Liljestrand är ansvarig minister men kan inte ett jota om det officiella minoritetsspråket samiska, men desto mer om den icke-officiella engelskan.

Hon gjorde i princip allt för att få Internationella engelska skolan till sin kommun, Vallentuna, som ansvarig kommunpolitiker och ska enligt uppgift ha blivit jättearg när det hela gick i stöpet, trots att Liljestrand hade sockrat erbjudandet rejält.

Med politiker som Liljestrand behöver svenskan och de officiella minoritetsspråken inga fiender.

Medlem

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Vissa språk verkar svårare än andra. Betyder det att hjärnan hos människor som talar dessa språk är mer stimulerad? – frågeställare Maria Júlia, 14 år, São Lourenço, Brasilien

Är vissa språk svårare än andra? Är till exempel japanska svårare än engelska?

För att besvara frågan måste vi först och främst skilja mellan spädbarn som lär sig sitt första språk och barn eller vuxna som lär sig ett andra språk. För spädbarn som lär sig sitt första språk är inget språk svårare än ett annat. Alla spädbarn lär sig sitt första språk på ungefär samma tidsperiod. Detta beror på att det är naturligt för alla spädbarn att lära sig ett språk, precis som att lära sig att gå.

En bebis hjärna kommer till världen förberedd på att lära sig alla mänskliga språk som de hör talas runt omkring dem. Hjärnan får samma stimulans av att exponeras för vilket språk som helst, även om den anpassar sig till vissa egenskaper hos språket, t.ex specifika ljud. Det finns inga bevis för att vissa språk gör dig smartare.

Faktum är att spädbarn till och med kan tillägna sig två (eller flera) språk tillsammans om de hör dem regelbundet. Språken kan vara likartade, som portugisiska och spanska, eller mycket olika, som engelska och kinesiska - men barnets hjärna kan lära sig dem samtidigt.

Men det förändras om du redan talar ett språk och lär dig ett andra språk. Ett språk som är mycket annorlunda än det du redan kan, kommer att verka svårare än ett språk som är ganska likt ditt första språk.

Att lära sig ett andra språk

Om ditt förstaspråk till exempel är engelska kommer spanska ord som león för "lejon" eller sal för "salt" att vara lättare att lära sig än till exempel kinesiska shīzi och yán eller turkiska aslan och tuz.

För att göra engelska ord till plural brukar man lägga till -s eller -es, och detsamma gäller på spanska, så "leon" blir leones. Men på turkiska är "lejon" aslanlar, och på kinesiska finns det ingen skillnad mellan "lejon" och "lejon" alls. Det är främst skillnaden från ditt förstaspråk som kan göra ett annat språk "lättare" eller "svårare", inte själva språket.

Ju fler språk du kan, desto lättare är det att lära sig andra språk. Spädbarn som lär sig två språk samtidigt har ofta lättare att lära sig ett tredje eller fjärde språk när de blir äldre. Deras tvåspråkiga hjärnor förstår redan något om hur språk kan vara olika.

Forskare trodde tidigare att det fanns en gräns, runt 12-13 års ålder, efter vilken det var omöjligt att lära sig ett nytt språk helt och hållet. Nu vet vi att unga människor kan lära sig ett nytt språk under hela tonåren. Efter det blir det svårare – men inte omöjligt behärska ett nytt språk på en hög nivå.

Anledningen till att spädbarn är så duktiga på att lära sig språk är dock delvis att de har mer tid på sig att göra det. En tonårings hjärna eller en vuxens hjärna kan fortfarande vara tillräckligt flexibel för att lära sig ett nytt språk, men när människor blir äldre är de upptagna med skola, arbete och vänner. När spädbarn lär sig sitt första språk eller sina första språk, tillbringar de timmar varje dag med att öva.

Att läsa är annorlunda

Att förstå och tala ett språk är naturligt, men att lära sig läsa och skriva är en annan sak.

Läsning är inte något som hjärnan utvecklar automatiskt. Det måste faktiskt läras in. Och eftersom olika språk skrivs på olika sätt är det verkligen vettigt att säga att vissa språk är lättare att lära sig läsa än andra.

Barn som talar engelska eller franska tillbringar fler år i skolan med att lära sig läsa än barn som talar italienska eller finska. Detta beror på att det på italienska eller finska finns en nära överensstämmelse mellan skrivna bokstäver och talade ljud, medan det på engelska eller franska finns många komplikationer. Om du läser det här, känner du säkert redan till några av komplikationerna på engelska.

I vissa språk där skriftsystem uppfanns för länge sedan, särskilt i Asien, finns det andra komplikationer. Särskilt på kinesiska och japanska bygger skriftsystemen på separata symboler för ord eller delar av ord i stället för bokstäver som står för enskilda ljud. Att lära sig läsa dessa språk kan ta ännu längre tid. På vissa särskilda sätt kan alltså vissa språk vara svårare att lära sig än andra.

Antonella Sorace

Artikeln publicerades ursprungligen i The Conversation den 2 februari 2023

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

  (Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Vikten av ett eget, intakt språk belyses väl av tornedalingen Bengt Pohjanen. Inte förrän år 2000 blev meänkieli ett bland fem officiella minoritetsspråk i Sverige, vilka får stöd och skydd genom ”Lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk”, senast uppdaterad 2019. I sin bok ”Titanicresenärer, främlingslegionärer och siare” (Estland 2019) sid. 8 f uttrycker Pohjanen sina tankar så här:

”Meänmaa/Tornedalen – Sveriges tysta myr, som Selma Lagerlöfs Nils Holgersson inte såg, trots den uppgift den svenska skolan gett henne: att beskriva Sverige sådant det i verkligheten var. Hon lyckades med det motsatta, att dölja Sverige sådant det i verkligheten var. Länge nog har det varit tyst om oss. Länge nog har vi levt i glömska om vårt eget ursprung. Länge nog har våra öron lyssnat till främmande ord om oss, av dem som tillslöt vår mun.

Den som inte vet varifrån han kommer vet inte vart han är på väg; inte heller kan han orientera sig i nuet. Om ett folk tvingas glömma sina fäder glömmer det sin framtid. De döda behöver vårt stöd och vi deras; förr eller senare möts vi i det långa minnet. Frivillig anamnes kan också drabba ett folk, en kultur och ett språk.
Människan kan visserligen inte leva i det förgångna men det förgångna lever i henne.

Utan det långa minnet, som våra fäder kallade Girija, kan ett folk inte förstå sig självt. I Girija finns myten, sången och sagan: berättelsen. I Girija ser vi oss själva, åtminstone på ryggen. Sagan och legenden är skimret över ett folk. Myten dess självförståelse på djupet.

Segrarna och makten har på sitt eget språk definierat oss och skrivit vår historia medan vi suttit på läktarplats under de främmande ordens långlopp. Främmande tungor har tolkat oss och våra bonader medan vi svalt orden som saftar sig i munnen på oss. Vårt språk har förnekats och därför även vi. Utan egna ord kan inget folk leva. Att förneka orden är att förinta ett folk. När ett språk dör, dör ett folk.”…

”Främmande ord skapar främmande verklighet. Våra egna ord skapar vår verklighet.”

Jörgen Wik

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Så här låter Paasilinna den redan 1881 avlidne Johan Snellman som andeväsen tala i Helsingfors 1980. Att märka är att Snellman, född i Sverige och uppvuxen i svensk miljö i Finland, förstod vikten av ett nationalspråk för Finland, där svenska var officiellt språk, och var den som ivrigast verkade för att även finskan blev officiellt språk, vilket dock ej skedde förrän 1902. Snellman var filosof, skriftställare och journalist samt rektor och professor men också politiker.

"… Medan jag ännu hade förmånen att vara i livet – det är mycket länge sedan – kämpade jag med all min kraft för det finska språket och den finska litteraturen. Upplysta finländare insåg att en litteratur på nationens eget språk utgjorde den bas på vilken självständigheten kunde byggas, först den andliga, sedan den ekonomiska och sist den politiska. Inget folks självständighet har vilat på skjutsväsendet, adelns bordsskick eller brukspatronernas åstundan att utnyttja billig barnarbetskraft. Ett eget språk, en egen kultur, en egen stat: se där tre viktiga steg på folkets väg från grottstadiet in i ett nytt och lyckligare samhälle.

Våra språkliga minimikrav förverkligades först under Alexander II när finska språket likställdes med svenskan. Detta var resultatet av den kamp vi fört, en seger, efter vilken man i allt vidare omfattning kunde använda och publicera sig på landets eget språk. Med denna seger säkrades den finska stammens uppvaknande till ett eget folk och i sista hand ledde utvecklingen fram till självständigblivandet och en suverän stat. Ända till den dag som är har denna självständighet kunnat bevaras, någonting som oändligen glatt mig. När författarna i Finland för trettio år sedan höll en likadan sammankomst som denna gjorde jag även där ett inlägg i vilket jag minns att jag nästan rörd till tårar förklarade att Finland nu åter var ett lyckligt och civilicerat land. Den gängen, alltså 1950, hade krigslarmet tystnat, nationen var febrilt sysselsatt med att bygga upp sin ekonomi och det nya bildade skiktet sökte en väg till kommande år av fredlig utveckling. Den finska litteraturen blomstrade, finska språkets ställning tycktes inte längre hotad från något håll.

Vilken är finska språkets ställning i landet i dag? Den frågan skall jag själv besvara, eftersom de levande finländarna inte kan höra den och även om de kunde det skulle de knappast vilja besvara den.

Finska språket har fått ge vika för engelskan. Med hjälp av de edisonska eluppfinningarna har sådana mängder med utländskt tal förts in i landet att vårt eget språk och vår egen kultur hotar att bli begravd under offensiven som rungar genom etern. Man behöver inte lyssna lång stund till ljudradion så får man mellan de finska påannonseringarna sig till livs både utländsk sång och utländskt tal i långa banor, och det främmande språket är inte svenska utan den fjärran engelskan, hemmahörande i Storbritannien och alldeles särskilt på andra sidan Atlanten ända borta i Amerika. Om man bara har ögonen med sig det allra minsta ute på stan upptäcker man att knappt ett finskt ord står att finna. Alla reklamtexter är avfattade på ett främmande språk, det är på engelska de ropar ut sitt budskap. Av bildradions program är majoriteten engelskspråkiga och vårt eget tungomål är förvisat till nedre kanten av bildtablån som en liten vit text som byts ut med jämna mellanrum så att den som inte förstår utrikiskan ständigt måste vara på helspänn för att kunna hålla reda på vad som framförs på engelska i tablåerna. På de stora biografteatrarna har detta bruk tagit över nästan helt och hållet.  Medborgarna bjuds endast ett ringa antal finskspråkiga föreställningar årligen, medan resten, hundra, ja tusentals produktioner, är av utrikisk härkomst.

Numera talar det av undervisningsväsendet fostrade uppväxande släktet inte längre sin hembygds dialekt, de talar inte ens ett språk som den vuxna befolkningen obehindrat kan begripa, i stället förvränger barnen finskan till oigenkännlighet, så att vårt älskade modersmål med sin formsköna uppbyggnad förvandlas till ett barbariskt sammelsurium av utrikiska ord. De ungas förmåga att uttrycka sig på vårt eget språk är ringa, och det bör man inte undra över när man utan att ingripa låter dem samtala med varandra på de främmande språk de får lära sig i skolan och blanda in dem i finskan. Barnen sätter de utrikiska språken högt och tycker att dessa är finare än det hemvana talet, sådant brukar höra barndomen till och de lägre utvecklingsstadierna. Man förstår inte att det inte är de främmande inslagen som förädlar språket utan språkanvändarens egen förmåga. Barnen kan man ursäkta allt detta, men samma överseende borde inte visas de vuxna som leder in barnen i detta armod. Reklammakarna, de som köper in och producerar bildradioprogrammen, de som hyr in filmer tillbiografstallen, de som hanterar ljudradions fonograf och ger ut häften med tecknade serier, alla dessa människor förtjänar sitt usla bröd på att fördärva finskan och den finska kulturen som sitter allt trängre i det egna hemlandet. Varför låter man dem fortsätta sina härjningar på denna breda front?

På senare år har Finlands ungdom börjat klä sig i det som var amerikanska lantarbetares och kofösares arbetsbyxor, plagg av det slag som fattiga nybyggare i brist på annat tvangs nöja sig med någon gång i slutet av 1800-talet. Dessa eländiga farmarkalsonger som lätt spricker sönderkallas jeans och är inte för arbetsbruk utan har blivit upphöjda till finkläder som ungdomen tillbringar all sin lediga tid i, bär på danskvällar och när helst de kommer samman. Så långt har man alltså gått i att försöka efterhärma främmande kulturer! Finns det i hela landet ingen inflytelserik människa som kan begripa att med det främmande språket också insmyger sig en främmande kultur som tar sig de märkligaste och grövsta uttryck, vilka nu också kommer till synes över allt i vårt fädernesland? När det egna landets kultur obehindrat tillåts stryka på foten för den globala grannlåten innebär det samtidigt att man tillåter främmande kulturer att knapra på nationens politiska självständighet. Får detta mullvadsarbete fortgå ostört, år efter år, kan ingen till sist med några enkla och okomplicerade medel komma till rätta med skadeverkningarna. När nationen ställs inför insikten att den inte längre äger någon motkultur till de främmande strömningarna är det dags för den att försvinna i historiens dunkel, den kommer av naturnödvändighet att invaderas av de utrikiska kulturerna och slutligen uppgå i dem. En sådan nation har inte längre någon betydelse, ett sådant folk och en sådan stat står inför sin undergång. Det är på denna väg Finlands folk nu befinner sig, efterapning till döds.

Jag anklagar inte er författare som avlidit de senaste åren, ty till syvende och sist är det just litteraturen som bäst har förmått bevara sin finskhet och de finska pennorna har varit minst benägna av alla att ställa sig bakom de nya engelskdominerade kulturyttringarna. Jag vill inte heller uppmuntra till nationalism och lokalpatriotism, ty dessas härjningar har jag med egna ögon tvingats åse även här hos oss här på trettiotalet. Men jag vill dra en klar och tydlig gräns mellan var finska språket skall ljuda och var man talar och skriver på ett främmande språk. Undervisningsväsendets uppgift är att ge barnen tillräcklig förmåga att förstå och tala främmande språk, men därvid bör det förbli. Till att marknadsföra en främmande kultur bör man inte sänka sig, inte ens i det fall då inlärningen av ett främmande språk härmed skulle underlättas. Det är inte lämpligt att göra sig till grannens tjänare om man vill bli bekant med hans vanor eller om man vill bedriva handel med honom.

Snellman trädde ut ur ringen. Begeistrade hurrarop ekade från lyssnarskarorna, man lyckönskade talaren till de väl valda orden och sedan klev en gammal vithårig man, A I Arwidsson, fram och förkunnade med bärande stämma:

Svenskar äro vi icke, ryssar blevo vi ej, finnar voro vi och nu tycks vi snart bliva engelsmän eller amerikaner!"

Jörgen Wik

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Den inledande texten är hämtad från Isof:s webbplats)

"Att använda semikolon rätt är en svår men skön konst. Den 6 februari är det semikolonets dag.

Varje år den 6 februari högtidlighåller semikolonets förespråkare den italienske typografen Aldo Manuzio, som dog det datumet år 1515. Han anses av många vara semikolonets upphovsman.

Man kan förstås diskutera huruvida det behövs en särskild dag för ett skiljetecken. Men just semikolon kanske förtjänar lite extra uppmärksamhet. Dels för att många tycker att det är ett vackert skiljetecken som kräver stilistisk mognad hos skribenten, dels för att det används – och felanvänds – allt oftare i dagens texter."

Läs vidare här !

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

SVT Nyheter berättar:

”I dag är det runt 100 personer som behärskar umesamiska – men för 20 år sedan var de så få som tio. Henrik Barruk har kallats för ’Mr Umesamiska’ och tillsammans med dottern Katarina Barruk kämpar de på olika sätt för att återuppliva sitt hotade språk.”

Läs vidare här och lyssna på Katarina Barruk!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)