Jag har vant mig vid att konsultera Wikipedia, som oftast är överaskande vederhäftig med tanke på att artiklarna i den produceras av fria skribenter, sådan som du och jag. Men just i dessa dagar har min tilltro fått sig en rejäl törn. Jag har googlat på pronomen, personliga pronomen respektive könsneutrala pronomen. De två första förefaller så vederhäftiga som man kan begära.

Den sistnämnda är mer än lovligt vinklad. Svenskan har två könsbestämda pronomen han och hon samt två könsneutrala den och det. Man och en används också ibland, men dem lämnar jag utanför resonemanget här, då de är av en mer speciell karaktär. Att artikeln har författats av hen-ivrare är uppenbart. Man låtsas som om den endast existerar i de böjda formerna denna och denne. Det berör man inte alls.

Att han, hon, det och den har sina rötter i fornsvenskan nämner man inte ett ord om, men gör ett nummer av att hen har varit på tapeten sedan tre år tillbaka.  Att han, hon och det även fungerat som personliga pronomen sedan fornsvenskan och den sedan 1700-talet borde väga tyngre, vill man bortse ifrån.

Jag gick in och korrigerade två av styckena i artikeln, och undrade hur länge de skulle få stå kvar orörda. Ytterligare ett antal stycken hade behövt korrigeras, men jag ville konsultera en kollega innan jag gjorde det. De korrigerade styckena visade sig få gälla över natten. Varför inte längre? Jo, i botten ligger att frågan om hen än så länge är politisk.

Det kan ändras i en framtid, då studenter idag gärna använder ordet för att respektera den som identifierar sig som hörande varken till det ena eller andra könet. Så här kan det låta. Kommer Lukas, Maria och Mattias? Ja han, hon och hen kommer. Men jag är inte lika säker på att de kallar registratorn, författaren eller skribenten för annat än den, om de inte känner till könet. Eller tidningsbudet, stadsrådet eller affärsbiträdet för det om de inte känner till könet.

Det var så nyligen som sent 1800-tal som alla utrumord (den-ord) som vi fortfarande har kvar i svenskan, då var antingen maskulinum eller femininum, dvs han eller hon. Det kan förklara en viss tröghet med att språkligen anamma den eller det som personligt pronomen för individer, som vi vet är könsmogna.

Vi kan gladeligen tala om skoleleven, hingsten, märren, tjuren och kon som den. När det gäller skoleleven för att den inte är vuxen än och för djuren för att vi inte har kontakt med  dem så som lantbefolkningen hade förr. Då skulle man aldrig drömma om att kalla hingsten och tjuren för annar att än han, och märren och kon för annat än hon. På samma sätt förhåller det sig med busfröet och fåret. Det är det inga problem med.

Men när det gäller vuxna och vad vi vet könsmogna individer finns hos många en mental spärr att kalla dem den eller det, när man talar om t ex lokföraren och språkröret. Släpp den spärren! Den finns ingen anledning till att låta den utgöra ett hinder.

Vad hen-ivrarna anbelangar skulle det vara hederligare om de först presenterar de fyra etablerade personliga pronomen han, hon, den, det och de inte fullt så etablerade man och en innan de börjar resonera om det endast delvis etablerade hen.

NåN

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket språkförsvaret)