K. David Harrison besökte nyligen Isle of Man, som ligger i Irländska sjön mellan Irland och Storbritannien för att undersöka hur det stod det till med det en gång dödförklarade språket manx:

”Genom denna turbulenta historia frodades manxspråket och inspirerade poeter och historieberättare. Men sedan vacklade det, och nära nog försvann, i slutet av 1900-talet. Efter den berömde "siste talaren" Ned Madrells frånfälle 1974, förklarades språket vara utdött av några experter. Men öborna bevarade en hemlighet. Trots att manx hade stigmatiserats, barnen förbjudits att tala det i skolan, och känslor av skam och underlägsenhet bland en del talare, överlevde språket i hjärtan och sinnen.

Manx vaknade dramatiskt från sitt dvalaliknande tillstånd på 1980- och 1990-talet med en  generation av ‘nya infödda talare’, som uppfostrades av språkaktivistiska föräldrar, som enbart talade manx i hemmet. Dessa barn fick snart sällskap av många fler, vars engelsktalande föräldrar skickade dem till en språkbadsskola, så att de kunde lyssna till och tala manx dagligen. Uppskattningar av det nuvarande antalet manxtalare varierar, men de tycks uppgå till hundratals och antalet växer. ”

Manx gäliska har officiell status vid sidan av engelska sedan 1985. Läs mera här !

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)