(Detta svar har skickats in till Sydsvenska Dagbladet/Helsingborgs Dagblad, som emellertid valde att inte publicera svaret med motiveringen att det "gick utanför ämnet". Var och en kan avgöra huruvida svaret på något sätt går utanför ämnet.)

Daniel Lindeberg föreslår i en artikel ”Låt oss visa våra nya landsmän att arabiskan har en självklar plats här” i Sydsvenska Dagbladet/Helsingborgs Dagblad den 23 oktober att arabiskan bör ges status av minoritetsspråk. Det anser inte vi; det beror inte på att vi skulle ha något emot det arabiska språket eller de som talar arabiska.  Våra skäl är principiella. Minoritetsspråksstatus betyder något och ska inte utdelas lättvindigt, eftersom detta leder till att dess status devalveras.

Vi anser att en nationell minoritet är en historiskt skapad, stabil gemenskap av människor, som delar en uppsättning viktiga kännetecken: ett gemensamt språk, ett gemensamt territorium eller praktiserar ingifte, ett gemensamt ekonomiskt liv och en gemensam kultur. De två första kännetecknen är de avgörande, medan de båda övriga inte behöver hårdras. De nuvarande minoritetsspråken i Sverige uppfyller dessa kriterier och även Europarådets kvantitativa kriterium att ett språk åtminstone ska ha talats i ett land i minst 100 år för att erhålla denna status. Den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk undantar uttryckligen invandrarspråk. Samiska och tornedalsfinska (meänkieli) är dessutom territoriella minoritetspråk. Samiska har talats lika länge – eller längre än – som svenska i Sverige och tornedalsfinska förmodligen lika länge som svenskan i Norrbotten.

Finska intar en mellanställning, eftersom det inte finns någon kontinuitet mellan den svedjefinska invandringen fr.o.m slutet av 1500-talet och den efterkrigstida finska invandringen till Sverige. Den siste ättlingen  från den svedjefinska invandringen och som kunde tala finska dog dock så sent som på 1960-talet. Daniel Lindeberg tycks tro att finskan i första hand har erhållit sin ställning som minoritetsspråk på grund av antalet finskatalande invandrare. Men Finland och Sverige utgjorde ett rike fram till 1809; det finska språket dominerade i den östra rikshalvan och det svenska i den västra, även om svenska var administrativt huvudspråk också i den östra rikshalvan. Sveriges och Finlands gemensamma historia och det fortsatt nära förhållandet mellan de två länderna talar för att ge finskan en särställning.  Svenskans fortsatta ställning som nationalspråk i Finland underlättas också av att finskan är ett minoritetsspråk i Sverige. De icke-territoriellt baserade språken jiddisch och romani har båda mer än 100 år på nacken i Sverige. Dessutom spelade judarnas och romernas öde under andra världskriget roll för riksdagens beslut att ge dessa språk minoritetsspråksstatus.

Varför ska egentligen ett sentida invandrarspråk ges status av minoritetsspråk? De flesta invandrare till Sverige söker sig inte hit för att de vill bevara sina språk och sin kultur utan på grund av politiska eller ekonomiska skäl. Det säkraste sättet för en arabisktalande emigrant att förmedla sitt språk till de egna barnen är att bosätta sig i en omgivning, där arabiskan dominerar, läs ett annat arabisktalande land i så fall. Om man studerar de historiska erfarenheterna från länder, där ättlingar till invandrare, utgör det helt dominerande inslaget, d.v.s USA, Kanada, Argentina, Uruguay, Australien och Nya Zeeland, så ser man att redan andra generationens invandrare är tvåspråkiga och att språkbytesprocessen i regel är fullbordad i tredje generationen. Detta har nästan aldrig någonting med tvång att göra; det säger sig självt  att om en invandrare ska lyckas i det nya landet, måste den lära sig majoritetsspråket, som dessutom dominerar det offentliga rummet. Assimileringen underlättas dessutom av blandäktenskap.

En undersökning som gjordes på en gymnasieskola i Stockholm 2009 bland invandrarelever, som antingen var födda i Sverige eller kommit hit före sju års ålder, visade att språkbytesprocessen var mycket snabb. Det visade sig att 93 procent ansåg sig ha gjort ett språkbyte, att 60 procent talade svenska med sina syskon och att 20 procent talade svenska med sina föräldrar. Naturligtvis kan arabiskan överleva som språk i Sverige, dels på grund av fortsatt påfyllning av arabisktalande och dels på grund av att ingifte tillämpas. Men är ingifte något som Lindeberg förordar? Araber bör gifta sig med araber, greker med greker, somalier med somalier, svenskar med svenskar etcetera? Det första som den uppväxande andragenerationens invandrare konfronteras med i Sverige är möjligheten skaffa sig en partner från en annan etnisk eller religiös grupp än föräldrarnas.

Vår uppfattning är att invandrarspråken ska behandlas lika. Alla ska ha rätt att använda sitt språk i Sverige, rätt att studera sitt hemspråk och rätt att studera de stora moderna språken, bl.a arabiskan, på gymnasienivå. Universiteten bör ha ett rikt språkutbud, eftersom flerspråkighet på grund av invandring utgör en extra nationell tillgång. I övrigt bestämmer invandrare i Sverige, inklusive arabisktalande, själva om de ska förmedla sina språk till sina efterkommande eller inte. Arabiskan, som talas av runt 340 miljoner människor i världen, överlever utan att språket ges minoritetspråksstatus i Sverige. Detta i motsats till den unika älvdalskan, som har talats i Sverige sedan urminnes tider och som bara talas i Sverige.

Per-Åke Lindblom/Carl-Gustav Pernbring

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

 SVT Nyheter Småland berättar att invigningen av statyn ”Pissed Elin”, som syftar på Elin Wägner, har skjutits upp:

”Tre släktingar till Elin Wägner har hört av sig och vill stoppa den planerade statyn ’Pissed Elin’ som ska sättas upp i Växjö. Nu skjuts invigningen som var planerad till den 12 november på framtiden.

Invigningen av konstverket ’Pissed Elin’, tillägnat Elin Wägner, skjuts på framtiden efter att tre släktingar till Elin Wägner hört av sig i ett brev till kommunen om vad de tycker om konstverket. Brevet som innehåller sju punkter är skrivet av Anna, Eva och Maria Wägner.

I brevet skriver systrarna bland annat att ’oavsett tycke och smak är denna staty helt enkelt bedrövlig som representant för Elin Wägner. Det verkar som att konstnären helt saknar insikt och kunskap om Elin Wägner och hennes författarskap.’”

Annars har diskussionen i lokalpressen om statyn mest gällt namnvalet:

” Konstverket har väckt starka reaktioner även bland invånarna i Växjö. Det är främst titeln ’Pissed Elin’ som har diskuterats i bland annat insändare i lokaltidningen.”

Pissed på engelska betyder 1) asfull, packad; 2) skitförbannad. Båda karaktäriseras som ”ibland vulgära” av Merriam-Webster. Oxford Dictionaries anger att den första betydelsen används i brittisk engelska och den andra i nordamerikansk. I den andra betydelsen uppträder pissed också ofta i förbindelse med off. Eftersom vatten ska strömma igenom statyn, kanske skulptören också vill att betraktarna ska associera till ”pissa på sig”. En engelskspråkig titel hindrar väl inte associationer på svenska?

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

"Töväder, Kramare, Busig, Fallrep, Åskregn, Solljus, Rådjursöga, Gladare, Tvärnit, Rymdport, Fullmåne samt Skogsmus." (Exempel på nybildade efternamn som godkänts av PRV - ur Statens Offentliga Utredningar 2013:35)

Frågan är om inte vissa av dessa efternamn kommer att leda till innehavaren översköljs med skämt. "Hallå, NN Fallrep! Hur länge har du befunnit dig på fallrepet?". I varje fall får innehavaren lite extra uppmärksamhet.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Fritidsresor har bytt namn till TUI. Tydligen beror namnbytet på att Fritidsresor har köpts upp, eller på annat sätt inkorporerats i det internationella konglomeratet TUI Group. TUI är för övrigt ingen höjdare till namn. Det kan knappast utvecklas till ett ”aum”.

Men vad som är ännu fånigare är naturligtvis TUI:s slogan: ”Discover your smile”. Varför skulle ”upptäck ditt leende” på engelska överhuvudtaget fungera som en säljande slogan? Det finns inga vetenskapliga undersökningar som visar att reklamfraser på ett främmande språk skulle slå an på fler emotionella strängar än reklamfraser på målgruppens modersmål. Denna fråga diskuteras i Språkförsvarets antologi ”Såld på engelska?”, som fortfarande är relevant. Boken kan beställas från Adlibris eller Bokus. Nya medlemmar i Språkförsvaret får den som en medlemsförmån mot en fraktkostnad av 45 kronor.

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Lars-Gunnar Andersson, professor i svenska och som regelbundet skriver i Göteborg- Postens språkspalt, ger sig in i diskussionen angående förslaget att slopa distinktionen  mellan ”de” och ”dem” i skriftspråket. Han skriver i en artikel den 29 oktober:

”Men vad är det man är för eller emot? Och vem bestämmer? Den som vill kan ju skriva dom. De som inte vill fortsätter skriva de och dem. En del skriver si, andra skriver så – vi kan vara vänner ändå.

I privata sammanhang är valet mitt eget. I offentliga sammanhang är det annorlunda.

Den viktiga poängen är att det är de som behärskar skriftspråket som ska börja skriva dom, om nu någon ska börja. Det är journalister och författare som ska börja, inte eleverna. Argumentet för detta är givet.

Språket är en gruppmarkör. Vi kan använda språket för att skilja den egna gruppen från de andra, vännerna från fienderna, de bildade från de obildade. Ett bra exempel presenteras i Gamla testamentet (Domarboken 12: 5–6). Där gällde det hur ordet schibbolet uttalades.

Skolan kan inte gå i täten för en sådan här språkförändring. Så länge det offentliga språket upprätthåller distinktionen mellan de och dem, är det lärarnas skyldighet att förklara den här skillnaden för eleverna. Kan de lära sig distinktionen vi/oss på svenska och they/them på engelska, kan de lära sig de/dem också.”

(Den här nätdagboken är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Texten är hämtad från Institutet för språk och folkminnens webbplats)

Paradiset, Strykjärnet, Blindtarmen och Koreavallen. På tisdagen gästade Per Vikstrand och Viktoria Bengtsdotter Katz radioprogrammet Morgon i P4 Kalmar för att prata om projektet Ägonamn på södra Öland.

Projektet, som drivs av Namnarkivet i Uppsala, dokumenterar ägonamn inom Unescos världsarvsområde Södra Ölands odlingslandskap. Hittills har det med hjälp av områdets hembygdsföreningar samlats in över 4 200 namn, berättade projektledarna Per Vikstrand och Viktoria Bengtsdotter Katz när de intervjuades i radioprogrammet Morgon i P4 Kalmar.

”Nu håller vi på att digitalisera materialet och tanken är att det ska finnas sökbart på en karta”, sade Viktoria Bengtsdotter Katz.

Lyssna på inslaget

Sveriges Radio: Morgon i P4 Kalmar, 25 oktober 2016

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Hej Språkförsvaret!

Igår gick jag över Nybroplan och såg då en fotoutställning angående ungerska revolutionen 1956 och till min förvåning och ilska  fanns det bara text på engelska. Även om jag begrep det mesta så hade behållningen varit mycket större om det hade funnits en svensk text också. Hur kan de ansvariga för utställningen varit så fartblinda att tro alla skulle tillgodogöra sig en engelsk text. Vi bor i Sverige och svenska är huvudspråket, inte så konstigt att SD är så stora. 

Vänliga hälsningar

Gunnar L

PS! Jag tycker att ”bråket” om de, dem och dom är en struntsak jämfört med anglifieringen av det svenska språket.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Varför stödjer Språkförsvaret kravet att älvdalskan ska erkännas som ett landsdels- eller minoritetsspråk i Sverige? Språkförsvaret har ju snarast gjort sig känt för att vilja försvara svenskan, särskilt gentemot engelskans expansion. Men detta är bara vårt första ben. De andra benen innebär att vi förordar mellannordisk språkförståelse och mångspråkighet. Mångspråkigheten utgår från att varje språk har ett egenvärde och att följaktligen minoritets- och hemspråk ska respekteras.

Älvdalska är ett minoritetsspråk utan legal status i Sverige. Alltsedan 2006 har Språkförsvaret placerat in artiklar om älvdalskan i sektionen ”Minoritetsspråk i Sverige och Norden” på vår webbplats. Men först efter den uppmärksammade internationella konferensen om älvdalskan i Köpenhamn maj 2015, ansåg vi att det var läge att agera mer offensivt till förmån för älvdalskan.

Språkförsvaret delar helt Yair Sapirs, Lars Steenslands och andra lingvisters bedömning att älvdalskan är ett eget språk. Vi stödjer helt älvdalingarnas och Ulum Dalskas uppfattning att älvdalska är eget språk. Älvdalskans ljudsystem, grammatik, syntax och ordförråd skiljer sig radikalt från rikssvenskans: i princip skiljer sig älvdalskan lika mycket från rikssvenskan som isländskan och färöiskan.

Varför vill då inte centralmakten erkänna älvdalskan som ett eget språk?

Det viktigaste skälet som framskymtar då och då är rädslan för dominoeffekter, att en rad folkmål ska ställa sig i kö för att bli erkända. Dessa farhågor är överdrivna. De flesta dialekter i Sverige och övriga Norden är övergångsdialekter; de unika språkvarieteterna talas i utkanterna av det fornnordiska språkområdet. Samtidigt borde den svenska centralmakten ha en viss toleransnivå. Den italienska regeringen har till exempel erkänt inte mindre än sju minoritetsspråk, d.v.s frankoprovensalska, franska, friuliska, katalanska, ladinska, occitanska och sardiska, som liksom italienskan utgår från latinet.

Argumenten mot älvdalskan är ofta krystade. Det sägs att nästan alla språkdrag i älvdalskan kan återfinnas i andra svenska folkmål. Men samtliga särdrag i älvdalskan återfinns inte i någon annan språkvarietet i Sverige och vissa särdrag som nasala vokaler återfinns inte ens i isländskan. Centralmaktens företrädare driver linjen att hellre än att åtminstone rädda en unik språkvarietet är man beredd att offra alla; ett slags folkmålens Jantelag. Vissa företrädare för centralmakten kritiserar försöken att ge älvdalskan en enhetlig ortografi, eftersom detta skulle drabba de elva bydialekterna inom Älvdalen. Men detta argument riktar sig egentligen mot all standardisering av ett språk! Borde riksvenskans successiva utveckling fr.o.m Gustav Vasas bibel 1526, vilken inledde utjämningen av dialekterna, göras ogjord? Det anförs också att älvdalskans förespråkare håller sig med flera konkurrerande ortografier, läs: de kan inte ens enas. Men säg det skriftspråk där alla från första början – och sedan framgent - har varit överens om hur det ska stavas! Det enda sättet att förhindra allt petande i ett språks ortografi är att betrakta skriftspråket som heligt. För övrigt kan man leva med två konkurrerande skriftspråk som norrmännen gjort sedan 1885. Det är dock en avgjord fördel att älvdalskan även besitter ett skriftspråk, eftersom ett skriftspråk fungerar som en krockkudde gentemot språkliga förändringar.

Älvdalskan uppfyller kravet i den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk, nämligen att det ”av hävd använts i ett visst territorium inom en stat av medborgare i den staten, som utgör en grupp, som till antalet är mindre än resten av befolkningen i den staten, och som är annorlunda än det eller de officiella språken i den staten.”

Vissa forskare menar att älvdalskan började gå sin egen väg på 800-talet. Under alla förhållanden konstaterade besökare till Älvdalen, som inte stammade från området ovan Siljan, redan på 1600-talet att det inte gick att förstå älvdalskan.

Älvdalskan är en unik kulturskatt. Vi menar att man måste verka för att älvdalskan blir erkänt som landsdels- eller minoritetsspråk! Stöd den pågående namninsamlingen ”Rädda älvdalskan!”

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok äör knuten till nätverket Språkförsvaret)