1939 skrev Gösta Bergman: 

"... Den språksplittring, som råder i Norden, må vara beklaglig, vi har dock att acceptera den som ett faktum. De uppgifter, som en språklig skandinavism har att lösa är, synes det mig, av två slag: 

1. att vi lär oss varandras språk, sådana de faktiskt är, och

2. att vi går in för att framdeles på alla punkter, där det är möjligt, stoppa den språkliga särutvecklingen inom Norden och i stället leda utvecklingen i en riktning. 

Det sista låter kanske en smula stort, men det lider inget tvivel, att ett och annat kan göras på detta område med en viljeinsats. Att nöja sig med att registrera och konstatera utvecklingen är i detta sammanhang inte på sin plats..." 

(Källa: Nordens kalender 1939, sid. 32-33, via Frit Norden nr 2-3/2008)