En artikel på Babbel, den tyska språkplattformen, slår ett slag för att det är en vettig investering att lära sig något skandinaviskt språk, det vill säga danska, norska eller svenska. Man får så att så att säga två språk på köpet.

Skribenten skriver bland annat:

“Det är sant att de tre skandinaviska språken har så mycket gemensamt att de nästan skulle kunna betraktas som dialekter. De av oss som talar ett av dem är i stånd att förstå talare av de andra två, åtminstone i viss utsträckning. De har alla utvecklats från fornnordiskan, mer känd för icke-skandinaver som ”vikingaspråket”.

Men:

”Danska och norska är mycket lika, eller rättare sagt nästan identiska vad gäller ordförrådet, men de låter mycket olika. Norska och svenska är närmare varandra i fråga om uttal, men orden skiljer sig åt.”

Mellanbarnet har en förmånlig ställning:

” När det kommer omkring är mellanbarnet faktiskt det mest förstående i denna familj (som i många familjer) – norrmännen är klara vinnare när det gäller att förstå grannspråken. Det finns tre huvudorsaker till detta. För det första är norska helt enkelt ’mellanbarnet’ – det skrivs som på danska men uttalas som på svenska. För det andra är de vana att höra svenska och danska på tv och radio. För det tredje (och slutligen!) finns det i Norge självt ett stort utbud av dialekter, var och en av dem med relativt hög status – trots allt talar till och med politiker sin egen dialekt. Så norrmän måste förstå människor som inte talar precis som dem – annars skulle de inte kunna resa inom sitt eget land!”

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)