I Svenska Dagbladet den 12 juni berättade Stockholms socialborgarråd, Ulf Kristersson, om projektet ”Housing First”. Först ska de hemlösa få ett stabilt boende i en vanlig lägenhet. Sedan ska man ta itu med andra problem, som missbruk och psykiska problem. ”Housing first” ska prövas för hemlösa som inte lyckas ta sig uppåt i bostadstrappan utan ständigt återvänder till akut hemlöshet.

Nu är det inte själva projektet som ska diskuteras här, eftersom detta inte är Språkförsvarets ”bord”. Men varför heter det ”Housing First”?

”Housing” kan översättas på många olika sätt till svenska: a) inhysande, härbergering; b) bostäder; c) bostadsbyggande; c) hus etc. Vad projektet går ut på är tydligen att de hemlösa först ska få en lägenhet, tak över huvudet, och sedan ska övriga problem lösas.

Det är möjligt att projektet är internationellt, att konceptet skulle ha inlånats utifrån. Det skulle förklara namnet. Men måste man importera en så enkel idé? Om det nu inte är ett importerat projekt, vilka argument skulle det då finnas för att benämna projektet ”Housing First”?

Det går inte sätta ett klatschigt svenskt namn på detta projekt, trots att det bara går ut på att de hemlösa först och främst ska få en lägenhet. Är svenska språket verkligen så fattigt? Det kan inte gärna vara fråga om att en majoritet av de hemlösa har engelska som modersmål. Den enda grupp som enligt andra nyhetsartiklar tycks vara överrepresenterade bland hemlösa är öststatsmedborgare. Återstår möjligheten att själva namnet skulle ge projektet någon extra status, någon extra skjuts så att säga. Men den som inbillar sig detta kan väl inte vara vid sina sinnens fulla bruk?

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)