Byggföretaget SSM presenterade i maj ett ”höjdarprojekt”: en skyskrapa på 67 våningar och 350 lägenheter vid Telefonplan i Stockholm. Samtidigt utlyste företaget en namntävling för att döpa skyskrapan. I ett pressmeddelande från den 9/10 berättar företaget att vinnaren nu har korats för bidraget ”Tell Us Tower”. Vinnarmotiveringen löd: ”Tell Us Tower har – som namnet antyder – ’a lot to tell’: Tell Us Tower är Sveriges högsta skyskrapa, som stolt placerar Stockholm på den arkitektoniska Europakartan. Namnet ’Tell Us Tower’ bär en klang från sitt geografisk läge – Telefonplan. Med sin förankring i både historia och framtid är ’Tell Us Tower’ en given vinnare.”Man undrar varför inte ett svenskt namn duger. Ordagrant betyder Tell Us Tower “berätta oss torn”, vilket snarast är pidginengelska. Juryns motivering, som måste ha tillkommit mellan skål och vägg, är ovanligt krystad. På vad sätt har namnet mycket att säga - annat än om juryn? Juryn drar alltför stora växlar på att de tre första bokstäverna är gemensamma i Telefonplan, Tell Us och Tellus (utgångspunkten för vinnarens ordlek). Orden har inte ens ett gemensamt ursprung. Vad menar egentligen juryn med att namnet är förankrat i framtiden? Att Sverige kommer att bli engelskspråkigt och att juryn minsann har satsat på rätt häst? Skäms juryn för att skylta med svenska språket?Juryns namnbeslut vittnar om den enfaldiga föreställningen att ett språk är vackrare än alla andra och har någon slags inneboende prestige. Den som tror det måste allt vara bra dum!Per-Åke Lindblom 19/10 2006