Denna text har skrivits av Anders Barke och ligger ute på Älvdalens kommuns webbplats.

Älvdalskan talas idag av uppemot tretusen personer, framför allt i Älvdalens socken i norra Dalarna. Denna språkliga varietet har traditionellt räknats som en svensk dialekt. Idag betraktas den av många som ett eget nordiskt språk. Detta har följande skäl:

• Älvdalskan avviker kraftigt från andra svenska språkvarieteter.
• Älvdalskan är praktiskt taget oförståelig för svensktalare i allmänhet.
• Älvdalskan har kommit mycket långt i standardiseringsprocessen. Böcker och tidningar på älvdalska ges ut och en anpassad älvdalsk ortografi har skapats.

Älvdalsktalare modifierar inte sin älvdalska när de vill prata svenska eller tvärtom, utan de tillämpar en s.k kodväxling, vilket innebär att de går över från ett språkligt system till ett annat.

Det som utmärker älvdalskan är dels urgamla drag som finns bevarade, dels en del säregna innovationer. Bland de gamla dragen finns företeelser som har försvunnit i en stor del av eller hela det övriga nordiska språkområdet. Så har språket t.ex nasala vokaler, ett långt bibehållet konsonantsystem (med bl.a w som i engelskans word och ð som i engelskans father), flerkasusböjning och fyra stavelsetyper. Bland innovationerna finns t.ex nya diftonger (ais betyder ’is’ och aus betyder ’hus’), h-bortfall (aus betyder ’hus’), bortfall av l framför vissa konsonanter (mjok betyder ’mjölk’) och metates av wr > rw (rwaiða betyder ’vrida’).

Eftersom älvdalskan har bevarat en rad språkdrag, som inte finns kvar i övriga Norden, såsom nasalvokaler, korta, långa och överlånga stavelser, kan det beskrivas som en levande språkhistoria, en ypperlig ingång till fornnordiskan!

Även om det finns en yngre generation som talar älvdalska, finns språket ännu inte med på skolschemat för älvdalsktalande barn och älvdalskan är allvarligt hotad. Forskningen visar, att för att ett hotat språk ska kunna överleva krävs att språket inte bara finns som ämne på skolschemat, utan också att undervisningen i ett eller flera ämnen sker på språket.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Pressmeddelande)

I våras fick älvdalska, som talas i det nordvästra hörnet av Dalarna, mycket publicitet i såväl svensk som nordisk och europeisk press. Det hade anordnats en internationell konferens i Köpenhamn den 7-8 maj, som gav upphov till denna uppmärksamhet.

'

Uppmärksamheten var helt berättigad; älvdalska är nämligen ett eget språk och inte enbart en svensk dialekt. Språk kan definieras på två olika sätt: ett språk är en språkvarietet som inte automatiskt förstås av talare av en annan språkvarietet eller att det är en språkvarietet som av politiska skäl upphöjts till språk. Det senare förhållandet brukar något skämtsamt betecknas som att språk är ”en dialekt med armé och flotta”. Detta stämmer väl överens med danska, norska och svenska, som fortfarande är sinsemellan förståeliga. Detsamma gäller serbiska, kroatiska och bosniska.

Älvdalska saknar armé och flotta. Däremot är det inte sinsemellan förståeligt med rikssvenskan. Älvdalingarna är naturligtvis tvåspråkiga idag, men en rikssvensk förstår inte automatiskt älvdalska, inte ens i skriftlig form. I själva verket är avståndet mellan älvdalska och rikssvenska lika stort som mellan isländska och färöiska å ena sidan och rikssvenska å den andra. Detta bekräftas av en Swadeshlista, som mäter avstånd mellan olika språk. De flesta lingvister är också överens om att älvdalska är ett eget språk. Statsrådet Jens Orbacks svar på en fråga i riksdagen 2006 att älvdalska skulle vara ett folkmål, d.v.s en dialekt, stämmer inte med fakta och forskningens nuvarande ståndpunkt.

Älvdalskans ljudsystem, grammatik, syntax och ordförråd skiljer sig radikalt från rikssvenskans. Så har älvdalskan exempelvis bevarat nasala vokaler, som har försvunnit i alla nordiska språk. Älvdalskan har behållit diftonger, utvecklat triftonger och en egenartad vokalskridning. Dessutom har älvdalskan bevarat det tonlösa och det tonande läspljudet som i engelskan (thing och that) och isländskan.Älvdalskan har behållit det fornnordiska kasussystemet med fyra kasus liksom verbens personböjning. Syntaxen skiljer sig också från den rikssvenska. Ordförrådet innehåller många ord, som inte återfinns i rikssvenskan: exempelvis belgr (ryggsäck), brinde (älg), dar (när), knupå (pyssla), kringgt (ofta), liuot- (väldigt), min (med), nest (hos, vid), ralltjärr (skottkärra), snutå (nosa), taimstyöð (punktlig), ula (skola = verb), uott (vante) och åvå (ha). Alfabetet består av 35 bokstäver för att kunna teckna alla fonem i älvdalskan.

Det viktigaste skälet till varför älvdalskan ännu inte erhållit status som landsdelspråk är förmodligen att statsmakterna befarar en dominoeffekt, nämligen att fler inhemska språkvarieteter, som idag betraktas som dialekter, kommer att kräva samma status. Men detta kan bara avgöras från fall till fall.

En viktig faktor i detta sammanhang är den lokala uppslutningen bakom älvdalskan. Ulum Dalska (Föreningen för älvdalskans bevarande), som bildades 1984, är Sveriges förmodligen största språkförening med närmare 2000 medlemmar; Facebookgruppen har nästan 3000 medlemmar, där medlemmarna skriver på älvdalska. Det finns ett lokalt språkråd, som har bidragit till att standardisera älvdalskan; det finns grammatikor och ordböcker och det har utgivits såväl böcker på älvdalska som undervisningsmaterial om älvdalska på universitetsnivå. Sist men inte minst: det finns ett stort intresse bland språkforskare både nationellt och internationellt för detta unika språk.

För att ett litet hotat språk ska överleva krävs två faktorer. Den första att modersmålstalarna själva använder det och i praktiken är engagerade i dess försvar. Den andra faktorn är att centralmakten har en välvillig inställning till språket i fråga och understödjer dess överlevnad i stället för att motarbeta det. Den svenska regeringen, oavsett partipolitisk färg, har dessvärre haft en alltför njugg inställning till älvdalskan och inte insett att språket definitivt tillhör det svenska kulturarvet.

I en rapport från Europarådets expertkommitté 2013 uppmanar denna att Sveriges regering klargör huruvida älvdalska är att betrakta som ett eget språk eller en dialekt genom att genomföra en oberoende vetenskaplig undersökning i samarbete med talarna.

Det finns ett liknande, isolerat språk i Katalonien, nämligen aranesiska, som talas av runt 4700 personer. Språket har officiell status i Val d´Aran tillsammans med katalanska och spanska. Det lärs ut i de lokala skolorna vid sidan av spanska och katalanska. 2010 fick det officiell status i hela Katalonien.  Språket har upplevt en renässans de senaste decennierna och den katalanska regeringen har t.o.m understött utvecklandet av ett översättningsprogram mellan katalanska och aranesiska.

Älvdalska har förmodligen fler talare än minoritetsspråket jiddisch och vissa samiska varieteter i Sverige. Det är vår uppfattning att Sveriges regering och riksdag skall ge älvdalskan status som landsdelsspråk.

Språkförsvarets styrelse

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Jakub Marian har specialiserat sig på webbaserade kartor. Den här kartan visar hur stor andel av befolkningen i olika EU-länder som kan konversera på tyska. Det säger självt att 95 procent av befolkningen i Tyskland/Österike kan konversera på tyska. Som god tvåa kommer Nederländerna med 71 procent och Danmark på tredje plats med 47 procent. Sverige belägger fjärde platsen med 26 procent.

Hans uppgifter är baserade på "Special Eurobarometer 386" från 2012.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Den 13 – 14 oktober anordnas en ”Insurance Summit” av SvD Insurance Summit (knuten till SvD Näringsliv) i Stockholm. Konferensen kommer enligt helsidesannonsen i Svenska Dagbladet idag att behandla

* Överblick av kommande regelverk från Finansdepartementet * Finansinspektionens syn på framtiden * Framtida utmaningar inom svensk försäkring * Ta del av Googles råd för framgång

Det märkliga är naturligtvis namnet på tillställningen, ”Insurance Summit”. Insurance betyder försäkring; summit betyder toppmöte, toppkonferens. Beror namnet på att huvuddelen av talarna har tagits in från utlandet? Visst inte. Bara två av tjugosju talare verkar ha hämtats utifrån.

Nu frågar man sig varför det inte går att använda ett svenskt namn på evenemanget. Om man vill ta speciell hänsyn till de utländska deltagarna kan ju ett svenskt namn enkelt översättas till engelska. Eller kommer konferensspråket vara engelska? Kommer de svenska deltagarna att tala engelska med varandra?

Eller är det så illa ställt att arrangörerna inbillar sig att deltagarna hamnar högre upp, närmare molnen, om de befinner sig på en ”summit” i stället för på en toppkonferens eller ett toppmöte?

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Språktidningens blogg berättar idag att Harriet Kowalski blir ny chef på Språkrådet:

”I dag arbetar hon som enhetschef på Specialpedagogiska myndigheten. Hon börjar på Språkrådet den 1 oktober. En 55-årig kvinna med både svenska och tyska som modersmål och som dessutom talar engelska och franska, som har arbetat som språklärare i Sverige och Kanada, varit verksam inom förlagsbranschen...”

Läs vidare här!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Genom åren har Språkförsvaret förtecknat en hel del artiklar och uppsatser om älvdalskan. En del länkar på vår webbplats var dessvärre brutna.

Johan Nilsson: Vikingaspråket levde längre än man trott – Göteborgs-Posten 13/7 2015

Björn Rehnström: Älvdalsspråkiga belönades – Dalarnas Tidning 15/6 2015

Björn Rehnström: Alma "dalskar" ofta och gärna – Dalarnas Tidning 15/6 2015

Reidun J. Samuelsen: Når Sofia blir prinsesse, håper hjembygda på et mirakel – Aftenposten 12/6 2015

Stefan Rämgård: Hon kastar prinsesskimmer över Älvdalskan – Dala-Demokraten 8/6 2015

Liz Leafloor: Elfdalian, the Ancient Viking Forest Language of Sweden, Set to be Revived – Ancient Origins 20/5 2015

Guus Kroonen: Sweden is fighting to preserve Elfdalian, its historic, lost, forest language – bloggen Quartz 16/5 2015

Lise Brix: Isolert folk i Sverige brugte runer helt op i 1900-talet - videnskab.dk 6/5 2015

Lotte Thorsen: Sprogforskerne fandt en skat i skoven – Politiken 3/5 2015

Gunnar Nyström/Yair Sapir: Introduktion i älvdalska – undervisningsmaterial , Kristianstad april 2015

Henrik Rosenkvist: Ge älvdalska en chans! – Språktidningen 2011 

Dorota Melerska: Älvdalskan - mellan språkdöd och revitalisering - Adam Mickiewicz-universitetet i Posnan, februari 2011 (Avhandling)

Pjotr Garbacz: Word Order in Övdalian - Lundastudier i nordisk språkvetenskap A70 vt 2010 (Avhandling)

Östen Dahl: Älvdalska - eget språk eller värsting bland dialekter? - Språktidningen december 2008

Östen Dahl m.fl.: Älvdalska är ett språk - inte en dialekt - Aftonbladet 9/2 2007

Gunnar Nyström: Övkallmåleð – wen ir eð? – högtidstal på Skansfesten 1994

Lars Steensland: Varifrån kommer älvdalskan – högtidstal på Skansfesten 1982

Det finns naturligtvis mer material på Ulum Dalskas webbplats  liksom på Lars Steenslands hemsida

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Texten är hämtad från Ulum Dalskas webbplats)

Varifrån kommer älvdalskan – och vart är den på väg?

Högtidstal av Lars Steensland på Skansfesten 1982.

”Mina Damer och Herrar! – Grannkullur og liuätkaller! Fuäst for ig luv sai ig tyttzer edh kennes lit avut tä stand jär og birett um övdalska fer idh, ettersos irir övkaller, og ig ir do int järfo. So edh edd fel wedh riktuger twert um. Men ig oppes wilir är o endo. Se edd ig fel uladh dalsk og, men ig for pain swenska, so int ig dalsker i bend.”

Var och en som kommer i kontakt med älvdalskan kan konstatera att det är en märklig dialekt, som är så olika rikssvenskan att den är obegriplig för en utomstående. Det är därför naturligt att man ställer sig frågan: Hur kan det komma sig att det inom Sveriges gränser finns en så besynnerlig dialekt? Den frågan har satt myror i huvudet på såväl älvdalingar som andra, och flera teorier har förts fram, den ena mer fantasifull än den andra. Många har dessutom lagt märke till att älvdalskan bär en mycket ålderdomlig prägel, och det har också bidragit till spekulationer om dialektens ålder och ursprung.

Jag skall här inte gå in närmare på dessa i och för sig intressanta teorier och spekulationer utan i stället helt kort försöka sammanfatta vad vetenskapen har för svar på frågan: Varifrån kommer egentligen älvdalskan? – Efter det tänker jag också säga några ord om hur jag ser på älvdalskan i ett framtidsperspektiv.

För mycket, mycket länge sedan fanns det någonstans på vår kontinent ett folk. Man vet inte säkert när, men det var för minst 5.000 år sedan. Inte heller vet man riktigt var folket ursprungligen bodde, men man har gissat bl a på Rysslands och Centralasiens stäppland. Om deras äldsta historia vet man inte heller någonting. Inga ståtliga minnesmärken har de lämnat efter sig, inga pyramider, tempel eller borgar. Men en viktig sak vet man: Man vet vad de talade för språk. Och ser man lite närmare efter vilka ord som fanns i språket, kan man räkna ut en hel del om hur de hade det. Språket säger oss bl a att de hade tämjt stäpplandets vilda hästar, och att de hade kännedom om hjulet och vagnen. Förmodligen var det just detta folk som uppfann vagnen, åtminstone den tvåhjuliga, hästdragna stridsvagnen.

Precis som senare tiders stäppfolk, t ex hunnerna, lämnade de en dag sina boplatser och drog ut för att söka nya landområden. I vågor svepte de över stora delar av den då kända världen, åt sydost ned mot Indien, åt sydväst mot Iran och framför allt västerut mot Europa. Överallt drog de segrande fram, sannolikt just p g a sitt slagkraftiga kavalleri. Dessa vandringar och härtåg sträckte sig över flera hundra, ja kanske ett par tusen år. Till slut dominerade detta folks efterkommande i stort sett hela Europa, Iran och Indien plus andra mindre områden, och det gör de eller skall jag säga: det gör vi — än i dag.

Hur gick det då med stäppfolkets språk? Ja, precis som det mesta här i världen, så är språk någonting föränderligt och förgängligt. Ett språk utvecklas och förändras ständigt. Så skedde också med stäppfolkets språk. Men eftersom folket och deras efterkommande hade spritt sig över så enorma områden, hade de olika stammarna helt enkelt tappat kontakten med varandra. De hade kommit att leva i olika trakter under olika betingelser och hade blandats upp med olika underkuvade folk. Därför kom också deras språk att utvecklas olika på olika platser, så att vi till slut i stället för ett gemensamt språk fick flera olika språk och dialekter. På det sättet växte så småningom Europas nuvarande språk fram, och däribland även rikssvenskan och älvdalskan.

Därför är det märkligt nog så, att när de stora makthavarna i världen talar, t ex Indira Gandhi i Indien, Ayatollah Khomeini i Iran, Margret Thatcher i England, Ronald Reagan i USA och kommunstyrelsens ordförande i Älvdalen, så talar de alla besläktade språk, som har ett och samma ursprung, stäppfolkets språk. Ser man lite närmare efter, kan man ana detta än i dag. Låt oss ta ett enkelt begrepp, som måste ha funnits för 5.000 år sedan, t ex talet tre. Vad heter det på några av dessa språk? – Engelska three, tyska drei, franska trois, italienska tre, ryska tri, polska trzy, klassisk grekiska treis, fornindiska trayah och sist men inte minst älvdalska tri. – Var och en ser genast att dessa ord liknar varandra. Detta beror nu inte på slumpen och inte heller på att det egna språket skulle ha lånat ordet av det andra. Nej, orsaken är den att dessa språk har bevarat stäppfolkets urgamla ord för tre. Alla har de visserligen förändrat ordet något, var och en på sitt sätt, men inte mer än att man fortfarande tydligt ser likheten.

Men jag ska nu komma in lite närmare på älvdalskans historia. Låt oss gå c:a l.500 år tillbaka. Vi hamnar då i den s k folkvandringstiden, några hundra år före vikingatidens inbrott. På den tiden var norra Europa, inklusive Norden, bebott av folkstammar som brukar kallas germaner. Dagens nordbor, som är ättlingar till germanerna, talar nu fem olika språk, svenska, norska, danska, isländska och färöiska, alla med sina dialekter. Men på den tiden, för ungefär 1.500 år sedan, talades i Norden bara ett enda språk, den s k urnordiskan. Med tiden gick det emellertid med urnordiskan som med stäppfolkets språk. Det splittrades upp under århundradenas lopp i flera olika språk och dialekter. Ännu på vikingatiden var de språkliga skillnaderna i Norden ganska små. Man kan räkna med att alla vikingar säkert förstod varandra utan några som helst problem, men den ene vikingen kunde nog höra på dialekten varifrån den andre kom. Allteftersom de nordiska rikena växte fram och konsoliderades, ökade också de språkliga skillnaderna, och på det viset uppstod med tiden de fem olika nordiska språken.

Detta betyder nu att alla språk och dialekter i Norden –  om man bortser från finskan, lapskan och senare tiders invandrarspråk — härstammar från ett och samma urnordiska språk. Älvdalskan utgör inte något undantag. Därför kan man lugnt avskriva alla teorier om att älvdalsmålet skulle härstamma från engelskan, från isländskan eller från något annat språk. Inte heller är det tvärtom, dvs att älvdalskan skulle haft något inflytande på engelskan eller isländskan. De många likheter som faktiskt finns mellan älvdalskan och dessa språk beror snarare på att de har ett gemensamt ursprung och att de har bevarat en rad gamla drag som riks-svenskan har förlorat. Om man vill ta några exempel, kan man nämna w, som finns kvar i engelskan och i älvdalskan, men inte i rikssvenskan, eller ljudet dh, som vi har både i engelska, isländska och älvdalsmål, men som har försvunnit i rikssvenskan. Vidare har såväl isländskan som älvdalskan bevarat mycket av vikingatidens grammatik, vilket man inte kan säga om vårt riksspråk.

Det jag har berättat nu ger samtidigt svar på en annan fråga, nämligen den om älvdalskans ålder. Eftersom nu de flesta av Europas levande språk och dialekter, inkl. älvdalskan, har samma ursprung, stäppfolkets gamla språk, måste de ju också på sätt och vis vara lika gamla. — Men frågan om älvdalsmålets ålder kan besvaras på flera sätt: För c:a 1500 år sedan fanns det alltså bara ett språk i hela Norden. Man talade därför på den tiden likadant i Dalarna som i Uppland eller som i Skåne. Men så är det ju sannerligen inte i dag.

När uppkom då de stora dialektala skillnaderna i Sverige? Det går inte att nämna en exakt tidpunkt när detta skedde, eftersom det är fråga om en lång och utdragen process. Lite förenklat skulle man dock kunna säga, att man redan under vikingatiden talade lite annorlunda här uppe norr om Siljan än t ex i Uppsala. Och några hundra år senare, under Gustav Vasas tid på 1500-talet, hade dialekten här uppe hunnit fjärma sig ordentligt från Mälardalens svenska och förmodligen fått sin huvudsakliga karaktär. Älvdalskan som utpräglad dialekt skulle i så fall vara en fyra, fem hundra år. – Det kan kanske vara intressant att veta, att den nya tidens rikssvenska enligt mångas uppfattning föddes just på Gustav Vasas tid, då man för första gången översatte Bibeln från latin till svenska. Därför skulle man kunna säga att älvdalskan som särskild dialekt och svenskan som modernt riksspråk är ungefär lika gamla.

Det finns också ett tredje sätt att besvara frågan om älvdalskans ålder på. Man kan jämföra den med rikssvenskan och se, vilket av dem som har bevarat mest av det gemensamma gamla arvet. Här är det alldeles uppenbart så att älvdalingama bevarat mer av vikingatidens grammatik, mer av vikingatidens ord och mer av vikingatidens ljud än folket i Mälardalen. Ser man saken på det viset, är alltså älvdalsmålet betydligt mer ålderdomligt än rikssvenskan.

– Men här skulle jag vilja passa på att avliva en annan myt. När jag sa att älvdalskan förmodligen existerade som en särskild dialekt redan under Gustav Vasas tid, menade jag inte att den då stannade i växten. Nej, älvdalskan har naturligtvis fortsatt att utvecklas och förändras hela tiden, men långsammare och i en annan riktning än rikssvenskan. Älvdalskan är därför ingalunda rena vikingasvenskan eller fornsvenskan, som somliga har menat. Och det blir ännu mer uppenbart, om man känner till att dialekten i några avseenden t o m är nymodigare än riksspråket. När man här uppe säger t ex grais, men nere i Stockholm gris, och här uppe aus, men där nere hus, eller här myöta, men där möta, då är det faktiskt rikssvenskan som är ålderdomligast, för de gamla vikingarna sa också ungefär gris, hus och möta.

Om man skulle sammanfatta det här, så kan man alltså säga att älvdalskan är en äkta nordisk dialekt med samma ursprung som rikssvenskan. De stora skillnaderna mellan älvdalskan och rikssvenskan beror främst på att dialekten har bevarat mycket mer av det gamla i språket än rikssvenskan, men i några fall har den tvärtom genomfört en del förändringar, som saknas i riksspråket. — Det är denna underbara blandning av gammalt och nytt som ger älvdalskan dess unika karaktär.

Låt oss nu gå över till älvdalskan av i dag. Vem som helst av er älvdalingar som är lite äldre kan berätta att dialekten har förändrats en hel del sedan ni var unga. Och det intressanta är, att tidigare, under kanske 1.000 år fjärmade sig älvdalskan hela tiden från rikssvenskan i sin utveckling. Men nu har utvecklingen vänt, och dialekten har i stället börjat närma sig riksspråket. Om detta får fortsätta, kommer naturligtvis älvdalskan förr eller senare att försvinna. Det är nu inte språkforskarna, politikerna, jag eller någon annan utomstående som skall avgöra om den här utvecklingen är positiv eller negativ. Visserligen är älvdalskan oerhört intressant för språkforskarna, men den får för den skull inte betraktas bara som ett museiföremål. Älvdalskan är ett levande språk, som talas av levande människor. Om man skall kämpa för att älvdalskan skall överleva, eller om man så småningom helt skall ge efter för rikssvenskan, det avgör Älvdalens folk och ingen annan.

Men jag har ändå en personlig önskan. Vilket beslut än älvdalingarna kommer att fatta i den här frågan, hoppas jag att de gör det med öppna ögon. Ty innan man bestämmer sig för att kämpa emot utvecklingen eller att ge upp, borde man veta mer om vad saken gäller. Man borde helt enkelt veta mer om sin egen dialekt och vad som håller på att hända med den.

Om man skulle komma fram till att älvdalskan är värd att bevara, då måste man också vara beredd att kämpa för det. Denna kamp kan föras på flera olika sätt. Det viktigaste är i alla fall att språket odlas och används så mycket som möjligt. Och just här ligger också dialektens styrka. Det är så självklart för de flesta älvdalingar att man dalskar sinsemellan och att man inte tar till svenskan när det inte behövs. Samtidigt finns det här också en svag punkt, och det är den skrivna älvdalskan. Visserligen har man försökt skriva på älvdalsmål i flera hundra år, men ni vet säkert alla hur det är: Det finns ingen passande skrift för älvdalskan. Det är därför svårt att skriva på sin dialekt och ännu svårare att läsa. Man har ju aldrig fått någon undervisning eller träning i vare sig det ena eller det andra.

Men här kan man verkligen ta utvecklingen i egna händer. Trots alla svårigheter, som jag väl känner till, vore det faktiskt inte omöjligt att gemensamt bestämma sig för hur man skall skriva älvdalsmål. När man sedan en gång bestämt sig för det, skulle man kunna sprida den kunskapen i studiecirklar, i Skansvakten och andra skrifter och varför inte t o m på några timmar i skolan.

Jag är för egen del helt övertygad om, att om man skrev och fick läsa mer – och bättre – på älvdalska, då skulle det verksamt bidra till att bevara den unika älvdalskan och dess särart.

Tack för ordet.

För mer information, gå till Lars Steenslands hemsida

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I semestertider brukar antalet besökare till denna nätdagbok minska. Men det finns ett pålitligt dragplåster, nämligen Bondfilmen ”Quantum of solace”, som gav 365 besökare igår. Filmen visades nämligen i TV7. Första gången filmtiteln bidrog till att drastiskt öka antalet besökare till denna nätdagbok var den 5 augusti 2013, då nätdagboken registrerade inte mindre än 1667 besökare, eftersom TV4 visade filmen samma dag. Språkförsvarets nätdagbok omnämner filmtiteln i åtta olika inlägg. Det inlägg som har den bästa placeringen på Googles träfflistor är Hur ska egentligen ”Quantum of Solace” översättas? 

Det är trevligt att svenska cineaster är vetgiriga och att Språkförsvaret kan bidra med att skingra vissa dimmor.

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)