Gunnar Lund skrev den 26 februari i ”Anonyma språkfilosofer” på Facebook:

Då och då framförs i olika forum oro för att svenskan håller på att förfalla till en nivå där den inte längre kan användas som kommunikationsmedel. Jag tillåter mig tvivla; jag känner inte till ett enda exempel på att ett språk upphört att fungera av inomspråkliga anledningar, att det helt enkelt inte längre fungerar för mänsklig kommunikation.

Med inomspråkliga menar jag sådant som att skilja på de/dem, var/vart, sin/hans och annat ditten och datten som alltid kommuniceras i ett språk. Sådant förändras över tid och de förändringarna gör språket annorlunda, men det förfaller knappast till grymtningar som vissa (inte här, men okunniga självutnämnda språkpoliser) vill göra gällande.

Språk försvinner av andra skäl - en språklig minoritet kan, när den blir för liten, inte upprätthålla media, utbildningsväsende över en grundläggande nivå eller vara ett hinder på arbetsmarknaden.

Under trycket av ett omkringliggande majoritetsspråk, vill därför föräldrarna ge sina barn så goda livschanser som möjligt, vilket gör att minoritetsspråket reduceras, först till hemspråk, och genom giftermål och barn över språkgränserna, till sist till ett språk man stapplande talar med mor- och farföräldrar. Till sist kan nästa generationen kanske en barnsaga, sedan enstaka ord. Därefter ingenting. Man kan se det hos amerikasvenskar eller mängder med andra invandrargrupper - till sist minner bara ett svenskklingande namn som Lundquist om ursprunget.

Och när vi pratar om amerikasvenskar, så har de inhemska språken i USA och Canada drabbats hårt, genom att direkt förföljas, förbjudas, ses som mindervärdiga, något att skämmas över osv. Den som skäms över sitt språk, aldrig ser det i skrift eller hör det i media, drar sig till sist för att använda det. Sverige har inget att yvas över här; Finland har skött sig betydligt bättre.

När allt färre talar språket, desto snabbare förändras det. Om ovanliga ord inte används, återuppfinns de, och ju färre talare, desto fler ord faller i glömska och nya ord sprider sig snabbt i den krympande språkgruppen. Även inom små områden kan dialektsplittringen tillta (särskilt när media på språket är en bristvara).

Slutligen kan ett språk försvinna av så hemska anledningar som direkt fysisk utrotning. Östlig jiddisch överlevde kriget med nöd och näppe, men hundratals andra språk har dött ut, eller är på väg att dö ut.

Men motsatsen finns - hebreiska, om än väldigt skild från bibelhebreiska, är idag modersmål för ett antal miljoner. Korniska lär ha fått sina första modermålstalare. Det finns säkert fler exempel.

Men att ett språk skulle förfalla till den grad att det inte fungerar - avveckling - tror jag inte ett smack på.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Jag sorterar material ur mitt privata arkiv. Vad ska slängas, vad sparas? Här finns inte bara egenproducerat utan också sådant som jag själv inte är upphovsmannen till, som andra har skrivit till mig eller som jag har ärvt, också sådant som jag har klippt och klistrat in. Eftersom detta är skriven text, faller det språkliga och stilistiska genast i ögonen.

Några brev från en kusin till min far, ställda till dennes broder, vid mitten av 1930-talet:

Grabben är hemmansägarson, har just gått ut folkskolan och skaffar sig ingen fortsatt utbildning. Han tar över marken och hemmanet (som egentligen inte är mycket mer än ett torp). Han har inte varit vidare boksynt, alltid arbetat med händerna. Det yrkeskunnande han använt sig av har varit traderat, inte förvärvat. Han arbetade under hela sitt liv i skogen och i ladugården, i åkerlyckorna och svinstian, inte med papper och penna. Ibland sköt han vilt och anrättade detta.

Och så finner jag brev, av denne trettonåring. Skrivna med en vårdad, för att inte säga vacker handstil, med rundade bokstäver, alla i samma höjd, med sammanhållna ordgrupper, satskommatering. Han vet, när han ska använda verbens pluralformer; han kan skilja mellan subjekts- och objektspronomina (de/dem); alltid fullständiga satser, med subjekt och predikat; genomgående rättstavat. Nej, han gammalstavar inte, han skriver – drivet –som han har lärt sig.

Så fascinerande! Denne man, som jag kände och umgicks med, så länge han levde (till 2009), talade alltid dialekt (nordöstskånsk), det kunde ta en tid, innan man hade avkodat allt han sade, men han skrev – också upp i åren – på oklanderlig rikssvenska, och han förvanskade inte sin handstil, där ingenting gick att missförstå. Detta blev en del av hans natur. Han skrev aldrig för tryck, enbart för privat kommunikation.

Jo, visst kommer jag att bevara och arkivera dessa brev! De är samtids- eller kanske snarare dåtidsdokumentation. De handlar om en bondson, som hade ordet i sin makt – han diktade också visor att sjungas i familjekretsen. Men han framträdde inte i offentligheten, han gjorde ingen karriär. Som trettonåring födde han upp kaniner. Han var ordentligheten och vänligheten själv.

Jag föreställer mig, att denne min faders kusin Bertil Jönsson, från Örkened, född 1921, måste ha varit en idealisk språkvårdare – och detta bara genom sin egen språkliga praktik. Han skrev inte som han talade, och han talade inte heller som han skrev. Han förmådde hålla dessa bägge funktioner i sär. Hur svårt kan detta vara i vårt nutida genomkommunicerade, överutbildade samhälle?

Troligen har hans exempel fått den indirekta konsekvensen, att jag så gott som var dag i min handskrivna journal försöker leva upp till hans språk- och stilnivå. Förvisso: allt måste vara förståeligt och bör vara en fröjd för ögat. Så enkelt självklart.

Anders Björnsson

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Språkförsvaret har alltsedan 2015 delat ut två språkpriser, Språkförsvarets hederspris och Årets anglofån. Språkförsvarets hederspris har tidigare tillfallit Pehr G. Gyllenhammar, Anders Q Björkman, Theodor Kallifatides, Björn Ranelid, Terminologicentrum (Anna-Lena Bucher) och Fredrik Lindström. Årets anglofån har tidigare tilldelats Stockholms stad, Tele 2, Sveriges Television, PostNord, Internationella Engelska skolan och Stefan Löfven.

Pristagarna utses alltid genom en medlemsomröstning i Språkförsvaret.

Pristagarna för 2022 kommer att meddelas inom kort – se pressmeddelande. Den offentliga prisceremonin sker i Foajén, Årsta Folket hus, Årsta torg i Årsta, Stockholm, lördagen den 22/4 2023 kl. 14.30

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Brev till Axess)

Hej

Jag tittade med stort intresse på dokumentären Rumäniens stulna revolution på Axess-tv. Men en fråga: Varför har ni drabbats av "SVT-sjukan" och sänder en fransk dokumentär med engelsk berättarröst, istället för det franska originalet? Jag har själv rest mycket i Rumänien och vet att landet har en nära relation med Frankrike och vice versa. Då verkar det att gå över ån efter vatten att en insiktsfull fransk dokumentär i Sverige ska sändas med engelsk berättare. Vad är poängen med det? Som tittare har jag ju ändå texten, så det har ingen betydelse för begripligheten. Däremot förtar det mycket av den autentiska upplevelsen. Jag hade hoppats att det bara var SVT som ägnade sig åt sådant, och har betraktat Axess som en fristad för oss som värderar autenticiteten högre.

Så min fråga är: Varför?

Med vänlig hälsning

Ola Nilsson

Tittare i Umeå

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Söndagens svenskspråkiga sång

Jack Vreeswijk - Grimasch om morgonen

Söndagens svenskspråkiga dikt

SI DRÖMMAREN KOMMER DÄR

Si drömmaren kommer där,

sitt huvud mot bröstet sänkt han bär.

På ensliga stigar vill drömmaren vandra

och är icke lik oss andra.

Han drömmer drömmar, som hädiskt ljuga,

att sol och måne och stjärnor för honom buga.

Han är vår faders käraste son,

kommer och låter oss slå'n!

Gustaf Fröding

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Nej, Burger King i Mjölby.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

"Austronesiska är den största språkfamiljen i världen med cirka 1200 språk, vilket motsvarar en femtedel av världens språk. Dess 350 miljoner talare är spridda över ett enormt område som sträcker sig från Madagaskar i väster till Påskön i öster och från Hawaii i norr till Nya Zeeland i söder, inklusive halvöar och öar i Sydostasien, de flesta öarna i centrala och södra Stilla havet och Taiwan. Medan vissa språk i de västra delarna av Austronesien talas av miljontals människor, talas de många språken i de östra delarna av få människor (i genomsnitt tusen eller mindre per språk).

Austronesiska språk anses härstamma från ett enda urspråk, som troligen talades i Taiwan för cirka 5 000 år sedan. Eftersom tidsdjupet för de austronesiska språkens utveckling är relativt litet, är de lexikalt och strukturellt mindre divergerande än vad man kunde ha förväntat sig med tanke på familjens storlek och geografiska spridning. Javanesiska, sundanesiska, malajiska och tagalog är de största austronesiska språken.

Utbredning. Austronesiska talas på Madagaskar, i Malaysia, Indonesien, Filippinerna, Taiwan, i vissa kustområden på Nya Guinea och i ögrupperna Melanesien, Mikronesien och Polynesien. Det talas också i fickor på det asiatiska fastlandet: i södra Vietnam och södra Kambodja (chamiska språk) och på ön Hainan i södra Kina (tsatspråk)."

Informationen är hämtad från The Language Gulper.

Anmärkning: Tack vare modern dna-teknik vet man t.o.m att malagassiska, det austronesiska språket på Madagaskar, härstammar från en invandring från sydöstra Borneo, förmodligen på 400-talet e.v.t

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)