(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Det skriver Magne Aasbrenn, ordförande för Noregs Mållag, på FIRDA:

”Men å ha to tankar i hovudet samtidig skal som kjent ikkje vere umogeleg. Regjeringa har varsla at ei ny språklov blir lagt fram i denne stortingsperioden, og då bør lovverket skjerpast. Erfaringane med oppfølginga av mållova i 2018 og alle åra før det viser tydeleg og klart at berre å få ein årviss reprimande frå Språkrådet ikkje er tilstrekkeleg for å få institusjonane til å skrive nynorsk. Da SAS lanserte nye nettsider i 2017, reagerte Direktoratet for forvaltning og IKT (Difi) med å seie at selskapet kunne bli bøtelagt om det ikkje følgde krava til universell utforming av IKT. Det er på høg tid at lova gir Språkrådet same moglegheit for sanksjonar som den Difi har. Om vi ser til Quebec i Canada, så går bøtene for brot på språklovverket hjå institusjonar frå rundt 10 000 kroner opp til 130 000. Dersom brotet skjer på nytt, blir bota dobla.

Ei liknande sanksjonsmoglegheit må Språkrådet få i den nye språklova, og det bør både kulturministeren og Stortinget nå sjå. Alternativet er at vi går mot nye tiår med lovbrot i fullt dagslys frå statsfinansierte institusjonar - institusjonar som burde vore i front i å ta ansvar for utdanning og kultur.”

Den nuvarande svenska språklagen innehåller heller inga sanktionsbestämmelser, vilket naturligtvis påverkar hur den efterföljs. Språkförsvarets utkast till språklag 2006 innehöll däremot en sådan bestämmelse:

”14 §

Sanktioner…

3. Överträdelse av denna lag är förenad med vite, vars storlek är beroende av förseelsens art, om det inte av särskilda skäl anses obehövligt.”

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Också skickat som brev till lyssnarservice@sverigesradio.se)

Hej!

Lyssnade just på Dagens Eko kvart i fem. Där rapporterades från krigets Syrien. Enligt uppgift har ett antal tunga ”spelare” i konflikten haft överläggningar.

Ett okänsligt ordval av rapportören från en av de vidrigaste arenorna för institutionaliserad masslakt som någonsin förekommit. ”Spelare” för tankarna till någon slags tävling eller fritidssysselsättning. Upprörande.

Måhända används på engelska ”players” i nyhetsrapporteringen; i så fall ett ytterligare exempel på den slappa anglifieringen av svenska språket. Och dubbelt upprörande.

Med vänliga hälsningar

Lars Göran Asmundsson

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I artikeln "Assimilation sker spontant" den 5/7 i Göteborgs-Posten skrev Thomas Gür bland annat:

"Ty så är det svenska språket beskaffat att vi på svenska vad gäller förhållanden i Finland med två olika ord kan skilja på vad som är etniskt (”finskt”) och vad som är nationellt (”finländskt”). Sålunda är Väinö Linna en finsk (finskspråkig) författare och Edith Södergran en finlandssvensk (svenskspråkig) sådan. Tillsammans är de bägge finländska författare. Samma egenskap i det svenska språket att skilja mellan etnicitet och nation gäller också till exempel förhållanden i Estland (ester och estlandssvenskar blir tillsammans estländare).

Men eftersom Sverige historiskt i sitt hjärtland varit så starkt etniskt homogent, har inte behovet att skilja på svenskar i etniskt eller nationellt hänseende inom rikets gränser, behövt reflekteras i det svenska språket. Kanske inte förrän nu.

När vi sålunda säger eller skriver om en person att denna är ”svensk”, syftar vi på såväl antingen/eller som också på kombinationer av a) en etnisk svensk (som alltså också kan omfatta svenska minoriteter i andra stater som till exempel Finland eller Estland), b) en person som är medborgare i Konungariket Sverige utan att nödvändigtvis vara etnisk svensk eller c) en person som är en del av den svenska nationella gemenskapen, som inte ens behöver vare sig vara etnisk svensk eller medborgare i Sverige.

Det är givetvis få personer som uppfyller det sista rekvisitet, alltså vare sig etnisk svensk eller medborgare i Sverige men en del av det nationellt svenska, men existensen över en sådan delmängd av personer kan vara värd att reflektera över, när vi benar upp vilka olika kategorier som man försöker beskriva med begreppet ”svensk”, för att bättre begripa vad det är för svenskhet som invandrare assimileras i.

Cornelis Vreeswijk är mitt favoritexempel på denna tredje grupp av personer som utan att vara etniska svenskar eller medborgare i Sverige (vi säger typiskt nog ”svensk medborgare”), är en del av den svenska nationen. Jag skriver ”är” och inte ”var” eftersom oaktat att Vreeswijk gick bort för mer än 30 år sedan, är han genom sin gärning fortfarande en levande del av vår gemensamma nationella kultur. Poängen med att framhålla att Vreeswijk aldrig blev svensk medborgare, är att understryka att tillhörighet i den nationella gemenskapen både är något annat och mer än bara det juridiska medborgarskapet."

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

... skriver Bengt Lorentzon på "Språkförsvarets vänner" på Facebook.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret) 

... har valt ett svenskspråkigt namn på sin kampanj, ”Min mage, mitt val, ert barn”. En självklarhet kan man tycka men partiet har visat sig mer än lovligt opålitligt i språkfrågan sedan Ulf Kristersson blev partiledare för knappt två år sedan.

Partiet tävlar med SD om att ställa hårda krav på invandrare att lära sig bättre svenska snabbare och bättre. Detta är naturligtvis bra, på de flesta sätt, även om tillvägagångssätten kan diskuteras.

Samtidigt kryper och fjäskar partiet dock för engelskan å det grövsta!

Sunt förnuft

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Varför ett engelskt namn på denna svenska sammanslutning?

Uppmärksam

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

För ett år sedan citerade vi denna artikel, Behemot, bully, thief: how the English language is taking over the planet  av Jacob Mikanowski i The Guardian den 27/7 2018. Det är fortfarande en mycket läsvärd artikel. I det här stycket berättar han om den kenyanske författaren Ngũgĩwa Thiong’o, en av förkämparna för att afrikanerna ska använda sina egna språk i stället för kolonialspråken, främst engelska, inom så många domäner som möjligt. Observera att Ngũgĩwa Thiong’o inte är ensam om sin uppfattning; många afrikanska språkvetare delar hans uppfattning. Motståndet finns på politiskt håll:

"I andra delar av världen bär dock engelskan fortfarande med sig hela tyngden av sitt kolonialistiska förflutna. Sedan 1960-talet har den berömde kenyanska författaren Ngũgĩwa Thiong’o förespråkat användningen av afrikanska språk och mot förekomsten av engelska som undervisningsspråk i postkoloniala länder. I sin bok 1986 Decolonising the Mind: the Politics of Language in African Literature, en milstolpe, beskriver han den korrosiva effekten av engelskspråkig undervisning och jämför den med en form av ”andlig underkastelse”. Kolonial utbildning, där eleverna straffades fysiskt för att ha talat sina modersmål medan de var i skolan (något som också gjordes med walesiska elever i början av 1900-talet) var med nödvändighet, och avsiktligen, alienerande, ’som att skilja medvetandet från kroppen’.

Sedan publiceringen av Decolonising the Mind har Ngũgĩ arbetat för att omsätta sin uppfattning i praktiken i sina dikter. Han har avsvärjt sig sitt dopnamn, James, och med det kristendomen, och upphört att skriva skönlitteratur på engelska. Sedan 1980-talet har han skrivit alla sina romaner och skådespel på sitt ursprungliga kikuyu, engelska (och ibland kiswahili) bara för uppsatser och polemik. Det senare beslutet är det många som fortfarande ifrågasätter. Som han sade i en intervju nyligen: ’Om jag träffar en engelsk person och han säger: ’Jag skriver på engelska’, frågar jag inte honom: 'Varför skriver du på engelska?' Om jag träffar en fransk författare, frågar jag inte honom: ’Varför skriver du inte på vietnamesiska?’ Men jag får frågan om och om igen: ’Varför skriver du på kikuyu?’ För afrikaner är åsikten att det är något fel med att skriva på ett afrikanskt språk. ’

En del av paradoxen i Ngũgĩs situation är att även om han kanske är världens främsta förespråkare för att skriva litteratur på afrikanska språk, har hans romaner fått lovord och fått internationellt erkännande via engelskans förmedling. Engelskans hegemoni är nu sådan att, för att bli erkänd, måste varje opposition mot engelskan formuleras på engelska för att bli hörd." (Egen snabböversättning)

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)