Svar till Leif V Erixell

Leif V Erixell har skrivit en text, Därför lämnade jag Språkförsvaret, som han ursprungligen lade ut som kommentar till ett inlägg om IES i Staffanstorp.  Det är lite märkligt att han inte skickade inlägget direkt till Språkförsvaret och bad om publicering. Det är möjligt att han trodde att vi aldrig skulle publicera inlägget. Men i så fall dömde han bara andra efter sig själv. Min personliga uppfattning är att en riktig linje i olika frågor bara kan utvecklas i kamp mot felaktiga linjer och därför anser jag att man absolut inte ska vara rädd för artiklar och inlägg, som argumenterar för felaktiga åsikter. Sedan är det en annan fråga hur pass intressanta dessa åsikter är.

Det är i och för sig ett tag sedan Leif Erixell lämnade Språkförsvaret, men det är självfallet glädjande att han äntligen tagit sig före att redovisa de verkliga skälen till sitt utträde. För att Erixells inlägg ska vara lätt att hitta, har det återpublicerats som inlägg i denna nätdagbok.

Minoritetsspråklagen

Erixell menar att Språkförsvarets ledning felaktigt försvarar Minoritetsspråklagen (2009:724). Han tycks vara omedveten om att denna lag inte är ett specifikt svenskt påfund utan emanerar från Europarådet, Europeisk stadga om landsdels- eller minoritetsspråk från 1992. [1] Denna stadga ratificerades av Sveriges regering år 2000 och trädde i kraft samma år. EU, som är en yngre organisation än Europarådet, bedriver också en progressiv språkpolitik; exempelvis rekommenderar EU att alla medborgare bör lära sig två främmande språk utöver modersmålet liksom att EU-apparaten har världens mest avancerade simultantolkningssystem.

Sveriges regering och riksdag bestämde samtidigt att samiska, finska, meänkieli (tornedalsfinska), jiddisch och romani chib skulle få minoritetsspråksstatus. De två senare betecknades som ”territoriellt  obundna” språk. Man kan naturligtvis ha åsikter på valet av dessa språk och Språkförsvaret har länge kämpat för att älvdalskan ska inkluderas bland dessa minoritetsspråk. I en artikel från 2005 skrev jag:

”Beslutet om de fem officiella nationella minoritetsspråken togs innan betänkandet Mål i mun lades fram 2002. Min uppfattning är att detta beslut har tagits på lösa boliner. I utredningens första förslag fanns varken tornedalsfinska eller jiddisch med som minoritetsspråk. Utredaren föreslog att fem folkgrupper, d.v.s finnar, tornedalingar, romer, judar och samer, skulle betraktas som folkgrupper och att tre språk, finska, samiska och romani, skulle tillerkännas status av nationella minoritetsspråk. Samtidigt fanns det starkt stöd för både jiddisch och tornedalsfinska från de egna grupperna. Detta ledde så småningom till beslutet om fem nationella minoritetsspråk.

Men vad är en nation och en nationell minoritet? Detta måste definieras utifrån en samhällsteoretisk och historisk analys. Jag anser att följande definition är mycket användbar: En nation, eller en nationell minoritet, är en historiskt skapad, stabil gemenskap av människor, som delar en uppsättning viktiga kännetecken: ett gemensamt språk, ett gemensamt territorium eller praktiserar endogami (ingifte), ett gemensamt ekonomiskt liv och en gemensam kultur. De två första kännetecknen är de avgörande, medan de båda övriga inte behöver hårdras.”[2]

Två av Sveriges minoritetsspråk är alltså icke-territoriella, d.v.s jiddisch och romani chib, som alltså i stället är resultat av hävdvunnen endogami (ingifte). Finskan i Sverige är delvis territoriell, men också ett resultat av invandring efter andra världskriget och dess nuvarande status beror också på hänsynstaganden till finlandssvenskans ställning i Finland. Samiskans ställning vilar ytterst på att en minoritet samer har ett gemensamt ekonomiskt liv, d.v.s renskötseln, där samiskan står mycket starkt. Dess ställning är förmodligen starkare än meänkielis.

Men det finns absolut ingen anledning för Språkförvaret att verka för att något av minoritetsspråken skulle förlora sin nuvarande status. Språkförsvaret ska inte sparka nedåt utan i stället mobilisera bredast möjliga stöd mot det enda språk, som hotar svenskans fortbestånd, nämligen engelskan. Flera av dessa minoritetsspråk, exempelvis jiddisch, som inte får någon påfyllning utifrån, lever dessutom farligt. Priviligierade minoriteter är bara sådana som befinner sig i maktställning som historiskt sett adeln.

Språkförsvarets språkpolitik kan sammanfattas i de tre benen: 1) vi försvarar svenskan gentemot engelskans expansion på svenskans bekostnad; 2) vi förordar mångspråkighet, och 3) vi förordar mellannordisk språkförståelse.  Vår inställning till minoritetsspråken och invandrarspråken inryms i det andra benet. Det första benet uttrycker Språkförsvarets huvuduppgift.

Erixell har också ett märkligt språkbruk vad gäller företrädare för minoritetsspråken och deras olika organisationer, ett språkbruk som andas förakt. Han kallar dem ”självutnämnda representanter”. Menar han att någon annan ska utse deras representanter som staten eller företrädare för majoritetssamhället? De flesta organisationer i Sverige, inklusive de politiska partierna, är i viss mening ”självutnämnda”. Ett antal människor sluter sig samman kring ett mål, väljer en ledning och börjar verka för sin sak. Vem har bett dem göra det? Språkförsvaret utgörs exempelvis i allra högsta grad av ”självutnämnda representanter” för svenska språkets överlevnad.

”Ett land, ett folk och ett språk!”

Erixell citerar den brittiske filosofen och liberalen John Stuart Mill, som han tycks upphöja till husgud i språkpolitiska frågor:

” …ett folk som består av olika nationaliteter och olika språk, utan en delad gemensam ansvarskänsla för det övergripande nationella, kan inte skapa den allmänna medborgerliga opinion och uppleva de delade gemensamma aktuella och historiska erfarenheter som krävs för att den representativa demokratin ska kunna fungera och i längden fortleva.” [3]

Nu ska man naturligtvis inte inbilla sig att en liberal inte skulle kunna inta en reaktionär och efterbliven hållning i vissa frågor som språkpolitiska. John Stuart Mill (1806 – 1873) [4] tillhörde också det politiska etablissemanget i England. Jag känner inte konkret till vilken hans hållning var gentemot de keltiska språkminoriteterna i det Förenade Kungadömet, men man måste komma ihåg att den engelska kronan använde en systematisk repression för att utrota iriskan på Irland. Förmodligen lyfte Mill inte ett finger mot denna politik. Denna repression ledde till att det 1911 bara fanns 17 000 irländare som var enspråkiga i iriska.  Trots att den irländska regeringen alltsedan den irländska republikens grundande 1922 har satsat stora resurser på att revitalisera iriskan, har iriskan inte återställts som majoritetsspråk. Det är dock officiellt språk på Irland och 1,7 miljoner irländare behärskar det som andraspråk. [5] Övriga keltiska språkvarieteter, som walesiska (kymriska), skotsk gäliska, korniska och manx pressades också tillbaka med olika medel. Av dessa har kymriskan klarat sig bäst med drygt 600 000 talare och understöds av revitalisering. Skotsk gäliska talas av runt 60 000 människor. Både korniskan och manx har revitaliserats på senare tid, men talas av ett begränsat antal.

Under 1800-talets första hälft i efterdyningarna av napoleonkrigen och Wienkongressen  utgick flera nationella rörelser från parollen ”Ett land, ett folk och ett språk!”.Denna paroll har både en progressiv och en reaktionär sida. Den är progressiv i den händelse den understödjer förtryckta nationers strävan till statligt avskiljande i exempelvis imperier som det ottomanska, habsburgska eller tsarryska eller bidrar till enandet av en stat som Tyskland 1871. Dylika statliga avskiljanden behöver inte alls ske via krig utan kan ske helt fredligt som Norges avskiljande från Sverige 1905 eller Slovakiens avskiljande från Tjeckien 1993. Parollen är reaktionär, om den tolkas som att det bara är tillåtet, eller lämpligt, att tala ett språk i ett land. Detta tycks vara Mills och Erixells uppfattning.

I Finland vann denna paroll insteg i den fennomanska rörelsen i mitten av 1800-talet, där flera svenskspråkiga företrädare ironiskt nog spelade en ledande roll. Man förespråkade öppet ett språkbyte från svenska till finska. Vad blev resultatet? De svenskspråkigas andel minskade från runt 20 procent kring 1800-talets början till dagens dryga 5 procent. Men denna språkpolitik hade självfallet ingen effekt på finländarnas samlade vilja att upprätta en självständig stat; den gjorde varken från eller till. De svenskspråkiga var lika måna om Finlands självständighet som de finskspråkiga.

Den nuvarande regeringen i Kina har slagit in på en forcerad assimileringspolitik av de nationella minoriteterna i Kina och tillämpar alltså parollen ”Ett land, ett folk, ett språk”. [6]  Kinas nationella program för barns utveckling (2021 – 2030), som publicerades den 27/9 2021, tog bort ett tidigare direktiv om att ”respektera och skydda de etniska minoriteternas barns rättigheter att undervisas på deras eget språk”. Ordalydelsen ändrades till ”befrämja det gemensamma nationella språket”, läs mandarin. Trots att mindre än 10 procent av Kinas befolkning har ett nationellt minoritetsspråk som modersmål, anser sig den kinesiska regeringen sig alltså tvungen att diskriminera dessa. Vissa av dem är dessutom relativt stora jämfört med svenskan, som uiguriska i Sinkiang, tibetanska i Tibet och mongoliska i Inre Mongoliet. Erixell kan knappast ha något att använda mot den kinesiska regeringens språkpolitik.

Det finns idag bara två länder i Europa, som saknar nationella minoriteter och minoritetsspråk, nämligen Portugal och Island. Det är bara mycket små territoriellt koncentrerade nationella minoriteter, som kan assimileras; i alla övriga fall måste den berörda staten slå in på en repressiv språkpolitik som var fallet med Englands språkpolitik på Irland och mot iriskan. Denna politik misslyckades ändå i slutändan. I Afrika är det förmodligen enbart Somalia som är enspråkigt, vilket inte utgjort någon garanti mot inbördeskrig. I Asien, Amerika och Australien är det lika svårt att hitta enspråkiga stater. Eftersom det finns 6 000 – 7 000 språk, beroende på hur man räknar, i världen, men bara 193 nationalstater enligt FN, så säger det sig självt att det överväldigande flertalet nationalstater idag inrymmer minoritetsspråk.

Det finns heller inga språkhistoriska bevis för att minoritetsspråk, försåvitt de inte har varit erövrarnas språk, har ändrat på språksituationen i ett land. Mills och Erixells påstående att flera nationaliteter och olika språk i ett land automatiskt leder till permanent instabilitet är nonsens. Det kan göra det om majoritetsnationen (nation betyder här folk) förtrycker de nationella minoriteterna, men behöver inte alls göra det. Francos Spanien förtryckte såväl katalanskan som baskiskan. De flesta europiska stater är alltså idag flernationella.

Schweiz har visat sig vara en mycket stabil statsbildning, trots att Schweiz har tre officiella språk, tyska, franska och italienska, och ett regionalt språk, rätoromanska. Jag skulle t.o.m vilja påstå att Schweiz är en stabilare statsbildning än Storbritannien. I Storbritannien har det pågått en konflikt i Nordirland sedan 1922, som t.o.m tidvis har antagit en väpnad karaktär; detta trots att den överväldigande majoriteten i Nordirland talar engelska. En stark minoritet i Skottland, trots att den överväldigande majoriteten talar engelska, kämpar för egen statlig suveränitet. I Wales revitaliseras kymriskan. Revitalisering sker också av korniskan i Cornwall och av manx på ön Man.

Belgien, ursprungligen en buffertstat, är ett annat exempel på en stat, som överlevt trots att det finns två relativt jämbördiga språk, flamlänska och franska, och ett mindre officiellt språk, tyska. Det betyder inte att förhållandet mellan företrädare för flamländskan och franskan alltid varit särskilt harmoniskt.

Det finns inga empiriska bevis för att förekomsten av ett eller flera minoritetsspråk i en stat automatiskt leder till politisk instabilitet. Bara om majoritetsnationen utsätter den nationella minoriteterna för ett systematiskt förtryck och förvägrar den elementära demokratiska fri- och rättigheter kan det leda till politisk instabilitet och nya statsbildningar.

Hotar invandrarspråken svenskan?

Erixell skriver: ”Detta innebär med största sannolikhet, om lagen och dess företrädare kvarstår, att arabiska kommer att bli ett minoritetsspråk i Sverige inom inte allt för lång tid, med TV-sändningar i public service, vägskyltar och annat på detta språk.”   

Erixell syftar på den rekommendation, som ursprungligen formulerats av Europarådet, nämligen att ett språk som har talats i hundra år i ett land, kan upphöjas till nationellt minoritetsspråk i ett medlemsland.  Men vad talar för att vissa invandrargrupper efter hundra år efter ankomsten till Sverige kommer att kräva att deras språk upphöjs till nationella minoritetsspråk? Ta ester och andra balter, som anlände till Sverige 1945, ungrare som kom hit 1957, tjecker och slovaker som kom 1968, chilenare 1973 eller bosnier 1992 etcetera, vad talar för att de om hundra år kommer att kräva att deras språk upphöjs till minoritetsspråk?  Mycket lite. De kommer att vara assimilerade för länge sedan precis som en gång lågtyskar, svedjefinnar, skottar och valloner. Utgör arabisktalande ett undantag? Har de en gemensam anti-assimileringsgen?

De enda invandrare som inte assimileras helt språkligt, är etniska grupper som har tillämpat eller tillämpar endogami (ingifte), d.v.s som enbart gifter sig inom den egna gruppen. Detta motiveras ofta av religiösa skäl, se exempelvis ortodoxa judar, ortodoxa muslimer och ortodoxa hinduer, amish (USA) och en del andra kristna sekter, men även romer (som historiskt sett saknar hemland, även om de en gång har utvandrat från norra Indien) tillämpar endogami Det finns en etnisk grupp i Mellanöstern, mandéerna, som t.o.m kräver att båda föräldrarna ska vara mandéer för att barnen ska räknas som det. Men inte många av dem talar fortfarande det ursprungliga språket. Det säkraste sättet för att ett minoritetsspråk ska överleva är att det är koncentrerat till ett geografiskt område. Det betyder att det kan fungera som huvudspråk i vardagslivet. I Sverige har älvdalskan, som är koncentrerad till Älvdalens gamla socken, överlevt trots att den bara talas av 2 000 - 3 000 personer. 

Det normala är att en majoritet invandrare assimileras språkligt redan i andra generationen och att assimileringsprocessen i praktiken är fullbordad i tredje generationen. Detta bekräftas av migrationshistorien i typiska immigrationsländer som USA, Kanada, Argentina, Uruguay, Australien och Nya Zeeland. Jag genomförde själv en undersökning av språkbytesprocessen bland invandrarelever (andra generationen) på Brännkyrka gymnasium 2009, som antingen var födda i Sverige eller som hade kommit till Sverige före sju års ålder. Denna visade att 93 procent av eleverna ansåg sig ha gjort ett språkbyte, vilket enligt drygt hälften av eleverna skedde innan de började grundskolan. 60 procent av eleverna pratade också bara svenska med sina syskon; detta är ett säkert tecken, eftersom syskon står på jämställd fot med varandra. 20 procent talade bara svenska med sina föräldrar. Antalet intervjuade elever var i och för sig bara 30, men alla besvarade enkäten. Jag är helt säker på att om denna undersökning upprepades i stor skala med minst 1000 respondenter, så skulle resultatet bli ungefär detsamma. Det är en skam att inte några etablerade lingvister eller lingvistiska institutioner i Sverige har genomfört en liknande undersökning. Förmodligen är skälet till att de uppfattar det som tabu hos det politiska etablissemanget att tala om att det pågår en språklig assimileringsprocess. Jag har t.o.m hört en riksdagspolitiker beklaga att tredje generationens finnar inte längre talar finska. Men assimilering av invandrare sker oftast frivilligt; det enda sättet att stoppa den är att i generation efter generation skaffa sig en partner som talar samma språk och absolut inte ingå blandäktenskap. Men svenskar och finnar har ingått blandäktenskap i runt tusen år.

Vilket är skälet till invandrarnas frivilliga assimilering? Det viktigaste skälet är att invandrare absolut inte kan göra någon karriär på något annat än majoritetsspråket i mottagarlandet.  I USA har runt 40 miljoner spanska som modersmål, vilket bl.a har lett ”English first”-rörelsen. Men mig veterligen finns det inga ledamöter i kongressen, som enbart talar spanska, trots att flera kongressledamöter har spanska efternamn. Det finns säkert heller inga storföretagare eller företagsledare, som bara talar spanska. Hur skulle de då kunna kommunicera med majoritetssamhälle och sköta kontakterna med myndigheterna? Det är kanske möjligt att överleva bara på spanska i en stadsdel, som domineras av spanskspråkiga, men i så fall måste vederbörande ha hjälp med kontakterna med myndigheterna.

Trots att de engelskspråkiga invandrarna utgör högst 25 procent av det totala antalet invandrare, har de engelskspråkiga språkligt lyckats assimilera resterande 75 procent. Den engelskspråkiga invandrargruppen i USA är inte ens den största historiskt sett; tidigare var det den tyska och numera förmodligen den spanska. USA har inte ens fastställt engelskans ställning de jure på federal nivå, även om nästan hälften av delstaterna har slagit fast att engelskans är officiellt språk. Det senare är mest en överreaktion på de senaste decennierna omfattande spanskspråkiga immigration. Det finns för övrigt åtminstone en amerikansk undersökning, som visade att ingen annan språkgrupp har lärt sig engelska lika snabbt som de spanskspråkiga… Man måste också komma ihåg att invandrare befinner sig i ett mentalt underläge i mottagarlandet; de har har utvandrat på grund av de vill skaffa sig och sina barn ett bättre liv ekonomiskt eller på grund av krig eller politisk förföljelse.

I Sverige är situationen densamma. Här är dessutom 80 procent modermålstalare av svenska. Finns det något som talar för att dessa 80 procent inte skulle kunna språkligt assimilera de 20 procenten invandrarna, som dessutom talar hundratals olika språk? Inte heller i Sverige kan du göra karriär hela vägen på ett invandrarspråk. Det enda språk förutom svenska du kan göra karriär på är engelska, men inte hela vägen. Jag känner inte till att det finns några svenska ministrar, riksdagsledamöter, region- eller kommunalfullmäktigeledamöter, som bara talar engelska. Det finns kanske en del engelsktalande i näringslivet, inom utbildningsväsendet eller i underhållningsbranschen, som bara talar engelska, men då är de samtidigt socialt handikappade.

Det finns ingen anledning att tro att arabisktalande skulle kunna motstå denna assimileringsprocess. För det första talar arabisktalande vitt skilda folkspråk; en marockan har mycket svårt att förstå folkspråket i Irak och vice versa. Syrianer i Sverige, som talar sinsemellan oförståeliga dialekter, tenderar att slå över till svenska. För det andra är det osannolikt att majoriteten av de arabisktalande består av ortodoxa muslimer, som motsätter sig blandäktenskap. För det tredje måste arabisktalande tala svenska inte bara med dem som har svenska som modersmål utan även med dem som har ett annat invandrarspråk som modersmål. Slutligen kan en arabisktalande inte göra karriär hela vägen i Sverige på arabiska.

Inget invandrarspråk har med fredliga medel lyckats åstadkomma ett språkbyte i ett land. Ta Argentina till exempel. Den största invandrargruppen har varit italienarna, men inte är italienska det officiella språket i Argentina. När italienare anlände till Argentina fr.o.m mitten av 1800-talet, var spanskan redan etablerad i Argentina. Givetvis har italienskan påverkat den argentinska spanskan, men definitivt inte ersatt den.

Inte ens små erövrarspråk kan åstadkomma ett språkbyte annat än temporärt. Ta västgoterna i Spanien, frankerna i Frankrike, bulgarerna i Bulgarien, normanderna i England, mongolerna (utom i Inre Mongoliet, som var ett traditionellt bosättningsområde) och manchuerna i Kina. Alla drunknade i ett redan befintlig språkhav och bytte språk.

För att åstadkomma ett permanent språkbyte krävs erövring och omfattande kolonisation. Detta var vad som skedde i Nordamerika, som erövrades av engelsmän och fransmän, varvid indianerna förlorade det mesta av sitt land, dödades eller decimerades av euroasiatiska sjukdomar och förvisades till reservat. Totalt beräknas 65 miljoner européer ha emigrerat till USA före 1914. Emigrationen till Latinamerika från Europa före 1914 var inte lika omfattande; ungefär 35 miljoner beräknas ha invandrat, framför allt från Spanien, Portugal och Italien. Detta  är huvudförklaringen – förutom spanjorernas tendens att ingå blandäktenskap – till varför så många indianspråk har överlevt i Latinamerika; vissa av dem som quecha, aymara och guarani har miljontals talare. I Afrika skedde bara en omfattande emigration av européer, främst holländare och engelsmän, till Sydafrika. Både Australien och Nya Zeeland underlades det brittiska kolonialväldet med språkbyte som resultat.

Slutord

Leif Erixells analys är okunnig och missriktad, eftersom den hävdar att minoritetsspråken och invandrarspråken utgör huvudfaran för det svenska språkets fortbestånd. Det är bara ett språk, som hotar svenskan på allvar, nämligen engelskan. Engelskan erövrar domäner från svenskan; den åtnjuter en mycket hög status bland gemene man och den är den främsta exportören av ord till svenskan, varav många är helt onödiga. Engelskan undergräver konsekvent svenskans ställning. Många tror t.o.m att det räcker med att kunna engelska i såväl Sverige som i världen.

Objektivt sett är Erixells linje en avledningsmanöver. Det är uteslutet att Språkförsvaret kan tillämpa en sådan linje.

Per-Åke Lindblom

22/5 2022

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

 

Per-Owe Albinsson

22 maj 2022 13:11

Klargörande!

 

Bengt Lidal

22 maj 2022 13:21

Tacksam för en rättelse i aktuellt och kommande inlägg om minoritetsspråk: den europeiska stadgan i ämnet emanerar INTE från EU utan från Europarådet, en betydligt äldre organisation för europeiskt samarbete som hamnat i skuggan av EU, vilket är beklagligt men inte ohjälpligt om vi hjälps åt att hålla reda på våra internationella organisationer.

Bengt Lidal

Nätverket Språkförsvaret

22 maj 2022 18:55

Jag ändrar.

Per-Åke

 

Bengt Lidal

23 maj 2022 09:50

Tack! Bengt

 

Lars Göran Asmundsson

24 maj 2022 15:28

Tack, Per-Åke för en grundlig och innehållsrik analys av språksituationen i Sverige.
Naturligtvis kommer arabiskan inte att ta över i Sverige.
Intressant det du skriver om nationell sammanhållning och språkliga minoriteter. Efter de stora folk- och gränsförändringarna efter första världskriget slogs ju mycket av det multispråkliga Europa i spillror. Det enda exemplet på en /någorlunda/ enhetlig nation med stora minoritetsspråk som jag känner till är Spanien. (Jo, visst: Schweiz). Trots vildsinta försök från både basker och katalaner att skapa egna nationer så hålls Spanien ändå samman.
Ytterligare ett blomstrande regionalspråk där är ju galiciskan, som dessutom existerar synnerligen fredligt sida vid sida med spanskan.
Värt att notera i sammanhanget är f.ö Paraguay, där guaraní är officiellt språk vid sidan om spanskan. Mycket tack vare att jesuiterna, som man kan säga mycket om, insåg att skulle de nå ut med evangeliet så var de tvungna att översätta Bibeln till folkspråket. Och predika på detsamma. Sade och gjorde.
Ett erövrarfolk vars språk nästan obemärkt gått förbi är gotiskan i Spanien. Det är synnerligen få gotiska ord som finns kvar i spanskan. Mycket pga att goterna var så charmade av latinet att de efter bästa förmåga rådbråkade detta ädla språk. Tjusigt, liksom. (Därmed inte sagt att svenskan i det anglofåna Sverige måste gå samma väg.)
Bästa hälsningar
Lars Göran Asmundsson

 

Jörgen Wik

26 maj 2022 10:53

Tack Per-Åke Lindblom,
för en mycket välgrundad, kunnig och saklig artikel!
Den tjänstgör icke endast som genmäle mot Leif V Erixell, utan är även en god kunskapskälla i mångaandra sammanhang. Än en gång tack, Du gode och idoge arbetsmyra!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Språket, ett verktyg som skiljer människan från alla andra arter, avslöjar ofta omedvetet en del av skribentens inre tankevärld, även om denne nog vid en granskning i efterhand skulle avvisa vissa slutsatser. När personer, saker eller egenskaper inom...

    Viggo Kann (till vänster) och Olle Bälter (till höger) mottog Språkförsvarets hederspris på årsmötet och höll också båda ett tacktal. Motiveringen till hederspriset löd som följer:   Olle Bälter/Viggo Kann/Chantal Mutimukwe/Hans Malmstr...

På senare tid har det åter blossat upp en debatt om engelskans expansion på svenskans bekostnad inom högskolan. Se bara på debattartiklar som Eva Forslunds/Magnus Henreksons artikel ”Varning: Forskare väljer bort svenska” i Svenska Dagbla...

”Språkfrågor intresserar och engagerar många, och ofta upplevs det som en försämring när språket förändras. Så behöver det inte vara, konstaterar David Håkansson.   – Svenskan har alltid varit utsatt för förändringar och det är ju hel...

Baden-Württembergs ministerpresident Winfried Kretschmann anser att det är överflödigt att lära sig ett andra främmande språk. Han har själv varit lärare, men ser inga fördelar: "Om mobiltelefoner kan översätta samtal till nästan alla språk i världen...