För en tid sedan upptäckte vi att det fanns en blogg, som t.o.m använde namnet Språkförsvaret. Bloggen innehåller dock enbart kritiska inlägg mot Språkförsvaret. Samtliga inlägg har skrivits under en kort period, mars 2016, av fem skribenter. Det verkar som om det är fråga om en grupp studenter, som lyssnat på någon föreläsning, och som eventuell uppmuntrats att genomföra en seminarieuppgift i form av denna blogg.

Jag kommenterar en av artiklarna, den av Sofia Broman, genom att spränga in mina kommentarer i den löpande texten.

Organisationen Språkförsvaret kämpar för att skydda det svenska språket framförallt genom sitt förslag om att instifta en språklag.

Min kommentar:  Det är helt sant att Språkförsvaret lade fram ett eget förslag till språklag 2006, men skribenten verkar samtidigt vara helt omedveten om Sverige har en språklag  alltsedan 2009. Språklagen antogs av en enhällig riksdag,

Språkförsvaret verkar vara medvetna om att svenska språket alltid påverkats av andra språk, exempelvis tyska och latin, men enligt dem har språkets fortbestånd aldrig varit hotat på det sätt som det är idag, nämligen av engelskan!

Min kommentar: Om detta kommer som en överraskning för skribenten, borde hon åtminstone  motivera detta!

Detta upprör medlemmarna i Språkförsvaret som menar att en språklag måste till för att skydda det svenska språket. Under rubriken ”Säg hellre!” kan en dessutom läsa otaliga förslag på svenska motsvarigheter av vad språkförvaret anser är onödiga engelska begrepp och låneord. Denna språksyn går i skarp motsättning till föreställningen att stå vid sidan av språkutvecklingen och betrakta den.

Min  kommentar:  Ja, Språkförsvaret har en sektion ”Säg hellre!”. Även Språkrådet har en lista med förslag till lämpliga ersättningsord. Det finns också andra instanser, som föreslår lämpliga termer och begrepp på svenska, som exempelvis Terminologicentrum och Datatermgruppen liksom flera privata språksidor. "Otaliga" förslag är för mycket sagt; det borde vara betydligt flera ersättningsord.

Så som även Språkförsvaret antyder kan vi konstatera att språket ständigt är under förändring och jag skulle vilja påstå att det därför finns en dubbelmoral i organisationens avsikt att hålla engelska låneord borta.

Min kommentar: Varför skulle detta vara dubbelmoral? Menar hon att det förhållandet att svenskan liksom alla språk har tagit in låneord från andra språk på något sätt skulle motivera att alla låneord från engelskan bör accepteras? Alla låneord från tyskan, inte ens från lågtyskan, eller franskan har heller inte accepterats utan vissa har försvunnit med tiden. Vi angriper inte låneord, som sedan länge anpassats till svenskt uttal, böjningsmönster eller stavning. Redan 2005 skrev Språkförsvaret i Vanliga frågor: ”Ett språk behöver alltid nya ord för nya fenomen, företeelser och saker. Att införliva ord från andra språk är inget problem bara de inte ersätter befintliga, välfungerande uttryck. Införandet av ett främmande ord berikar, om det inte redan finns ett motsvarande uttryck på svenska, eller så blir svenskan en nyans rikare.”

Blickar vi tillbaka på historien finns det flera faktorer som bidragit starkt till svenska språkets utveckling. Exempelvis möjliggjorde politiska reformer under 1800-1900t att allt fler fick gå i skolan och utbilda sig. Den ökade teknologin i samhället krävde att fler människor kvalificerades till att kunna bidra, bland annat genom ökade läs- och skrivkunskaper. Dessutom blev den ideologiska idén om jämställdhet och demokrati starkare, tanken om alla människors rätt och skyldighet att kunna skriva blev allt mer en självklarhet. 1900-talets urbanisering ökade också människors geografiska och sociala rörlighet och städerna bestod av mer omväxlande kommunikationsmiljöer som i sin tur påverkat utvecklingen av svenska språket. För att inte tala om medias roll (Teleman, 2003).

Vad vill jag säga med detta? Jo, jag tänker att om det är en självklarhet för språkförsvaret att dessa historiska faktorers påverkan på språket inte går att bortse från undrar jag hur de kan ignorera samhälleliga strukturer och förändringars inflytande i dag. Utvecklingen från 1900-talet fram till nu skulle jag väldigt kortfattat sammanfatta: allt mer urbaniserat och allt mer globaliserat. Vi har möjlighet och förväntas att enkelt samtala och skriva med människor över hela världen och vi förflyttar oss snabbt och smidigt över landgränser på ett sett som en 1800-talsmänniska endast kunde drömma om. Så, kan vi verkligen ta språket ur sin kontext, stifta språklagar och konservera för att bevara och skydda mot inkräktare eller är det en självklarhet att svenska språket utvecklas och fortsätter låna ord och begrepp i den takt det behöver?

Min kommentar: Skribenten slår in öppna dörrar, även om hennes sammafattning lämnar en hel del i övrigt att önska. All språklig utveckling beror inte på externa faktorer och den är heller inte ödesbestämd. Sant är att ljudförändringar i ett språk kan försiggå närmast omärkligt för de berörda; facit blir uppenbar först i efterhand.  Det är också en absurd uppfattning att varje slags förändring av språket är av godo; man måste kunna ta ställning till språkutvecklingen från fall till fall och på ett medvetet och rationellt plan. Ett exempel på detta är redan Magnus Erikssons landslag från c:a 1350, i vilken det stadgas: "Skulu ok all breff, kunungx, laghmanz ok hæræzhøfþonga […] a suensko skriuas".På modern svenska: "Vidare skall alla brev, kungens, lagmannens eller häradshövdingarnas, […] skrivas på svenska."

Det är sant att 1800-talsmänniskorna inte kunde röra sig lika snabbt och smidigt som oss över landgränserna. Trots detta var det många av dem, speciellt de som rörde sig över en landgräns, om än långsamt, som förstod att det inte räckte med att tala sitt eget modermål och på sin höjd ett främmande språk.

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)