Två danska debattörer skriver idag i artikeln Kära Sverige: Välkommen till den danska vägen i Dagens Nyheter:

”Ofta verkar det vara viktigare för danska politiker att markera att det är hårda tag som gäller mot invandrare än att deras tilltag gör någon skillnad i praktiken. I den danska sjukvården har det exempelvis bestämts att patienter som har bott mer än tre år i Danmark och fortfarande behöver tolkhjälp själva får stå för kostnaden. Det har många av dessa människor självklart inte råd med. Därmed ökar risken för felbehandlingar vilket paradoxalt nog kan leda till ökade utgifter för sjukvården. Och för att fullborda absurditeten har det visat sig att regionerna lägger mer pengar på att driva in dessa avgifter än de tjänar på det. Det enda argumentet som kvarstår är att avgifterna bidrar till att skapa incitament till att lära sig danska. För det är de danska politikerna villiga att riskera människors liv och hälsa.”

I den senaste valrörelsen i Sverige förekom en rad liknande språkkrav, samtidigt som inget riksdagsparti ville erkänna att engelskan utgör det främsta hotet mot svenskans ställning.  En debattör, Sara Skyttedal  (KD), ville exempelvis stoppa den offentligfinansierade valinformationen på andra språk än svenska och de officiella minoritetsspråken. Abihr Al-Sahlani svarade i Aftonbladet:

”Detta till skillnad från exempelvis Kalifornien där du till och med kan få själva röstsedeln på fler än åtta olika språk – just för att det ökar inkluderingen, röstdeltagandet och ser till att varje medborgare kan utöva sina demokratiska rättigheter.”

När jag undersökte saken, visade det sig att Kalifornien inte alls var den enda amerikanska delstat som publicerade valinformation på andra språk än engelska. Tydligen har man i USA förstått att piskan inte är det enda saliggörande medlet som förmår invandrare att lära sig majoritetsspråket. Inget hade heller hindrat KD att föregå med ”gott exempel” genom att avstå från att sprida information på andra språk än svenska och minoritetsspråken, men det hade kanske påverkat valresultatet.

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Angående nyhetsartikeln "LR : Gränsbevakningen måste gå på svenska" i Ålands Tidningen den 23 september:

Att slopa ett av Finlands officiella språk/riksspråk, svenskan, vid gränskontrollerna på Åland är väl ändå inte logistik i dagens läge? Finland och Sverige ska ju tillsammans bli medlemmar i NATO.

Då kommer det säkert att behövas tätare kontakter mellan Finland/Åland och Sverige, eller hur? Svenskan är ju också en del av det nordiska samarbetet. Ska kanske svenskan ersättas av engelskan vid gränserna i framtiden? Det vore olyckligt och trist, anser undertecknad. Bara slentrianmässigt!

C-G Pernbring                                                                                                                                       

Helsingborg/Sverige                                                                                                                             

(Insändaren publicerades i Ålandstidningen den 28/9 2022)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Man ska inte blint lita på översättningsprogram. Utan att kunna rumänska måste jag också sätta ett frågetecken för "trandafir".

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Texten har hämtats härifrån)

'"Runt om i Europa uppmuntras 700 miljoner européer, som finns representerade i Europarådets 46 medlemsstater, att lära sig fler språk. Språkinlärning kan ske oavsett ålder och både inom och utanför skolans väggar. Inom Europarådet är man övertygad om att språklig mångfald är en viktig del i vår kontinents rika kulturarv och ett redskap för att uppnå större interkulturell förståelse. Därför arbetar rådet med att främja flerspråkighet i hela Europa.

Sedan den 26 september 2001 har Europeiska språkdagen firats på initiativ av Europarådet i Strasbourg."

Återgivet med en dags försening i denna nätdagbok dessvärre...

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Under rubriken ”Var tog mångfaldsivrandet vägen?” skriver Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl en ledare (på nätet 26/9: https://www.svd.se/a/on6g6W/var-tog-mangfaldsivrandet-vagen). Samma dag infördes på tidningens tryckta ledarsida en ursäkt för ”blamaget med de/dem i söndagskrönikan” (26/9). Där hade hon skrivit, att till Bokmässan i Göteborg (som avslutades denna dag) ”söker sig också dem som idogt förfäktar ett antikapitalistiskt, antikommersiellt samhälle” (25/9).

Vi behöver inte befatta oss med innehållet i dessa texter. Poängen är här närmast, att det i en ledande svensk dagstidning tre dagar i rad på samma sida begås tre allvarliga språkfel av en skribent, som tillhör tidningens redaktionella ledning. Hur är detta möjligt? Dyker det inte upp några rödmarkeringar på chefredaktörens datorskärm (nu när korrekturet sedan länge är avskaffat)? Måste tidningens rättskrivningsredaktör varje vecka korrigera språkliga oriktigheter – förutom en mängd sakfel – begångna av skrivande kolleger?

Ja, detta tvingas han till. Och han är verkligen mycket duktig på det, Thomas Berglund. Hans så kallade kvalitetsspalter är bland det mest läsvärda, och lärorika, i denna avisa. Han är en av dem som skriver verkligt väl. Han är som regel mindre tillåtande än tidningens språkkrönikörer. Han registrerar; han säger också ifrån. Han anser uppenbarligen, och med rätta, att språkvård är en normativ verksamhet. Om en läsare kommer med en anmärkning, som han inte kan gå med på, snäser han inte av. Han resonerar. Han försvarar inte dumheter.

Alla kan begå fel. Denne skribent gör det då och då. Han kanske har för bråttom, han har grå starr på bägge ögonen. Han känner till sina språkliga skavanker. Han använder ordet ”ju” för ofta i dagligt tal – det är han väl medveten om – och rensar bort det fem gångar av sju, när han redigerar andras texter. Svenska språket är hans arbetsredskap, men det är också en överlevnadsfaktor i en vidare bemärkelse. Man måste förstå sin nästa. Men jag begriper faktiskt inte, varför jag ska lyssna till eller läsa sådant, som inte håller måttet.

Anders Björnssson

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I Sverige höjs krav på att dom ska ersätta de och dem också i skriftspråket. Är det en naturlag att språket måste bli simplare?

I en kartong i någon skrubb torde ett blåvitt kassettband av märket Philips finnas. Pappa spelade in när jag talade som 2-åring. "Det är dus bil", sade jag. "Din bil", rättade pappa mig. Trots trotsåldern måste jag ha varit ett medgörligt barn. Jag godtog att possessivt pronomen är min, din, hans, hennes, vår och så vidare.

Med tiden lärde jag mig skillnaden mellan de och dem, även om jag också lärde mig säga dom. Det är alltså inte omöjligt att lära sig svensk grammatik. Den är inte ens särskilt komplicerad. Den som nosat på finsk, tysk, fransk eller rysk grammatik kan intyga att så är fallet.

I Sverige "rasar" en språkdiskussion om man borde få överge de och dem till förmån för dom i skriftspråk. Eller åtminstone borde det vara tillåtet att också skriva dom. Orsaken är att dom, inte att förväxla med ett domstolsutslag, används så allmänt i talspråket att det är svårt för skoleleverna att lära sig skilja mellan de och dem då de skriver.

"Orsaken är att dom, inte att förväxla med ett domstolsutslag, används så allmänt i talspråket att det är svårt för skoleleverna att lära sig skilja mellan de och dem då de skriver."

I en debattartikel i Expressen i våras argumenterade Henrik Birkebo, gymnasielärare i svenska och engelska, för att införa en dom-reform. Eleverna blandar ihop och klarar inte av att skilja mellan de och dem.

Han fick medhåll i Svenska Dagbladet av Lena Lind Palicki, lektor i svenska vid Stockholms universitet: "Vi står på krönet precis vid tippningspunkten". Yes, the tipping point. Tippningspunkt finns numera i nyordslistan. Men visst: det står och väger, tippar jag. Hon menar vidare att frågan inte handlar om fallerad grammatikundervisning eller elevers lättja. På engelska måste man ju i och för sig skilja mellan they och them, men inte mellan you och you.

Hon gav heller inte mycket för de välmenande tipsen om att jämföra med vi och oss för att förstå skillnaden. "Men den som förstår frågans hela komplexitet vet att inga test i världen kan vrida klockan tillbaka till en tid när vi hade en fullgod inre grammatik för denna distinktion", skrev Lind Palicki.

Docenten Ola Wikander vid Lunds universitet köpte inte den här argumentationen. I april skrev han i Expressen att svenskar inte är oförmögna att lära sig grammatik. Han irriterade sig över att det endast framställs som en tidsfråga innan dom slagit igenom i skrift och inte att det skulle handla om ett medvetet val. "Det är denna idé om ofrånkomlighet jag skulle vilja ifrågasätta. Historien visar nämligen något annat: att det är en fråga om val, enkom och endast."

Wikander jämför bland annat med att skrift- och talspråk skiljer sig åtskilligt mycket mer i arabiskan, japanskan och mandarin. "Miljoner och åter miljoner lär sig detta." Wikanders avsikt är inte att ta ställning till om skillnaderna i sig är bra eller dåliga, men att det är ett faktum att man kan lära sig. Och han undrar varför det skulle vara ett ofrånkomligt faktum att man i svenskan inte kan lära sig skilja på de och dem. "Det handlar om medvetna språkpolitiska hållningar. Inte om att svenskar skulle vara oförmögna att lära sig en grammatisk regel."

"Och han undrar varför det skulle vara ett ofrånkomligt faktum att man i svenskan inte kan lära sig skilja på de och dem."

Den livliga dom-debatten ledde till att Språktidningen lät Novus göra en opinionsmätning. I den pejlades svenskarnas åsikt om de och dem. Resultatet presenterades i tisdags. Svenskarna är splittrade i frågan.

Mätningen visar att 39 procent vill fortsätta skriva de och dem, medan 26 procent vill gå över till dom. Resterande 31 procent är varken positivt eller negativt inställda till en reform. Anders Svensson, chefredaktör för Språktidningen, skriver att svenskarna i allmänhet inte verkar vara redo för en övergång på bred front.

Jag vill inte sätta mig till doms. Och det kan hända att de eller dem är lika förlegat som ett analogt kassettband. Men om dom slår igenom kan jag kanske överväga att skriva dus i stället för din.

Dan Ekholm

(Debattartikeln publicerades i Vasabladet den 25/9 2022)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Den 24. november kl. 19 præsenteres vores nye antologi sammen med Translatørforeningen c/o Kommunikation & Sprog, kantinen, Hauser Plads 20, 3. sal, 1127 København K.

Dørene lukker kl. 19, eller når salen er fuld. Deltagelse er gratis for medlemmer af Modersmål-Selskabet eller Translatørforeningen, eller hvis man køber bogen for 159 kr. Ellers koster det 50 kr., som betales i døren.

27 bidrag indvier os i kunsten at oversætte, især skønlitteratur, primært til dansk ? og belyser det danske sprogs rolle i udlandet, historisk og kulturelt. Nogle af vores bedste oversættere præsenterer mange praktiske og teoretiske overvejelser. Hvordan kan man bedst være tro mod originalteksten uden at oversætte ordret? Hvad skal en litterær oversætter kunne? Er maskinoversættelse blevet en allieret med et tveægget sværd? Foruden retstolkning, tegnsprog og kunstsprog kommer antologien omkring en halv snes nære og fjerne sprog fra oldtiden til det 21. århundrede og deres indflydelse på dansk.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)