Forskare från Max-Planck-Institut für Psycholinguistik i nederländska Nijmegen har utforskat maniqspråket med fokus på ord för dofter. Maniq (mani) är ett litet jägar- och samlarfolk som lever i södra Thailands regnskogar. Det visade sig att maniq hade inte mindre än femton ord för olika dofter. Det är mycket ovanligt i språken med separata ord för olika slags dofter. I svenskan – liksom i engelskan och tyskan – används i stället liknelser och metaforer. Det luktar (som) apa etcetera. Frågan är dock om inte rutten representerar ett undantag.

Maniq har ord för doften från gamla hyddor, från döda djur, den doft man får i näsan, då man tar en slurk från ett bamburör och doften från solen.

Det visade sig också att maniqtalarna ordnade doftbegreppen på två plan; det ena planet representerades av dofter, som var angenäma eller icke-angenäma – det andra av farliga respektive ofarliga dofter.

Luktsinnet har naturligtvis stor betydelse för maniq i deras omgivning, men det finns inget som säger att andra jägar- och samlarfolk i en liknande omgivning har varit tvungna att utveckla en liknande avancerad vokabulär för dofter, även om det inte är uteslutet.

Källor:

1. Revisiting the limits of language - Max Planck Institute of Psycholinguistics 7/4 2014
2. Angelika Franz: Thailand: Urwaldbewohner unterscheiden 15 abstrakte Doft-Namen – Spiegelonline 6/5 2014

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)