Lyssnade på ”Trädgården med Pernilla och John” i P1, och där dök oväntat en språkfråga upp. En lyssnare hade hört av sig och påpekade att programledarna saknade ett svenskt ord för ”deadheading”, det vill säga att ta bort överblommade blommor. Lyssnaren ville tipsa om att man kan säga ”nipsa”, som hennes mormor brukar säga. Detta föranledde programledaren Pernilla Månsson Colt att kalla in ”någon som kan det där med språk”, vilket i svensk media ofta betyder Fredrik Lindström. Hon frågar honom om nipsa är ett bra ord, varpå Lindström påpekar att alla ord som funkar är bra, och att han inte rangordnar ord. På en fråga säger han också att han känner till ordet och att det ingår i hans eget språkbruk. Är förstås släkt med verbet nypa och har en vidare betydelse än ”deadheading”. (Själv skulle jag säga snarare säga knipsa.) Den andre programledaren, engelsmannenJohn Taylor, säger att de vill vårda det svenska språket och ha ett eget ord för ”deadheading”. En bra ambition tycker Fredrik Lindström och tipsar då om ordet ”döplockning” som han googlat på och som tydligen används en del. Men han tillägger något som jag tycker är tänkvärt: att vi i Sverige har för mycket respekt när det gäller språkfrågor och tänker att vi måste vända oss till någon myndighet eller expert, men som han säger, ”ni kan hitta på vilket ord ni vill, språket är en fri marknad, om man har för mycket respekt kommer svenskan att dö ut.”

Det där med att importera engelska ord och uttryck och undra om det finns något ord på svenska för det är något som man hör om i media då och då, och ofta blir man förundrad över hur kort ”språkminnet” är. Häromveckan pratades i radio om M Sverige (f d Motomännens riksförbund) som har något de kallar för ”Nationella potthålsveckan”. Det undrades om det finns något svenskt ord för det direktöversatta "potthål”. Ja, vad sägs om väggrop/ar eller grop/ar i vägen? tänkte jag. Men det var inget som någon i programmet lyckades komma på, och inget annat ord kom på förslag heller.

Det är bara de senaste åren som anglicismen ”potthål” efter ”pot hole” har börjat användas i svenskan. Plötsligt fanns bara ordet där, och trängde ut väggroparna. Det är som det finns invasiva ord, precis som invasiva växter. Jag minns att jag stötte på ordet ”pot hole” för första gången år 2010 när jag jobbade med en översättning. Att direktöversätta till ”potthål” var inget jag ens reflekterade över, för jag hade aldrig hört eller sett det ordet i svenskan. Men femton år senare har det tydligen blivit så etablerat att människor i media inte ens kan komma på en synonym till det!

Susanne L-A

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)