mindre än sju minoritetsspråk, d.v.s frankoprovensalska, franska, friuliska, katalanska, ladinska, occitanska och sardiska, som liksom italienskan utgår från latinet på samma sätt som standardsvenskan och älvdalskan utgår från fornnordiskan.


För att ett litet hotat språk ska överleva krävs två faktorer. Den första är att modersmålstalarna själva använder det och i praktiken är engagerade i dess försvar. Den andra faktorn är att centralmakten har en välvillig inställning till språket i fråga och understödjer dess överlevnad i stället för att motarbeta det. Svenska regeringar, oavsett partipolitisk färg, har dessvärre haft en alltför njugg inställning till älvdalskan och inte insett att språket definitivt tillhör det svenska kulturarvet.


Älvdalskan uppfyller kravet i den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk, nämligen att det ”av hävd använts i ett visst territorium inom en stat av medborgare i den staten, som utgör en grupp, som till antalet är mindre än resten av befolkningen i den staten, och som är annorlunda än det eller de officiella språken i den staten.”


Företrädare för Ulum Dalska, som sammanträffat med regeringen eller Europarådets expertkommitté, har till exempel aldrig krävt att älvdalskan ska kunna användas i kontakt med myndigheterna, eftersom älvdalingarna är tvåspråkiga. Därför krävs inga resurser för tolkning vid domstolar, i andra offentliga institutioner eller olika parlamentariska församlingar. Huvudsyftet med kravet på ett erkännande av älvdalskan som minoritets- eller landsdelsspråk är att rädda språket, öka dess status, införa det i det lokala skolsystemet, möjliggöra studier av språket på högskolan, förstärka dess närvaro i det offentliga rummet inom kommunen samt stödja kulturell och litterär verksamhet på språket.


Hellre än att rädda åtminstone en unik språkvarietet tycks den svenska centralmakten vara beredd att låta alla unika språkvarieteter i Sverige dö sotdöden i Jantelagens namn. Älvdalingarna ska inte inbilla sig att det är något speciellt med älvdalskan.


Per-Åke Lindblom


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Presentation

Omröstning

Är älvdalskan ett språk eller en dialekt?
 Älvdalskan är ett språk
 Älvdalskan är en dialekt
 Vet inte

Fråga mig

142 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4
5
6
7 8 9
10
11
12
13
14 15 16 17 18
19
20
21 22 23 24 25
26
27
28 29 30 31
<<< Augusti 2017 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Säg hellre!

Irriteras du av ett onödigt engelskt lånord och kan föreslå ett ersättningsord?  Skicka det i så fall till ersattningsordet@sprakforsvaret.se.  Om granskningsgruppen tycker att det är ett bra ord, belönas du med "Svenskan - ett språk att äga, älska och ärva" och ordet förtecknas också i avdelningen "Säg hellre!"

Blogtoplist


Skapa flashcards