Gubbfan

4 december 2015 13:35

Det förekom alldeles för mycket engelska redan på 60-talet inom den akademiska utbildningen.
Då blev jag lycklig om någon liten del av kurslitteraturen var på svenska, eller om det gick att få tag på något kompendium på svenska. Lårarna på Stockholms Universitet trodde redan då att deras ämnen var finare och de mer lärda om man kunde vaska fram någon amerikansk eller engelsk kurslitteratur
I dag är det hemskt.

Observatör

4 december 2015 19:08

Björn Ranelid har rätt i sin kritik av Löfven att hans språkbruk är platt. Att förebrå IS/Daesh-frivilliga till Syrien med ordvalet att det "inte är okej" är ungefär som att förebrå grannens barn att det petar sig i näsan vid matbordet. Som Ranelid påpekar, kunde Löfven formulerat sig betydligt uttrycksfullare på den punkten.
Jag har själv - liksom Ranelid - förmodligen aldrig använt "okej" i en seriös text. Däremot har jag använt ordet sedan barnsben i talspråket och även i familjär och otvungen korrespondens, inklusive mejlkorrespondens. Däremot går Ranelid till överdrift när han påstår att OK är "en slasktratt och kloak i svenska språket". Det är också detta som har lett till de negativa kommentarerna till hans facebookinlägg. Jag har inte gjort någon systematisk kategorisering av de drygt 1300 kommentarerna; flertalet verkar vara positiva, men en betydande del är negativa.
Okej är ett etablerat låneord i svenskan (och finns i många andra språk utöver engelskan). Det finns upptaget för första gången i SAOL 1986, d.v.s för 29 år sedan. Det betyder att ordet troligtvis tog sig in i svenskan någon gång efter andra världskriget. I amerikansk engelska är ordet belagt redan från slutet av 1830-talet; dess etymologi är dock omstridd.
På Språkförsvarets senaste årsmötet kom vi fram till att:
" Språkriktighetsfrågor diskuteras varvid mötet beslutar att hålla fast vid den linje som innebär att Språkförsvarets uppgift är att arbeta med statusvård och mot domänförluster för i första hand svenska språket. Språkriktighetsfrågor intresserar många medlemmar men dessa frågor måste behandlas som privata och personliga och skall därför inte förknippas med föreningen Språkförsvaret. Språkförsvaret motsätter sig inte sådana personliga initiativ men de måste skötas utanför Språkförsvarets hägn.”
När det gäller lånord, framför allt anglicismer, ska vi fokusera på nya anglicismer, som hotar att ta sig in i svenskan och ersätta etablerade svenska ord. Det råder inte precis någon brist på dylika anglicismer och dessa finns det en realistisk möjlighet att mota i grind. Däremot är det ett hopplöst företag, ett sisyfosarbete, att riva upp redan etablerade låneord. Dessutom skaffar vi oss i så fall nya motståndare. När det gäller språkbruk bör vi fokusera på myndigheter, företag och personer med inflytande, d.v.s opinionsbildare som politiker och journalister. Vi ska inte slå mot ”vanligt folk”; dem ska vi tvärtom vinna.
Språkbruk är mycket personligt. Alla har sina preferenser och sina hatobjekt. Det skulle skapa onödiga motsättningar inom organisationen och gentemot sympatisörer, om vi lyfte upp språkbruksfrågor i gemen. Ingenting hindrar dock enskilda medlemmar att ta ställning i språkbruksfrågor och vi har publicerat många sådana inlägg i exempelvis denna nätdagbok. Det finns ingen anledning att vi skulle utöva censur på den punkten. Någon likriktning eftersträvar vi inte.
Huvudsidan med Björn Ranelids inlägg var dock bra. Han lyckades få ett stort antal följare att visa språkligt engagemang.

Observatör

4 december 2015 19:18

Denna kommentar hamnade på fel ställe, men har också lagts ut i anslutning till "Björn Ranelid kritiserar vissa politikers språkbruk", där den egentligen hör hemma.