(Denna text är hämtad från Språkrådets webbplats)

Svensk vetenskap behöver både engelska och svenska. Svenskan måste utvecklas som vetenskapsspråk för att forskning och folkbildning ska hålla hög kvalitet. Svenska forskare måste skriva och tala på engelska för att delta i det internationella vetenskapssamhället. Vad innebär detta krav på parallellspråkighet mellan svenska och engelska i praktiken? I en ny bok från Språkrådet diskuteras engelskan på svenska universitet och högskolor. Boken är resultatet av en konferens på Södertörns högskola 2006 och rymmer sex bidrag:

Erland Jansson, vetenskapsredaktör på Södertörns högskola: ”Vetenskapsengelska – med många frågetecken.” Vi står bara i början av en utveckling där förhållandet mellan svenska och engelska kommer att bli en av de stora frågorna för den svenska högskolan.

Sigbrit Franke, f.d universitetskansler: ”Vetenskap på flera språk – utmaningar för svensk forskning och folkbildning.” Man bör inte automatiskt sätta likhetstecken mellan ökad engelskspråkighet och ökad internationalisering. Vi måste i möjligaste mån se till att engelskan och svenskan kan fungera som parallellspråk.

Philip Shaw, professor vid Stockholms universitet och KTH: ”Engelska som lingua franca och som internationellt vetenskapsspråk.” Att skriva vetenskap på ett främmande språk innebär problem på sex nivåer: språklig korrekthet, stilistisk nivå, precision och nyanser, kreativitet, retoriska konventioner, akademisk kultur.

Thomas Lavelle, föreståndare för Center for Modern languages vid Handelshögskolan i Stockholm: ”Svensk forskning på engelska – en språkgranskares reflektioner.” Stöd långsiktigt samarbete mellan författare och språkgranskare! Undvik språkgranskare som inte forskar själva! Utbilda språkgranskare!

Rhonwen Brown: ”Utbildningar i vetenskapligt skrivande på engelska i Göteborg.” Att skriva är inte att rapportera av redan färdiga resultat, utan en process i sig. Det perspektivet är viktigt i skrivutbildningarna.

Erland Jansson: ”Språkstrategier vid nordiska lärosäten.” Flera universitet och högskolor i Norden har börjat arbetet med riktlinjer för parallellspråkighet och språkval i utbildning och forskning.

”Vetenskapsengelska – med svensk kvalitet?” har redigerats av Erland Jansson och ges ut i samarbete med Högskoleverket och Södertörns högskola. Den omfattar 80 sidor och kan beställas för 80 kronor + porto från Språkrådet.

 

Svenskan kämpar en ojämn kamp med engelskan. Inte vad gäller användningen i Sverige, för då är det verkligen svenska som vinner, utan vilket språk som är ”coolast”. Jag är gymnasielärare i engelska så för mig är det ju tacksamt med engelskans höga status, men jag vänder mig mot att svenskarna överskattar sina kunskaper i engelska och att vi inte värdesätter vårt modersmål. Många elever säger på fullt allvar till mig att de tycker att de uttrycker sig bäst på engelska, samtidigt som de utan att blinka går över till svenska så fort en (av mig anbefalld) diskussion börjar att bli på allvar.

Jag tycker det är mänskligt att ta till engelska då och då; ibland därför att man inte hinner eller ids komma på rätt uttryck på svenska, ibland därför att det engelska uttrycket faktiskt saknar direkt motsvarighet på svenska. Vad jag inte förstår är att det finns professionella språkanvändare, som inte ens försöker hitta en motsvarighet eller som tror att svenskan alltid är underlägsen engelskan.

Två motpoler är Bengt Ohlsson och Jonas Thente i DN. Bengt Ohlsson har förstått att engelskans överlägsenhet bara är en fråga om inställning hos svenskarna. Han skrev en underbar krönika med humor och självironi för ett par veckor sedan i På sta’n, där han illustrerade svenskarnas (och danskarnas) totala fascination och kapitulation inför engelska. Jonas Thente däremot anser att, eftersom tidningen Språk har en engelsk frågespalt, är engelskan numera en dialekt i Sverige. Själv klarar han inte av att översätta a good read eller pageturner. De svenska översättningarna ett bra läs, respektive sidvändare/bladvändare låter i hans öron omöjliga. Jag vet inte om Thente är tvåspråkig och hör nyanser som jag inte hör, men enligt min åsikt  är de helt i klass med de engelska uttycken. Engelskan är helt enkelt tolerantare mot nybildningar och de har inget häftigt utländskt språk att låna ord från för nya företeelser utan måste bilda dem själva. Som tur är har de ju latinet, som har blivit en naturlig del av det engelska ordförrådet och ordbildningssystemet. Förr sa man Omnia dicta fortiora si dicta latina (betyder ungefär att allt låter bättre om det sägs på latin), när bildade personer i England snobbade med latin på samma sätt som svenskar med mottot Everything sounds better in English gör med engelskan numera i Sverige.

De ungdomar jag undervisar är mycket misstänksamma mot ord som de inte känner igen. Det kan vara ålderdomliga ord, dialektord, fackuttryck, högtidliga ord eller helt enkelt ord som de av någon anledning aldrig har hört. Därmed vägrar de också att förstå något alls av våra grannspråk eftersom orden där skiljer sig lite från svenskan. Catharina Grünbaum skrev nyligen följande i DN:

”Den svenska obenägenheten att ta in ord från grannspråken är beklaglig. Medan danskan står öppen för vårt språk och norskan nära nog låter sig invaderas av det håller vi dörren stängd för grannarna. För engelskan däremot står den ständigt på vid gavel.”

Vad i all sin da’r är det som har gett svenskarna denna attityd?

Kristina Svensson

Hedemora

Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret.