Ingrid Herbert på Språkkonsulterna tipsar om fem digitala språkhjälpmedel värda att bokmärka – och alltså att använda. Det gäller Svenska.se, Rikstermbanken,  Myndigheternas skrivregler, Språkrådets frågelåda och TT-språket.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Till vem riktar sig ”de goda råd” man skriver på Soo-Wellness?

Om dessa råd riktas till svenskar kan de bara beklaga och få sig några goda skratt, men detta blir ju inte trovärdigt. Om råden riktas till alla de som håller på att lära sig svenska så blir ju detta bara förvirrande. Hur ska man någonsin lära skillnad på en och ett? Hur lär man sig att inte särskriva?

Kan det vara så att ursprungstexten passerat någon översättningsfunktion typ Google Translate. Men varför har man då ingen personal som kan efteråt bearbeta texten på ett riktigt sätt.

9 tips för att nötkött upp hennes röv 

9 tips för att klä att titta tunnare

10 hår misstag som gör att du ser äldre

Detta gör mig bekymrad!

Inga Johansson

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Denna text är hämtad från Facebook-gruppen Språkpolisernas högkvarter och har föranlett ovanligt många kommentarer i samma grupp.)

Jag tänkte om möjligt pigga upp debatten något med ett inlägg om det som jag, och kanske ni, anser vara de värsta språkfelen i dagens svenska, såväl i talspråk som i skriftspråk (vilka nog bör betraktas som två skilda varianter av samma språk). Här på forumet finns ju många med starka åsikter. I huvudinlägget nämner jag några av de språkliga anomalier som jag stör mig mest på utan att ens försöka räkna upp alla sådana.

Notera att kritiken riktas mot språkliga tendenser och fenomenen som sådana och gäller främst officiella texter. Det finns ingen anledning att reta upp sig över enskilda blogginlägg, debattinlägg och dylikt, ej heller enstaka individers misstag gjorda i brådskan. I dag är det så många som publicerar sig på nätet och hade gårdagens människor kunnat göra detsamma hade det säkerligen sett lika illa ut då (frånsett då de – dem och var – vart). Här följer min lista:

1) Särskrivningar. Detta måste finnas med på listan och är enligt min uppfattning kanske det som skadar språket mest. Här menar jag att inga områden eller uttryck ska ges undantag. En stavning på en syltburk eller på ett tidningsomslag som exempelvis Språk TIDNINGEN är lika förfärligt som andra särskrivningar, även om de delas upp på två rader. Rubriker och skyltar bör inte ges frikort. Använd bindestreck om så behövs! Detta gäller normalt endast i skrift. ”Särpratningar” är trots allt ovanliga.

2) Genitivapostrof enligt engelskt mönster. Detta förekommer oftast i företagsnamn och på skyltar litet varstans. Alltså exempelvis Greta’s Café (dessutom med versalt C). Anders’ café, med ”utelämningsapostrof”, menar jag däremot skulle vara att föredra framför Anders café. Givetvis är detta ett problem endast i skrift.

3) Utbytet av pronomenet man till en. Jag tvekade inför att ta med detta med tanke på de känslor frågan brukar röra upp. Det är litet som att öppna Pandoras ask. Samtidigt kan man inte undvika något bara för att alla inte håller med, och jag tycker uppriktigt att en förlust av skillnaden mellan subjekts- och objektsformerna vore till stor skada. Här handlar det dessutom om en medveten kampanj för att införa detta ”en” medan många av de andra ”felen” oftast kan tillskrivas okunnigheten eller ointresset. Pronomenet hen anser jag för övrigt inte går att jämföra med detta en. En är tänkt att ersätta man, men så länge hen används som komplement till han och hon när så behövs och inte avser att tränga bort dessa former, kan det säkert vara användbart. Detta med ”en” gäller främst i skrift och naturligtvis inte för de människor som har ”en” i sin dialekt och då delvis använder det på ett annat sätt.

4) Att allt fler väljer att plocka bort s i fogarna mellan ord eller ordled i officiella sammanhang. Jag avser främst städer och företag som slutar på konsonant och där genitiv-s för mitt språköra känns helt nödvändigt. Ett exempel är ändringen av namnet till Härnösand gymnasium, en namnändring som skolans elever och lärare faktiskt lyckade stoppa. Vidare tänker jag på sammansatta ord där förledet i sig består av två led, och där ett foge-s helt enkel måste infogas för att ordet inte ska upplevas som störande. Det mest kända och ”hatade” exemplet måste väl vara Svenska fotbollsförbundet, ett namn jag inte ens förmår mig att stava på det sätt som de vill, utan foge-s och med stort F. Detta gäller tyvärr inte bara skriften utan många tar efter i tal när de ser det i skrift.

5) Dem som subjekt. Dem kastade bollen! Användandet av de som objekt är inte lika störande. Dessutom är objekten betydligt färre (jag tog inte med detta, men det är störande när minst används som superlativformen av få i stället för färst). Detta med de och dem är ett problem endast i skrift eftersom vi använder dom när vi pratar (gäller inte finlandssvenskan, men de som talar denna dialekt kan skilja på formerna).

6) Att den självklara motsvarigheten till första ledet saknas i det andra ledet. Exempelvis dels – dels, å ena sidan – å andra sidan, för det första – för det andra, komparationsformer som till exempel bättre – än (och inte jämfört med). Dessa tendenser är tydliga främst i talspråk.

Det finns naturligtvis många fler saker som går att ta upp (som exempelvis skillnaden mellan var och vart, engelskt plural-s, uttalet igenklien etc.), men jag nöjer mig med dessa sex områden. Vad anser ni vara de ”värsta” språkfelen? Vad ”stör” ni er mest på?

Roger Viklund

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I en artikel, ”Så undviker du felet som språkpoliserna älskar att rätta”, inklusive ett videoklipp, i Metro, lär Lena Lind Palicki från Språkrådet ut hur man ska skilja mellan var och vart.

Metro tycks ha startat en serie om vanliga språkfel. Det kan finnas anledning att återkomma till den.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Som bekant har älvdalska erkänts som ett eget språk av den internationella lingvistorganisation SIL International, dock inte ännu av den svenska regeringen. Nu verkar det som att Wkipedia också kommer att finnas i en älvdalsk version. Kravet är förmodligen att tillräckligt många skriver regelbundet på älvdalska.

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Jag hörde i P1 under morgonen den 9 januari något som jag sedan kunde läsa på nätet. Dock fann jag inget när jag gjorde en sökning på sr.se.

http://www.bt.se/nyheter/iran-stoppar-engelsklektioner-for-mindre-barn-2/

http://www.smp.se/nyheter/iran-stoppar-engelsklektioner-for-mindre-barn-2/

Min fråga är: Är detta verkligen sant?

Min åsikt är att varför se negativt på denna uppgift. För en gång skull kan de styrande i Iran ha rätt om ”förbudet” gäller att se till att de unga i Iran får kunskaper i sitt eget modersmål, som är tillräckligt bra INNAN man tar in ett nytt språk (oavsett om det är engelska, arabiska eller vad som erbjuds). Därför kan en 12-års gräns vara av godo. Mina egna erfarenheter är att jag lärde engelska först i 5:e klass (min ålder var då 11 år) Därpå följde tyska (13 år), franska (15 år) Jag har även suttit med under en debatt i ett  lärarrum där man diskuterade en sänkning av tidpunkten för att lära engelska redan till 3:e klass.

Hur går debatten idag, här i Sverige? Hur ser det ut i dagens svenska skolor?

Inga Johansson

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Hej!

Jag tycker att nästa anglofånpris skall gå till svenska reklambyråbranschen! Inte nog med att den skyller ifrån sig när den får frågan "Vem driver på utvecklingen mot mer engelska i reklamen?"

Den säger också att det inte finns någon tendens i val av annonsspråk. Det kan vara kunden, men lika gärna reklambyrån. Eller  tydligen också en slump... I vilket fall, så är det avslöjande! Varken reklambranschen eller den som annonserar bryr sig. Okunnighet, nonchalans och språkförakt!? Man nonchalerar undersökningar som tydligt talar om att engelska och i synnerhet blandning av svenska och engelska orsakar missuppfattningar och är svårlästa. Okunskap, för att engelskan ofta är erbarmligt dålig (mina engelska vänner skrattar ofta åt språket, och frågar varför man envisas med att använda ett språk man inte behärskar, även om man oftast tycks tro att man gör det). Förakt för svenska språket, som faktiskt är det vi använder oss av i det här landet och som vi lär oss från barnsben och i skolan. Dessutom ger det ett fånigt och besserwissigt intryck. Det är också förvirrande för våra nya vänner som flyttar hit och vill lära sig språket.

Mitt förslag förutom att hela reklambranschen skall få anglofånpriset, är att branschen också skärper sig! Det är trots allt i de allra flesta fall reklambyrån som bestämmer om språket! 

Språkförsvaret gör ett fint jobb i försöket att rädda vårt fina språk, men stöter på allt starkare motstånd från inkompetenta och språkokänsliga yrkesutövare som använder språk och bokstäver i sitt jobb! Förhoppningsvis skall förnuftet och språkförsvaret till slut ta hem spelet!

Stig Engzell

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)